Den är ganska liten, med härligt rävröd rygg mot den ljusgrå undersidan, och en kort stump till svans. Förr hette den ängssork men namnet ändrades eftersom den är så tydligt knuten till skogsmiljön. I norr ersätts den av den snarlika rödsorken.

Till skillnad från åkersorken, som till stor del lever av gräs, är skogssorken mera fröätare. Den uppskattar bok- och ekollon och alla möjliga andra frön. När skogssorkar mumsar på blåbär är det främst de små fröna inuti bären de är ute efter.

Det finns ett utsökt samband mellan skogssorken och blåbären. Många av de vilda bären, inte minst blåbär och lingon, pollineras nästan uteslutande av skogens humlor – som i sin tur helst bygger sina bon i skogssorkens gångar.

Den är en mycket skicklig klättrare (Minns ni Klas Klättermus? Han var skogssork!). Ibland kan man se den högt uppe på trädens grenar i jakt på en annan favoritföda: skägglav.

Hos skogssorken hävdar honorna revir. På hösten, när antalet djur är som högst, finns det cirka tio honor per hektar, plus deras 5–6 ungar. Dessutom ett antal hanar som har egna revir som överlappar 2-3 honrevir. Totalt alltså omkring 70 individer.

En skogssork är ett perfekt mellanmål för många rovfåglar och rovdjur, och höstens tillgång på sork fungerar nästan som ett horoskop för det kommande året i naturen. Under goda år får som bekant rovdjur och rovfåglar stora kullar. Under dåliga sorkår händer det att de inte får några ungar alls.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.