Tankero i fjällen

KRÖNIKA * "Efter en mil eller två har du kommit närmare dig själv" skriver Berit Forsberg i sin krönika från den svenska fjällvärlden.

JAG OCH MIN MAN HAR under de senaste tio somrarna levt i den svenska fjällvärlden. Det som gjort det möjligt är det system med halvideella stugvärdar som Svenska turistföreningen byggt upp. Man erbjuder intresserade medlemmar att gå kurs för att sedan anmäla intresse för att jobba som stugvärd i någon av de drygt 40-talet fjällstugor som föreningen har. Vi bor till vardags i stockholmsområdet och sökte efter något som var alldeles annorlunda. Vi fann tankero i fjällvärlden.

Fjällstugorna ligger ofta långt från bilväg, man hämtar ¬vatten i närmaste vattendrag, eldar med ved när det är kallt, går och lägger sig när det blir mörkt – om man inte vill sitta och filosofera i skenet av stearinljus. Lägg till torrdass och slaskhink så har nog även du som inte ännu tittat in i någon av dessa stugor bekvämlighetsnivån klar för dig.

Att sitta på dass i lugn och ro med dörren öppen och se ut över en blånande fjällvärld.

Att ta ett hastigt dopp i sjön när man jobbat sig varm med vedsågning.

Att sitta på trappan en solig dag med ryggen mot den varma stugväggen, en kopp kaffe inom räckhåll och en god bok i knät.

Att vara nyfiken på vem som ska dyka upp härnäst på stigen.

ABISKOJAURE ÄR FÖRSTA STUGAN utefter Kungsleden söder¬ut från Abisko. Tusentals vandrare passerar under en sommarsäsong på denna Sveriges populäraste vandringsled. Vandrarna är av alla slag, med olika nationalitet, ålder, kondition, erfarenhetsgrad och utrustning. Här har stugvärden en viktig uppgift: Att introducera de i fjällvärlden ovana om ett stugboendes rutiner och vandringens karaktär. Jag brukar utgå från att alla är nybörjare tills de visat något annat.

Efter en mil eller två med packning har du ”gått av dig” förtret och bekymmer, fått ett öppnare sinne. Du har kommit närmare dig själv och berättar saker för dina stugkompisar som du annars inte ens skulle säga till nära vänner. Det blir möten att minnas.

Att uppleva ensamheten är annars den speciella lockelsen för den som vandrar tidigt och riktigt sent på säsongen. På försommaren (juni) är det som regel mycket vatten överallt, bäckarna är floder som man behöver vada över för att komma vidare, myrarna försöker suga åt sig dina stövlar, fåglarna sjunger och fjället börjar blomma. Sent på hösten kan du ofta kliva på stenarna över det som tidigare varit strida forsar. Då är det lätt att vandra! Fast vädret är opålitligt och det kan lika gärna bli snöstorm. Då är det skönt att komma inomhus, tända i spisen, hänga de blöta kläderna på tork, fixa lite käk och må gott. Det är kontrasterna som gör livet.

Visst är mygg och knott en plåga. Det bästa är att hålla sig i rörelse och bara rasta på ställen där vinden håller dem borta. Så snart det varit frost försvinner de för säsongen. Hösten är också den tid jag gillar bäst: bär- och svamptiden. Blåbären smakar extra mycket. Tranbären gör mig glad när de plötsligt ligger där, mattröda på den mjuka vitmossan. Ibland mognar hjortronen tidigt, ibland sent och ibland får man gå långt för att över huvudtaget hitta några. Jag har alltid ett par små bärhinkar i packningen och inget går upp mot att strosa runt på myren efter de gyllengula bären.

September nu i Tarradalen. Några små blåklockor blommar ännu, precis som de gjorde när vi i midsomras vandrade ut. Jag lyfter blicken mot den gamla samiska offerplatsen, ser ut över sjön och de nu vita fjällsluttningarna på andra sidan och känner mig rik!

Berit Forsberg

pensionär, tidigare kretskontaktperson på Naturskyddsföreningens rikskansli


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Artikeln publicerades i