DET SAKNAS EN GRUNDLÄGGANDE insikt i den upphettade klimatdebatten. Som drivkraft för samhällsförändring är mörka hotbilder sällan tillräckliga. Ja, vi behöver alla medvetandegöras om klimathotet. Men för att förändringsarbetet ska få kraft måste det även ingjutas med hopp och vision.

När vi nu diskuterar lösningar på klimatutmaningen tycks vi sakna kompass. De förslag som läggs fram formas sällan utifrån en social vision om det hållbara samhället. Istället fastnar vi i en diskussion kring ”CO2-åtgärdslistor”. Sådana har självklart ett värde, men som inspirationskälla för förändring är de otillräckliga.

Så annorlunda mot andan under 1990-talet. För det fanns en tid när allt tycktes möjligt. I spåren av Riokonferensen 1992 uppstod en landsomfattande gräsrotsrörelse för hållbar utveckling inspirerad av FNs Agenda 21. Det var en rörelse besjälad av viljan att skapa ett hållbart samhälle byggt på ekologisk omsorg, livskvalitet och mänskliga relationer.

Det var en glädje att vara en del av detta. Jag hänfördes av den sjudande kreativiteten, av lokala visionsgrupper, av kommuner som vågade prata om livskvalitet och ödmjukhet inför naturen med medborgarna. Själv var jag lika förvissad som någon annan om att en stor samhällsomställning låg runt hörnet. Tyvärr hade jag fel.

Någon gång runt 1998-99 försvann glöden ur förändringsarbetet. Många kommuner förpassade hållbarhetsvisionerna till byrålådan, och bland dem som kämpade vidare uppfattades arbetet nu mer som en ingenjörsmässig utmaning än en social.

Skälen till förändringen var flera, men statens nyväckta ambition att överta initiativet från kommunerna var avgörande. Hägrande miljonstöd från statliga miljöinvesteringsprogram (LIP och Klimp) fick nu kommunerna att anpassa sitt Agenda 21-arbete till nationella programkriterier och till ett synsätt på hållbar utveckling som en teknikfråga – snarare än utifrån invånarnas visioner.

De statliga programmen har varit värdefulla för att möjliggöra satsningar på hållbar teknik och infrastruktur, men som folklig mobilisering har den förda politiken varit förödande.

Bland många Agenda 21-eldsjälar ersattes engagemanget av vanmakt när luften gick ur hållbarhetsvisionerna. Men övergången från ett visionsdrivet klimat till dagens hotdrivna och socialt förkrympta miljödebatt har även gjort det lätt att bli cyniker. Att bekymra sig mer om hur vi ska överleva i en sönderfallande värld, än om hur vi gemensamt bygger ett hållbart samhälle. Senare tids klimatuppvaknande inger hopp. Med denna nytändning av miljödebatten har vi sett en ökad handlingsberedskap växa fram, och därmed även ett utrymme för en mer offensiv miljöpolitik.

Men så länge vi fortsätter att se på klimathotet med enbart tekniska glasögon och inte vill erkänna att utmaningen handlar om vårt sätt att leva, kommer vi inte att bryta dagens ohållbara trender. Miljöbilar och klimatkompensation styrd till jordens fattiga hörn blir i stället en räddningsplanka för att undvika förändringar i vår livsstil.

Botemedlet mot både vanmakt och blind tekniktro är att återerövra människan och visionerna i miljöarbetet. Att vända de enorma förändringar vi står inför till en möjlighet. Ett mindre konsumtionshetsande och mer lokalt förankrat samhälle som återupprättar andra livsvärden. För där konsumtionssamhället upphör öppnas också möjligheten till andra former av förverkligande och social gemenskap.

Björn Forsberg,

miljöforskare och författare till boken Tillväxtens sista dagar – miljökamp om världsbilder

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.