DET ÄR NU BARA DRYGT ett år kvar till FNs stora klimatmöte i Köpenhamn. Fördelning av ansvar är knäckfrågan. Vilka ska minska utsläppen mest och hur ska vi hantera dem som kortsiktigt förlorar på en ambitiös klimatpolitik? Det är demokratins utmaning – att kunna ta ett kollektivt beslut när vi har så olika tjocka plånböcker. Det gäller Sverige men framför allt är det ett globalt dilemma. De utvecklingsländer som också måste minska sina utsläpp har brist på pengar. Naturskyddsföreningen anser att de rika länderna som släppt ut mest växthusgaser måste ta det stora ekonomiska ansvaret.

Det blir därför mycket märkligt när den svenska regeringen fortsätter att motivera satsningar på tekniköverföring till utvecklingsländerna med att det skulle vara billigare än att göra åtgärder på hemmaplan. För det första är det inte billigare på lång sikt att nu skjuta upp åtgärder hemma. Det ger bara en ännu högre nota längre fram. För det andra måste vi minska utsläppen av växthusgaser med minst 40 procent i Sverige till 2020 samtidigt som vi i praktiken måste minska utsläpp av växthusgaser minst lika mycket utomlands för att hjälpa utvecklingsländerna att bli fria från sitt oljeberoende.

Det blir allt mer klart att det handlar om enorma satsningar på ny teknik, vid sidan av omställningar av system och livsstil, om vi skall få bukt med utsläppsminskningar globalt inom sju år, som FNs klimatpanel säger. Kanske är en ”global mobilisering” det bästa begreppet för att förstå vad det ytterst är fråga om. Det handlar om en försvarspolitik, inte mot en yttre fiende, utan mot oss själva för att vi skall kunna säkra förutsättningar till ett gott liv.

Strategin för vår gemensamma ”överlevnad” är att inse att vi alla är förlorare om vi inte på allvar suger tag i problemen. Och pengar tycks ju finnas om bara viljan finns. Att bara USA nu har satsat cirka 1000 miljarder dollar i Afganistan och Irak och ytterligare 700 miljarder dollar för att dämpa finanskrisen visar på ett övertydligt sätt att de nödvändiga resurserna för ett klimatsmart samhälle finns om man verkligen vill. En global mobilisering i klimatåtgärder är också en förebyggande fredshandling för att undvika våldsamma konflikter om till exempel vattentillgångar. Men framför allt kan en global ”Marshall-plan för klimatet” vara en god grön medicin för den ekonomiska kris som politikerna runt om i världen ändå måste finna en lösning på.

I DET LJUSET KAN MAN OCKSÅ se bilkrisen i Sverige. Nu är det klarlagt det miljöorganisationerna har sagt i ett antal år: Det har varit en björntjänst att inte ställa tuffa klimatkrav på Volvo och Saab. Den svenska beskattningen av förmånsbilar har under lång tid gynnat stora törstiga bilar som de svensktillverkade, men nu när alla vill ha bränslesnåla bilar sitter Saab och Volvo med skägget i brevlådan.

Men finans- och bilbranschens kris kan också vändas till en möjlighet. Det är inte första gången som en lågkonjunktur skapar förutsättningar att nyttja ”outnyttjade” resurser till att göra något som på sikt ändå måste genomföras. Kanske borde regeringen ta ett initiativ för att utveckla ett konsortium för ny vindkraftsproduktion i Göteborg. Efterfrågan på vindkraft bara i Norden kommer att vara enorm en lång tid framöver och mycket av den kompetens som finns i bilindustrin och dess underleverantörer kan användas till den klimatteknikbransch som växer så det knakar.

STORA STATLIGA satsningar på ny klimatsmart teknik i Sverige och i utvecklingsländerna är ett vinnande koncept i kombination med en tydlig och ambitiös klimatpolitik. Då kommer vi att trumfa över de procentsatser för olika klimatmål som förhandlarna nu lägger all energi på att slippa undan.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.