MIL EFTER MIL MED SOCKERRÖR i oändliga rader, här är tyst och tomt, inget djurliv, inga gårdar. Några tufsiga skogsdungar står kvar högst uppe på kullarnas toppar. Vi är på väg genom ett sockerrörsdistrikt i delstaten Goias i centrala Brasilien med Marzio från Naturskyddsföreningens samarbetsorganisation MAB som guide. Ordet monokultur får en annan klang här, där en enda gröda kan dominera totalt över ytor stora som svenska län. Vi är i Brasilien för att ta reda på om det går att producera etanol från sockerrör på ett juste och hållbart sätt?

Och visst går det. Vi gör ett hopp till södra Brasilien. I den lilla staden Palmeira de Missoes träffar vi Carlos Alexandre Bourscheid som arbetar med det ekologiska kooperativet Cooperbio, ett av många i regionen. Ett fyrtiotal gårdar är med i pilotprojektet.

– Vi arbetar med att lokalt producera både energi och livsmedel tillsammans på ett hållbart sätt. Målet är att bli självförsörjande. Mycket av arbetet är utbildning av våra medlemmar och investeringsstöd i form av mikrokrediter. Samodling med baljväxter och andra grödor är en hörnsten.

Sockerrör och oljeväxter som Jatropha curcas och ricinbuske odlas samtidigt med andra grödor. Varje familj odlar maximalt två hektar sockerrör. I små kooperativa gårdsdestillerier (förstorade hembränningsapparater) producerar fem familjer tillsammans både socker, etanol och brännvin.

Ekobonden Carlos Schaffendecker är en av medlemmarna i kooperativet. På sin 14 hektar stora gård odlar han 1,5 hektar sockerrör, men också majs, maniok, citroner, bananer, eukalyptus (för ved) och vin. Han producerar ägg, kött, mjölk och mycket mer.

– Jag får ut 80 ton sockerrör per hektar, eller 4 000 liter etanol. Det jag inte använder själv säljer jag till Petrobras (det statliga brasilianska bensinbolaget).

Genom kooperativet lånar han en mobil sockerrörspress som gör att han kan utvinna den flytande melassen i tunnor direkt på fältet och lämna kvar blast och bagass (de torra resterna av sockerröret efter pressningen) på marken att myllas ner som gröngödsel. Han behöver inte bränna fältet innan skörd. Rester från destilleriet blir djurfoder.

Mest stolt är nog Carlos över vingården på nästan två hektar, där han skördar 20 ton prima bourdeaux-druvor, både röda och gröna, varje år. Han samodlar vinet med bönor, liksom han odlar maniok tillsammans med andra ärtväxter.

Carlos Alexandre Bourscheid från Cooperbio betonar att export inte är projektets första prioritet.

– Lokal konsumtion kommer i första hand, men i framtiden kanske det kan vara intressant, om rörelsen växer, men det kommer inte att vara några stora volymer.

Ekologisk certifiering av produktionen är dyrt och av mindre intresse för de brasilianska ekokooperativen. Carlos Alexandre tycker också att det är en process som läggs på bönderna utifrån. Han vill ha en certifieringsprocess där bönderna deltar själva.

– Vi odlar ekologiskt för miljöns och hälsans skull, inte för marknadens.

ÅTER TILL DE MILSVIDA sockerrörsfälten i delstaten Goias. Fader Wellington tar emot i församlingshemmet, inbäddat i en lummig trädgård bakom den prydligt illgröna kyrkan i staden Carmo do Rio Verde. Den katolska kyrkan på orten stöttar och hjälper skördearbetarna som varje år kommer hit i stora skaror från nordöstra Brasilien. Sju månader om året arbetar de sex dagar i veckan, tolv timmar om dagen i hettan på sockerrörsfälten. Arbetet är tungt och farligt, lönerna låga och tryggheten obefintlig. 80 procent av sockerrörsskörden i Brasilien sker för hand.

– Arbetarna har jobbet kvar bara så länge de är billigare än skördemaskiner, säger fader Wellington. Tempot är högt uppskruvat, upp till 18 ton om dagen ska de hinna skörda. Vi försöker hjälpa dem socialt och religiöst.

Innan skörden bränns sockerrörsblasten av. Arbetarna hugger sig fram bland sockerrörsstänglarna i sot, aska och damm med långskaftade knivar. Sårskador är vanliga, armar och axlar slits ut, ögon och lungor plågas av den sotfyllda luften. Men det går inte an att vara sjuk, då får de ingen lön och bryter de kontraktet hamnar de i skuld till ”el gato”, mellanhanden som förser bolaget med arbetskraft, ordnar resan och boendet i enkla logement, men också tar fem procent av lönen.

– Få orkar längre än till 45 års ålder, säger fader Wellington.

Den kristna jordrättighetsrörelsen CPT, Commissiao Pastoral da Terra, ordnar möten för lantarbetarna och försöker organisera dem. Kollektivavtal finns, men de följs sällan (enligt avtalet ska arbetarna ”bara” skörda tio-tolv ton om dagen). Endast en tredjedel av skördearbetarna är med i facket. Arbetsgivarna motverkar facklig aktivitet.

– Jag tjänar ungefär 90 reais (360 kronor) i månaden, säger Antonio Floriano, en av skördearbetarna. Jag är här åtta månader om året. Hemma på gården odlar vi potatis och maniok resten av året, men torkan i nordöst har gjort skördarna dåliga.

Antonio har fyra barn och är 39 år gammal. Han räknar med att orka jobba med sockerrörsskörden i kanske fem år till, men hälsan är dålig, framförallt har han problem med ögonen. Han bor i en gammal skola tillsammans med 150 andra arbetare under mycket enkla förhållanden: en järnsäng, ett plåtskåp samt en rad med toaletter och tvättställ på gården.

Även småbönderna i trakten drabbas hårt av den ökande etanolproduktionen.

– I den här delstaten genomfördes tidigare en jordreform. Men nu ökar koncentrationen av markägandet igen, säger Osania, en av de lokala CPT-aktivisterna. Det är svårt för småbönder att få banklån, men sockerbruken lånar gärna ut pengar, varpå bönderna hamnar i en skuldfälla och tvingas sälja sin jord. Många kämpar med dålig lönsamhet och tvingas då hyra ut sin jord på fem eller tio år. Efter så många år i stadens slum blir det mycket svårt att återvända och börja odla igen, utan pengar och gårdshus, i en jord som är full av bekämpningsmedel och utarmad av ensidig odling.

Resultatet av bolagets expansion blir milsvida monokulturer, social utslagning och miljöförstöring. Sockerrörsodling i så stor skala kräver mycket konstgödning och bekämpningsmedel. Vattenåtgången är så stor att floderna i området torkar ut. Bränningen av fälten ger mycket stora utsläpp av luft¬föroreningar, som driver in över hus och skolor även i staden.

A senhora Lazara har en bondgård helt omgiven av sockerrörsodlingar. Hon vägrar att lämna sin gård och ge upp sin livsföring eller hyra ut mark till sockerbolaget.

– Jag tycker det är bättre att odla mat och tror inte på socker¬ekonomin. Brunnen sinar ofta och mitt citronträd dog av bekämpningsmedlen från sockerrörsfälten. Själv är jag ofta sjuk numera, och tror att det hänger ihop med giftspridningen. Den sura askan från bränningen av fälten lägger sig tjock över mina ägor, täcker allting.

Tidigare fanns mest småjordbruk i trakten, men sen socker¬bruket kom till så har grannarna arrenderat ut sin mark och flyttat till staden en efter en.

Men ekologiskt hållbar odling i denna skala – är det möjligt?

– I dag är det internationellt kapital som köper upp marken, småbönderna har inte en chans att hävda sig. Kanske skulle det gå om man skapade kooperativ med egen förädling och distribution, svarar fader Welllington. Men för tillfället går utvecklingen åt andra hållet, mot industrijordbruk för export. Men kanske kan påtryckningar från etanol¬importörerna i Europa påverka industrijordbruket att ta mer hänsyn till miljö och mänskliga rättigheter.

FRÅGAN GÅR OCKSÅ till företrädare för miljöorganisationen MAB (Movimento dos Atingidos por Barragens, ungefär: rörelsen för dem som påverkas av dammbyggen, som sedan tio år tillbaka samarbetar med Naturskyddsföreningen). Vi träffas på organisationens regionala kontor i staden Echerim i delstaten Rio Grande do Sul.

– Det är inte grödorna i sig det är fel på utan jordbruksmodellen med storskaliga monokulturer, säger Joceli Andreolli, energiexpert, som också samordnar organisationens arbete i granndelstaten Minas Gerais. Vår verklighet här gör det svårt att tro på en fungerande miljöcertifiering. Det är säkert möjligt, men, vi har lång väg att gå.

I dag dominerar multinationella företag produktionen av exportgrödor i Brasilien, fyra av dessa företag stod 2005 för 60 procent av jordbruksexporten. De kontrollerar produktionen från frö till färdig produkt.

– Brasilien måste prioritera livsmedel före etanol och genomföra en jordreform. Det går att på ett hållbart sätt odla energigrödor småskaligt i en mix med andra grödor, säger Gilbert Cervinski, en av rörelsens främsta tänkare. I vår alternativa energiplan, som vi nu håller på att förankra bland medlemmarna, finns plats för bioenergi, men främst för landets egna behov. Exportpotentialen är begränsad.

Gilbert Cervinski beskriver en ekonomisk kedja där de med starkast betalningsvilja för marken styr produktionen. Skog omvandlas till bete som sedan konkurreras ut av socker¬rörsfält eller sojaodlingar. Boskapsskötseln och småbönderna flyttar till billigare marker i Amazonasregionen.

Livsmedelspriserna har gått upp över hela Latinamerika bland annat till följd av den ökade efterfrågan på biobränslen. I Brasilien har priserna för baslivsmedel ökat med en tredjedel de senaste åren.

– Allt styrs av oljepriset, förklarar Gilbert. Det stigande oljepriset driver upp priserna på både biobränsle och livsmedel. Det heter att småbönderna nu kan öka sina inkomster. Men även priserna för konstgödning, utsäde och drivmedel ökar. Det är monopolmarknader i båda ändar av jordbruks¬systemet som gör att de små producenterna inte förbättrar sin ställning.

PRODUKTIONSKOSTNADEN FÖR etanol från ekogårdarna är tjugo procent högre än för konventionellt odlad sockerrörsetanol. Men skillnaden för människor och natur är slående. I ekoböndernas dalgång finns livsglädje, fåglar, fjärilar och natur kvar. I det omgivande mångmilastora fältet av soja fanns inget annat liv än miljontals skalbaggar av en art som angriper monokulturen, trots all besprutning.

Så, visst går det att få fram hållbar etanol, det kräver dock en jordreform i en i dagsläget högst osannolik skala där Brasiliens fem miljoner landlösa familjer får sina tjugo hektar var, startkrediter och utbildning nog för att klara jobbet. Odlar de sen två hektar sockerrör var i samodling med andra grödor så kan det tillsammans bli tio miljoner hektar, dubbelt så mycket som odlingsarealen i dag. En liten del av det kan exporteras (Brasilien har en stor inhemsk efterfrågan). Låt oss säga en femtedel, som i dag. Det blir kanske åtta miljarder liter. Det räcker tyvärr inte långt, den globala efterfrågan år 2020 beräknas till mellan 50-70 miljarder liter.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.