JAG KÄNNER MIG BETRAKTAD, som man kan göra i okänd mark. Det är som om naturen är steget före och vänder sin forskande blick mot främlingen som söker stöd och riktning i kartbilden.

Inte bara naturen, årtusenden av mänsklig närvaro har satt spår som tycks se mig, när jag halkar till bland stenarna.

DET FÖRSTA JAG SER PÅ morgonen är rödhakens nyfikna pepparkornsblick. Kanske är det den som följer mig under mina strövtåg genom Hornslandet. I området finns flera naturreservat, resten är Ekopark, ägd av Sveaskog. Här är alltså inte bara vildmark, utan produktionsskog med en skötsel¬plan som ska förstärka naturvärden också där skogsbruk bedrivs. Gamla träd ska skyddas och bli fler. Här finns tallar med spår av de bränder som härjat på ön. Den största, 1888, tog förödande mycket skog, men också bebyggelse. Människorna kämpade mot förödelsen. I dag ingår det i Sveaskogs planer att bränna skog för att gynna sällsynta arter som kräver brandmark, exempelvis tallkapuschongsbaggen.

ETT GÄNG SMÅ MESAR tycks troget följa mig genom lavklädd blockterräng och granskog med grönskimrande mossor och porlande bäckar. Tallskogen dominerar med gott om riktigt gamla träd, till och med starka nog att bära havsörnsbon. I det norra reservatet finns Sveriges äldsta tall, över 750 år.

När stegen bär mig ner mot stranden tycker jag mig se en hastig undflyende örnprofil dra mot land. För en stund tappar jag kontakt med det pipande småfågelföljet. De undviker vattenbrynets vindar som tilltar från norr. Jag möter havet i ospårad sand, men ser snart att någon redan gått före mig. Bredvid strandärtens blad leder rävens tassavtryck till en samling vita fjäderrester. En vilsekommen solros står stadig och meterhög i havsvinden. Fackelblomster glöder, låga vildrossnår bär trinda nypon.

För att vara så långt norrut finns här gott om lövskog, hägg och lönn sprakar höströda. Partier med asp, björk och lind är insprängda i barrskogen. Jag klättrar upp på Pikstensberget och ser ut mot horisonten där flockar med havsfågel drar över vågorna. Här finns rester av en signalspaningsstation från första världskriget. Historia, men ändå nyss i den långa kulturtraditionen med spår från brons- och järnåldern, förråds¬gropar, labyrint och rösen från vikingatiden innan samer tog hit renar för bete. Nu tar sig kulturen andra uttryck. Utmärkta leder och skyltar. Turismen vid Hölicks Camping utvecklas med små vackert designade stugor intill husvagnarna. Fiskelägrets idylliska röda hus är igenbommade för hösten. En ensam båt puttrar in. På sommaren finns här restauranger, möjligheter till umgänge och äventyr, men också vidsträckta stränder, skogar och vandringsleder för stillhet.

JAG VIKER IN I SKOGEN IGEN, plockar trattkantareller, letar mig fram till öppningen till det omfattande systemet av ur¬skogsgrottor som kartlades så sent som för tio-tjugo år sedan. En smal stege försvinner ner i mörkret. Vatten porlar. Jag törs inte gå ner ensam i underjorden. Fåglarna har tystnat. Det går mot kväll.

En fågelsång frigörs ur tystnaden. Fågeln är rödorange som höstlöven där den sitter i en talltopp, korsnäbben. Vi ser på varandra. Det är dags att resa hem.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.