AFRIKAS PÄRLA KALLADE Winston Chur¬chill Uganda. Landet vid stranden av världens största tropiska sjö hade naturresurser i överflöd: fuktigt och frodigt klimat, djupa regnskogar och fascinerande djurliv. I dag har avskogning, dammbyggen och klimatförändring mattat pärlans glans. Men samtidigt har befolkningen vaknat.

– När vi startade för tio år sedan var folk rädda för att prata öppet om miljöproblem. I dag tar de strid när regeringen fattar dåliga beslut, säger Geoffrey Kamese i miljöorganisationen Nape (National Association of Professional Environmentalists).

Hundratusen ugandier trotsade president och militär och gick ut på Kampalas gator när Nape och andra miljöorganisationer ordnade en demonstration för att skydda regnskogen Mabira från att konverteras till sockerrörsplantage. (Läs om skogsstriden i porträttintervjun på sidan 18.)

– Det är ingen jättestor skog, men den enda som finns kvar i området. Och den är ett viktigt tillrinningsområde för Victoria¬sjön och Nilen, säger Geoffrey Kamese.

Vi är på väg dit med fyrhjulsdriven Toyota från huvudstaden Kampala. Just nu känns det som en onödig lyx. Det är torrperiod och en slät asfaltsväg skär genom vidsträckta odlingsmarker – te, kaffe och bananplantor – i riktning öster¬ut mot Kenya.

Efter några mil möts vi av höga träd. En ekoturistlodge ligger nära vägen och guiden Robert Kungujje visar vägen längs en liten stig in i det gröna. Temperaturen sjunker direkt.

– När det är soligt kan det vara tio grader svalare än omgivningen här, förklarar han.

Ljuden från huvudvägen några hundra meter bort blandas med tjatter och kvitter från träden. På marken finns rester av fikon som apor spottat ut. Kanske finns de sällsynta rödsvans¬aporna i närheten. Här finns tre olika arter av apor, 42 däggdjursarter, 312 trädarter och 315 fågelarter.

– Den här delen av skogen blev allvarligt skadad under Idi Amins tid, men har hämtat sig på 20 år. Röjer man och planterar sockerrör är den borta för gott, säger Geoffrey Kamese.

Robert Kungujje pekar ut flera olika rödlistade trädarter. Mest spektakulär är en jättelik Alsonia boonei, fullkomligt inslingrad av lianer.

– ”Stryparfikon”. Till slut dödar de sitt värdträd. Det här är i sista stadiet.

Även om trädet är döende så understöder bjässen ett helt litet ekosystem: ormar, ekorrar, fåglar och mängder av insekter. En decimeterlång tusenfoting kryper längs en av rötterna.

– För två veckor sedan var parlamentets kommitté för naturresurser här. De tycker att skogen ska vara kvar och vill i stället restaurera, säger Robert Kungujje.

Efter promenaden tar vi bilen längre inåt skogen. Vägen som skär ett ljusschakt mellan trettio meter höga stammar förvandlas snart till mjuk lera. Hjulen spinner hjälplöst. Tack vare fyrhjulsdriften och några hjälpande händer lyckas vi ändå ta oss loss och backa till fast mark.

– Även under de allra torraste perioderna är det fuktigt här inne, säger Geoffrey Kamese.

NAPE STARTADE EGENTLIGEN som en protest¬rörelse mot det stora dammbygget på Nilen vid Bujagali ett par mil längre österut. Längs vägen dit passerar vi träsk med stora bestånd av papyrus. På många andra håll har våtmarkerna försvunnit: de odlas upp eller används som soptippar. Eller också torrläggs de och blir mark för industrier eller bostäder. I östra Uganda har 20 procent av våtmarkerna försvunnit.

– De ansågs sakna ekonomiskt värde, det är först nu man börjat inse deras betydelse, säger Geoffrey Kamese.

Våtmarkerna fungerar som svampar som håller kvar vatten och släpper ut det på ett reglerat sätt. De har tagit hand om föroreningar, gett råvaror och ett rikt djurliv. I dag tvingas man bygga dyra reningsverk och vattennivån sjunker i marken, i floderna och i Victoriasjön.

När vi stannar vid det kända turistmålet ”Nilens källor” syns sjöns sänkta vattennivå tydligt, betongfundament till en gammal damm sticker upp minst ett par meter jämfört med hur det ser ut på några år gamla bilder. Ett helt system av fall och forsar har försvunnit.

Sänkningen kan förklaras med våtmarksförstöringen, avskogning och torka kopplad till klimatförändringen. Men här finns också en direkt orsak några hundra meter nedströms: det stora dammkomplexet vid Nalubaale-Kiira.

Nalubaaledammen byggdes på 50-talet. 2002 kompletterades den med ytterligare en damm, Kiira. Den totala effekten skulle höjas från 180 megawatt till 380 enligt beräkningarna.

Så blev det inte. Vattnet räckte inte till och i dag ger båda dammarna faktiskt mindre energi än den ursprungliga, 120 megawatt.

Ändå har ännu ett nytt stort dammbygge påbörjats vid Bujagalifallen några kilometer norrut. Här syns kraften i Nilen fortfarande: skummande vita forsar kastar sig över klippor och rundar intensivt gröna öar. Det är lätt att förstå att fallen är heliga för Busogaklanens 250 stammar, något som dammbyggarna inte tagit hänsyn till. Fallen är också lekplats för amerikanska och europeiska ungdomar med hjälm och flytväst: medan vi står vid stranden forsar grupp efter grupp nerför i gummiflottar.

– Dammbygget kommer att betyda förlorade turistinkomster. Och ännu mer skulder för skattebetalarna utöver dem man redan har för tidigare dammar.

Energibehovet är stort i Uganda, för att industrin ska kunna växa, men också för hushållen. Bara två procent av befolkningen har tillgång till el, 98 procent är beroende av ved och träkol för att koka vatten och laga mat, något som bidrar till avskogningen.

– Vi vill också se utveckling och bättre energiförsörjning. Men storskalig vattenkraft är fel väg, både för miljön och ekonomin, menar Geoffrey Kamese.

Nape vill i stället se en energiblandning med sol, vindkraft och jordvärme som huvudingredienser. Lyckade försöksanläggningar för energialstrande jordvärme (geotermi) finns ¬

i östra Uganda och i grannlandet Kenya ger befintliga anläggningar redan stora energimängder. Men hittills har regeringen prioriterat vattenkraft.

För några år sedan såg det ut som om Bujagalidammen skulle stoppas efter en stor korruptionsskandal, men ett nytt bolag bildades och Världsbanken utlovade lån och investeringsgarantier.

EN AV BYARNA SOM redan flyttats för den planerade reservoaren är Naminya. Det som var en ganska välmående fiskeby ligger nu långt upp på land.

Där träffar vi fiskare som försöker lära om till jordbrukare eftersom de inte kommer åt sina gamla fiskevatten.

– Vi fick många löften när vi tvingades flytta 2002, men få har uppfyllts, säger byordförande Joel Mukisa.

Husen som dammentreprenören uppförde har redan stora sprickor.

– Egentligen var de bara halvfärdiga, utan dörrar och fönster. De var också lätta att bryta sig in i för tjuvar.

Fiskdammen som skulle byggas har de inte sett något av, inte heller de utlovade arbetena vid dammbygget.

Byborna hade också fått löften om en lågstadieskola. Byggnaden de fick var mycket mindre och enklare än deras gamla. Fem klasser, 165 elever, trängs på cirka 42 kvadratmeter.

– Vi är oroliga att dömas ut ur skolsystemet om det blir inspektion, säger lärarinnan Florence Nyombi.

Nape har hjälpt byborna att föra talan mot dammbyggarna. Bland annat har de fått fungerande plasttankar för vattenuppsamling (de gamla rostade och läckte) och hjälp att komma igång med odlingar och husdjur.

– Men det var mycket lättare att få inkomster från fisket, säger Joel Mukisa.

TILLBAKA I KAMPALA träffar vi Ugandas ledande klimatexpert, meteorologen och chefstjänstemannen Phillip Gwage på departementet för vatten och miljö.

Han har suttit med i de internationella klimatförhandlingarna och författat en nationell aktionsplan för Ugandas klimatarbete.

Enligt IPCCs senaste rapport Climate Change and Water kan världen vänta sig längre torrperioder, kraftigare översvämningar och sämre vattenkvalitet.

I Uganda märks det redan, enligt Phillip Gwage:

– Frekvens och intensitet av både översvämningar och torka har ökat kraftigt. För två år sedan hade vi en mycket utbredd torka, förra året översvämningar i en tredjedel av landet. Delar av norra och östra Uganda var helt avskurna, vägar och broar bortspolade. Vattenburna sjukdomar som malaria ökade och hagelstormar slog ut bananplantagerna.

Återplanteringen kommer att ta flera år. Många grödor drabbas av oberäkneligheten och de höjda temperaturerna. Det viktiga kaffet får nya sjukdomar och kommer förmodligen bara att kunna odlas på hög höjd framöver.

Länder som Uganda är särskilt utsatta för klimatförändring, menar Phillip Gwage.

– Det finns en stor besvikelse i utvecklingsländerna över att de rika länderna inte tar ledningen i klimatarbetet mer. Många hade också trott att vi skulle få fri tillgång till bättre teknik.

Avskogningen är ett stort problem, dels för jordarna som blir mindre stabila och fertila, men också för de direkta klimateffekterna i regionen.

– Om de stora skogarna här och i Kongo försvinner betyder det mycket mindre regn och sämre produktivitet. Om folk förstod betydelsen skulle de vara mycket mer inriktade på bevarande.

Vattenkvaliteten och vattenmängden i Victoriasjön och floderna är också beroende av skogarna.

Även om medvetenheten om klimatproblemen ökat i Uganda ser han också trender som går åt motsatt håll. Exempelvis säljs allt fler bilar, särskilt i Kampala som saknar fungerande lokaltrafik.

– Vi tittar nu på ett system med snabba bussar med egna filer i Bogotá, Colombia, som vi kanske kan kopiera.

Två graders temperaturhöjning är alldeles för mycket för länderna runt ekvatorn, framhåller Phillip Gwage.

– Vi och de små östaterna skulle vilja stabilisera mycket tidigare. Därför måste vi jobba dubbelt så hårt för att övertyga resten av världen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.