För tre år sedan kom beskedet att finansmannen Björn Carlson skänkt 500 miljoner kronor av sin privata förmögenhet för att rädda problembarnet Östersjön. I början tog det en del tid för att hitta en form för hur arbetet skulle fungera och se vilken typ av kunskap som fanns för att ringa in problemområden. I dag har Björn Carlsons stiftelse Baltic Sea 2020 gått in i en ny fas, där aktiva åtgärder börjar förverkligas.

Stiftelsens arbete står i dag på tre ben; stöd till forskning som leder till praktiska åtgärder, lobbyism riktad mot beslutsfattare och public opinion riktad utåt mot konsumenterna. Från att tidigare arbetat i det tysta vill stiftelsen nu synas och höras mer i det offentliga rummet. Bland annat har man finansierat ett nytt filmprojekt som ska resultera i en rad filmer om den marina miljön under en tioårsperiod. Sveriges Natur träffar Björn Carlson för en intervju på ett kontor i centrala Stockholm.

Du har en sommarbostad i Stockholms skärgård, är det sant att du satt på badbryggan och konstaterade att Östersjön blivit mycket sämre och agerade utifrån det?

– Nej, det var inte riktigt så. Alla som har tillbringat tid i skärgården vet ju att det är annorlunda än det var på 1950-talet, vi har ju problem helt enkelt. Vattnet och miljön har blivit försämrad. Konstigare än så är det inte.

Hur kom det sig att du kunde ge bort 500 miljoner?

– Jag startade ett företag som förvaltade pengar, sålde till Skandia och fick en del pengar över och undrade vad jag skulle göra med dem. Då var det våren 2000. Jag hade seglat i Östersjön och ville göra något som jag själv kunde ha ett konkret inflytande över. Att utlysa något sorts pris kändes passivt, så det blev en stiftelse.

Hur har arbetet gått?

– Tillsammans med Vetenskapsakademin startade vi ett vetenskapligt råd, och där hade vi lite olika uppfattningar, det vi behövde var egentligen rådgivare och inte ett vetenskapligt råd. Nu har vi lagt upp det lite annorlunda. I dag är det över 30 olika forskningsprojekt som dragits igång med hjälp av stiftelsen, till exempel projekt om hur fosfater binds i sedimenten, om det går att syresätta bottnarna med ingenjörsteknik. Vi har även genomfört en sociologisk studie om varför de regionala råden kring Östersjön inte kommer överens och vi finansierar ett experiment i Himmerfjärden (Stockholms södra skärgård) som går ut på att plantera ut gös, för att få tillbaka topprovfisken inomskärs, där den är viktig precis på samma sätt som torsken är viktig i havet.

Är du nöjd med det stiftelsen lyckats med hittills?

– Nu är jag det. I dag har vi en organisation som fungerar och vi har blivit mycket mer åtgärdsinriktade än vi var de första två åren. Vi samarbetar bland annat tillsammans med en finsk stiftelse (John Nurminens stiftelse) för att få åtgärder till stånd i Östersjöstater som Polen, som behöver förbättra sina system för avloppsrening. Vi går till exempel in med 1,4 miljoner euro för att förbättra reningen av fosfor i Warzawa.

– I nästa steg vill vi gå vidare till 35-40 andra av Polens större städer. Där räknar vi att få med finska, polska och svenska staten plus en del företag som vill ta ett socialt ansvar. CSR (Corporate Social Responsibility) håller ju på att bli en innegrej, så vi räknar att få med en del svenska företag. Då kan vi minska utsläppen med 1 000 ton fosfor per år. Polen släpper i dag ut 6 000 ton per år. Vi kommer också ta initiativ till forskningsprojekt som tittar på hur man kan återvinna fosforn i jordbruket. Det här har vi lagt ned mycket kraft på.

Hur mycket pengar har använts och hur mycket finns kvar?

– Vi ska ju göra av med pengarna, så de är förstås till för att användas fram till år 2020. I nuläget har vi använt 40 miljoner kronor, men vi har 570 miljoner kvar. Det var ännu mer pengar tidigare under 2006 och 2007 fram till i våras, men så dök börsen, nu har vi ingen aktieexponering alls. Vi förvaltar dem själva här. Pengarna ligger just nu främst i statsskuldsväxlar.

hur ser du på Sveriges hantering av Östersjöproblematiken?

– Jag tycker att det håller på att bli en stämningsförändring. I dag är ämnet mycket hetare än för tre år sedan. Ämnet är uppe i folks medvetanden på ett helt annat sätt än tidigare, och där har ju skriverierna om torsken bidragit och algblomningen förstås. Till och med Eskil Erlandsson har svängt en del, tycker jag, som förut bara gick på yrkesfiskarnas linje. Även Fiskeriverkets Axel Wenblad har svängt under de här tre åren.

En viktig art i Östersjön är torsken, den är en viktig del i hela ekokedjan, hur vill ni få den tillbaka?

– Vi haft tur att naturen hjälpt till på traven med år av bra rekrytering 2003 och 2005, som nu håller på att bli lekmogna. Förut var vår tes att man måste drastiskt minska torskfisket, men nu säger vi att det räcker att fiskeriministrarna inom EU håller sig till sin egen plan om att inte öka fisket med mer än 15 procent per år i tre år. Då kan vi ändå få upp lekbiomassan till cirka 400 000 ton, vilket är långt högre än i dag.

– Vårt folk har säkert pratat med 100 politiker i Polen, Tyskland och Danmark face to face. Nu ökar vi trycket ytterligare under hösten, före ministerådets möte i slutet av oktober och beslutet i december.

Vilket gensvar får ni från politiskt håll?

– Det handlar mycket om att försöka påverka, och politikerna gör ingenting om det inte finns en allmän opinion för det. Men det här med påverkan har vi i styrelsen ingen kunskap om, därför har vi har tagit in hjälp utifrån, av byrån JKL (konsultföretag inom mediarådgivning). Att påverka är ju ett yrke i sig. De har bland annat sett till att jag får träffa fiskeriminister Eskil Erlandsson och vi ska även träffa miljöminister Andreas Carlgren. För det gäller att hålla i det här nu om torsken kommer tillbaka, för politiker tänker så kortsiktigt. Vi vill försöka arbeta för helheten, förut var fisket en sak, jordbruket en och miljön en tredje. Men man måste se till helheten och inse att torsk inte bara är en fiskefråga utan påverkar hela miljön.

Ni verkar lägga en hel del jobb på miljölobbyism?

– Jag har tidigare tyckt att vi inte ska synas så mycket, men jag har börjat förstå att ska man påverka måste man synas. Att vi försöker påverka politiker är det ingen som vet om, men alla politiker måste veta att vi finns. Vi har ju byggt upp ett större nätverk nu och kommer vara med på seminarier och hålla föredrag i olika sammanhang, så vi kommer nog bli lite mer aktiva utåt framöver.

Hur ska ni nå hela vägen ut till allmänheten med de här frågorna?

– Vi har finansierar ett filmprojekt med Mattias Klum och Folke Rydén. Det ska resultera i en film vartannat år i tio års tid på alla språk runt Östersjön. Den första etappen handlar om torskfisket i Östersjön och ska visas hösten 2009, förhoppningsvis i alla Östersjöländer. Det ska även bli en spelfilm och interaktiva skolprogram.

Du verkar ha läst in dig rätt hårt på ämnet?

– Ja, jag har läst mycket. Jag visste inte att det fanns så mycket dokumenterad kunskap, utredningar som slog fast samma fakta men ingenting hände. Nu behövs inte främst fler utredningar. I dag måste vi påverka politiska beslut och där kommer personer som Mattias Klum och Isabella Lövin in i bilden. Vi har köpt ett stort antal av hennes böcker för spridning och vill även bidra till en internationell utgåva.

Du ville se ”konkreta åtgärder och resultat inom 10 år”, kommer det bli så?

– Inte resultat, för de kan ta mycket längre tid än så. Men absolut åtgärder. Vi är ingen forskningsstiftelse som man bara kan söka pengar ifrån, vi vill vara mer aktiva. Frågan är vad som är nästa stora grej vi ska satsa på. Jag kan tänka mig att det kan handla om köttproduktion, det finns jättelika köttfabriker kring Östersjön, bland annat kycklingfabriker i S:t Petersburg med stora näringsläckage som följd. Avfallet kanske går att omvandla till biogas. Det kan bli nästa område.

– Vi vill att arbetet ska ske på vetenskaplig grund och initiera till åtgärder, sedan gör vi förstås inte alla åtgärder själva i egen regi. Men allt ska sikta till åtgärder, det är det viktiga. Kunskapen ska leda till handling.

Hur ser dina egna veckor ut, hur mycket lägger du ner på stiftelsen kontra bolaget Nordic Fund?

– Jag är ju absolut inte så aktiv som jag varit tidigare, men jag hänger med, läser alltid The Economist och håller mig uppdaterad. Stiftelsen är nog det som tar mest tid förutom fritidssysslor i dag, jag reser även en del. Men arbetet med stiftelsen bygger ju även på ett personligt intresse.

Till sist, vad fick du för reaktioner av din närmaste omgivning när du gav bort så mycket av din privata förmögenhet?

– Jag talade med mina tre barn innan och de var helentusiastiska, det är inte ofta man ser att några bli så glada när de ska bli av med 170 miljoner kronor. Folk säger att det är generöst, men det tycker inte jag. Jag ser det som ett sätt att lösa problem. Du kommer till en punkt då det inte är någon mening med pengar längre. Hade jag varit 30 år hade jag väl startat nya företag, men nu blev det en stiftelse istället. Jag har alltid varit intresserad av natur och rest mycket. Jag ser det som meningsfullt och vill göra nytta. Ren välgörenhet tycker jag känns svårare. Jag vill se resultat.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.