SÄKERHETSKONTROLLEN VID ingången till parlamentsledamöternas hus i centrala Kampala är grundlig, hårdare än på Entebbeflygplatsen. Jag förstår varför när jag kommer in på Beatrice Atim Anywars rum. Hon sitter redan i en intervju med en lokal journalist och jag landar mitt i dramatiken runt den stora demonstrationen för Mabira¬skogen i april förra året. Hon berättar om dödsskjutningarna. Om hur hennes hem belägrades av militär, polis och civilklädda natten efter. Om tiden i fängelse och anklagelserna för terrorism.

– Mitt liv är inte säkert. Jag är alltid skuggad och min telefon är avlyssnad. Jag vågar aldrig äta ute, säger hon och berättar om oppositionspolitiker som förgiftats och utsatts för tortyr i fängelser.

Själv är hon parlamentsledamot för oppositionspartiet FDC och miljöminister i ”skuggregeringen”.

– Fast det här handlar inte om partipolitik. Mabirakampanjen enar människor från alla politiska partier, även regeringspartiet, men också miljöorganisationer, religiösa grupper, studenter och näringsliv. Bredden och mängden vi mobiliserade kom som en chock för presidenten.

Bara i huvudstaden Kampala gick över 100 000 människor ut på gatorna för att skydda en hotad regnskog från att förvandlas till sockerrörsplantage. Beatrice Atim tror att det är den största demonstration som hållits i landet.

– Mabira blev en vändpunkt, för första gången vågade ugandier säga ifrån.

Att skogen blev politisk dynamit har flera förklaringar. Uganda har kallats Afrikas gröna pärla. Fortfarande täcker skogar en fjärdedel av ytan. De ger skugga, sänker temperaturen och samlar fukt och regn.

Men de konkurrerar också om marken med industrier och jordbruk. Varje månad fälls 7 000 hektar skog; räknat i procent är avverkningstakten i Uganda högst i världen.

– Skogsförstöring är en trend över hela landet, särskilt norr¬ut där jag kommer ifrån. Ugandierna är väl medvetna om vad det betyder för klimatet, både lokalt och globalt. Det väcker ilska att regeringen inte bryr sig.

I sammanhanget kan den planerade avverkningen i Mabira verka liten. 7 100 hektar är ju inte mer än vad som fälls under en månad i landet. Men skogen ligger vid Victoriasjön bara några mil öster om Kampala. Inga andra skogar finns kvar i närheten och Mabira har stor betydelse som tillrinningsområde för den sjunkande sjön och flera floder, bland annat Nilen. Den försörjer lokalbefolkningen och är en turistmagnet med rikt djur- och växtliv.

– Ekonomiska kalkyler visar att skogen är betydligt värdefullare som den står än konverterad till plantage. Men som ofta fanns det en dold agenda.

De senaste åren har regeringen och presidenten Yoweri Museveni bidragit till skogsskövlingen genom att ta bort skyddet från reservat och skänka marken till privata investerare. Det uttalade målet är att stimulera industriell och ekonomisk utveckling i det fattiga landet. I fallet Mabira handlar det också om ett slags kompensation till indiska affärsintressen som drabbades under Idi Amins regim (sockerproducenten Scoul ägs till största delen av den indiska affärsfamiljen Mehta).

Kruxet är att Museveni själv är en av storägarna i Scoul.

– Det var mycket tydligt att pengar hade bytt händer innan avtalet var klart. Mehta krävde att få tillbaka 500 miljoner shilling (cirka två miljoner kronor) för att backa ur affären. Vilka pengar det handlar om får vi inga svar på.

Den moraliska tveksamheten blir inte mindre av klimat¬aspekten: sockerrören som skulle ersätta skogen var avsedda att användas till etanolproduktion för export som bränsle för miljöbilar.

Tillsammans med lokala råd runt skogen och miljöorganisationen NAPE (National Association of Professional Environmentalists), som stöds av Naturskyddsföreningen, prövade Beatrice Atim flera vägar att stoppa avverkningen. Bland annat fick de kungen att erbjuda alternativ odlingsmark och organiserade en framgångsrik bojkott av Scouls socker i livsmedelsaffärer.

Demonstrationen – ”Save Mabira Crusade”, korståget för att rädda Mabira – var sista utvägen när inget annat hjälpte.

– Vi hade sökt tillstånd och fått klartecken av polischefen.

Ändå möttes tåget av tårgas, batonger och avspärrningar. Tre ugandier och en indier dog.

– Två ugandier, försäljare som inte hade något med demonstrationen att göra, sköts från en vit pickup som visade sig vara ett regeringsfordon. Indiern dödades av folkmassan efter att han kört rakt in i demonstrationen med motorcykel.

28 personer arresterades dagen efter, bland dem två parlamentsledamöter (Atim och Hussein Kyanjo) och NAPEs ordförande Frank Muramuzi.

– Presidenten ville att vi skulle anklagas för terrorism. Demonstrationens motiv var politiska och rasistiska, riktade mot indier och regeringen, hävdade han i medierna.

Kvinnor och män placerades tillsammans i en liten fuktig cell. Demonstrationer hölls för att de skulle släppas fria. Till slut släpptes de mot borgen och än har inga domar fallit.

I dag hävdar NFA – skogsmyndigheten – ett tydligare motstånd mot avverkningen och Mabirakampanjen har fått ett – försiktigt – internationellt stöd sedan Beatrice Atim tryckt på.

– Skogen ger vatten i Victoriasjön och Nilen. Det betyder liv för många länder.

Men för internationella biståndsgivare gäller det att tänka sig för i länder som Uganda, menar Beatrice Atim. Att slussa pengar för trädplantering via regeringen som vissa gör, samtidigt som man blundar för att naturliga skogar huggs ned gör mer skada än nytta.

– Alla pengar som går via departement i Kampala löper också risk att stanna där. Det är bättre att satsa på lokalt inriktade projekt. Sida har exempelvis drivit bra vatten- och sanitetsprojekt i norr.

NÄR DEN STORA Samväldeskonferensen hölls i Uganda förra hösten fick Beatrice Atim en direkt varning av presidenten vid ett officiellt möte.

– Han skakade min hand och sa lågt så bara jag hörde det att jag skulle se upp. Men jag gick ut i radio och talade om vad han sagt. Om något skulle hända ville jag att alla skulle känna till hotet.

Turerna har gjort henne känd som Mama Mabira i Uganda.

– Jag tror att folk tyckte det var modigt att gå ut för en sak som jag gjorde, speciellt som jag är kvinna. Det är inte så vanligt i Afrika än, men jag kämpade som en moder kämpar för sitt barn för skogen. Jag var beredd att offra mitt liv.

Samtidigt är hon också mamma till flera mänskliga barn, det minsta två år, som ofta oroar sig för sin mamma.

Hur vågar hon gå på som hon gör? frågar jag.

– Jag vet inte, familjen har haft det jobbigt. Men det är min plikt som ugandier att tala, tycker jag. Dessutom har jag nog alltid varit besvärlig. När jag vet att jag har rätt kan jag bara inte ge upp.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.