Vattenkrigarnas verk

TEMA * Med traditionell teknik har gräsrotsrörelser lyckats med det som experterna inte klarade i indiska Rajasthan: att få vatten i brunnarna och floder som flyter på nytt trots ett allt torrare och hetare klimat.

Artikel 2008-5 Mats Hellmark

VATTEN ÄR EN fråga som ständigt diskuteras i Indien. Med en oberäkneligare monsun och snabbt smältande glaciärer i Himalaya som hotar att torka ut floderna växer oron för framtiden.

Det politiska svaret har hittills varit storskaligt: med Världsbankens stöd har man satsat på jättelika dammbyggen i norr, invallade floder och ett program för att koppla floder i underjordiska tunnlar (”River Linking”).

Dagarna innan vi sätter oss på planet till Indien brister en damm i Nepal och vallarna kring floden Kosi i Bihar, nord¬östra Indien. En miljon människor tvingas lämna sina hem i översvämningen.

- Det kommer att hända igen. Stora reservoarer slammar igen på 40-50 år, invallade floder klarar inte trycket när de brister, säger Himanshu Takkar i South Asia Network on Dams, Rivers & People när vi möts i Delhi.

Hela nederbördsmönstret i regionen har förändrats, förklarar han. Nu kommer stora regnmängder under korta perioder med långa mellanrum.

- Vi måste lära oss att skörda regnvatten och att bygga upp system med små dammar där slammet i stället kan tas tillvara till jordbruk.

RAJASTHAN ÄR INDIENS torraste delstat och har drabbats särskilt av vattenbristen. Men här finns också ljuspunkterna: två gräsrotsrörelser som lyckats med det omöjliga: med experimentlusta, traditionell teknik och lokalt demokratiarbete har man fått uttorkade floder att flyta igen och grundvattennivåerna att höjas så pass att till och med vete kan odlas.

Från Delhi tar vi tidiga morgonexpressen till Rajasthans huvudstad Jaipur, för att sedan fortsätta med bil åtta mil västerut till den lilla byn Laporiya. Här bor knappt 200 familjer. Vi är bara sju mil från Indiens enda öken, Thar, och det gråbrända landskap vi åker genom dallrar i den fyrtiogradiga hettan.

Men sista biten upp mot byn ser vi spirande gräs, betande boskap, träddungar och vattensamlingar. Mitt i byn breder en damm stor som en mindre sjö ut sig. Längs stranden balanserar kvinnor mässingskärl fyllda med vatten på huvudena.

Vi svänger in på en gårdsplan och möts av en vitklädd man i 50-årsåldern. Laxman Singh är ledare för GVNM (namnet betyder Nya ungdomens välfärdsorganisation, men oftast kallas de bara för Vattenkrigarna). 1990 tog han de första spad¬tagen för att reparera byns förfallna talaab, stora reservoar.

Till att börja med var det bara en vän och byns präst som hjälpte honom. Men efter flera bymöten blev återuppbyggnaden ett gemensamt projekt för alla.

- Jag hade hjälp av min härkomst, berättar han.

Singh är av kunglig rajputsläkt, och farfadern styrde över tolv byar. Även om familjen inte längre hade någon formell maktposition så anslöt många helt enkelt för att de inte ville se sin raja utföra hårt arbete på egen hand.

Själv hade han mer demokratiska tankar med rörelsen, hela samhället skulle involveras i arbetet mot ett gemensamt mål. Då, i början av 90-talet, hade torka och befolkningsökning lett till en akut vattenbrist.

- Tidigare räckte det med en reservoar och boskapens dynga som gödde markerna. Folk levde enklare liv nära naturen och använde traditionell teknik.

Men kunskapen om hur man skyddar det värdefulla vattnet hade levt vidare genom generationerna.

- Det var inte experter utifrån vi behövde, utan att återupptäcka den expertis som redan fanns här.

Med hjälp av så kallade gajdhari, traditionella ingenjörer, byggde organisationen upp ett system med tre förbundna reservoarer. Den största används till bevattning, de andra förstärker grundvattnet. Även under de torraste åren finns det vatten i brunnarna.

Perioderna utan regn har blivit längre. Den sista ”bra” monsunen kom 1997, då byn fick 700 mm regn. Sedan har årsnederbörden varierat runt 300-400 millimeter. Under den svåra torkan 2001 kördes vatten ut med tåg och tankbilar runt om i regionen.

- Här behövdes inget tillskott, i stället kunde tankbilar hämta vatten. Vi märker klimatförändringen, men påverkan blir mindre.

I torra klimat är djurskötsel säkrare än odling, och en av de första utmaningarna för GVNM var att återerövra byns gemensamma betesmarker som delvis odlats upp av mer välbeställda bybor.

Laxman Singh tar oss med ut till de svagt sluttande gräsmarkerna. Här har man experimenterat fram ett unikt system för regnvattenskördande, chaukas (fyrkanter). Låga vallar och grunda gropar delar upp marken i stora rektanglar som fylls av regnvatten vid monsunen. När vattnet nått en viss nivå flyter det vidare till nästa för att till slut hamna i en reservoar där boskapen kan dricka.

Fyrkanterna bildar ”minivåtmarker” där vattnet står lagom högt och länge för att stimulera gräsväxt. Tre arter med olika säsong säkrar bete året om.

Under vägen genom rektanglarna sipprar regnvattnet sakta ned i marken. Tidigare stannade bara 3 procent av vattnet i marken, i dag rör det sig om 60-70 procent.

- Vi har bevisat att även mycket lite regn kan ge hållbarhet om man skördar det.

Myndigheter och experter motarbetade först modellen, men resultaten talade för sig själva. GVNM har fått presidentens speciella utmärkelse och UNICEF har dokumenterat fyrkanterna. Vattenkrigarnas idéer har spridit sig till över 200 byar och mer än 40000 familjer i regionen har kunnat höja sin levnadsstandard.

Ett sätt att få med sig befolkningen var att återuppväcka gamla religiösa traditioner och ritualer förknippade med vatten och naturresurser. Små tempel finns vid alla vattentäkter och man binder särskilda vänskapsband runt träd, i anslutning till en gammal beskyddartradition. Den som fäller ett träd måste plantera två nya som böter, och lägga ut säd till fåglarna.

- Vi vill skapa en balans mellan olika arter och därför har vi också infört förbud mot att döda boskap och andra djur.

Det gäller till och med insekter och råttor (som man i stället fångar och sätter ut i ett särskilt skogsparti). Alla arter behövs i ekosystemen, menar Laxman Singh.

- Vill folk äta kött kan de föda upp egna kycklingar och ankor.

Effekten på fågellivet är uppenbar. Under den korta tid vi besökt byn har vi redan sett ett tjugotal arter: olika hägrar, majnastarar, vävarfåglar, falkar och små ugglor.

- Ofta hittar man som mest 20 fågelarter i byarna, här har vi räknat till 145. Jordbruksdepartementet hävdar att fåglarna skadar grödorna, men det stämmer inte. Fåglarna är viktiga för fröspridningen. Så länge vi låter gräs växa runt åkrarna eller lägger ut säd äter de där i stället.

Vi åker tillbaka in till byn och åkrarna. De vanligaste grödorna är majs, durra, hirs och mungobönor, alla med hög motståndskraft mot torka. Skördarna har ökat tiofalt och numera går det också att odla vattenkrävande sädesslag som vete.

Under ett gammalt neemträd möter vi Ishwar Mali, byns enda morotsodlare.

- Trädet var så här stort redan när jag var liten för 60 år sedan, berättar han.

Det rör sig överallt i lövverket, efter en stund ser jag att grenarna är fulla av klargröna parakiter och små ugglor. Brunnen där Mali hämtar vatten till odlingarna finns strax intill.

- Vi var tvungna att gräva ned till 24 meters djup för att få vatten. Nu finns det sex meter från kanten.

Mitt i byn finns en kooperativ mjölkcentral, dit byborna lämnar mjölk på kvällen för leverans till centralorten Dudu. Rummet är målat i ljusblått och utsmyckat med gudabilder av Ganesha med elefantsnabeln och Hanuman med apansiktet. Längs ena väggen står två stora mjölkflaskor, en för buffelmjölk, en för komjölk.

En pojke levererar mjölk från två kor. Fetthalt och mängd mäts med dieseldriven elektronisk apparatur: 5,8 liter ger 68 rupier. Summan registreras, pojken får ett kvitto. I slutet av månaden får familjen ut pengar. Systemet ger en säker inkomstkälla för befolkningen, till och med efter flera års torka finns ett överskott att sälja.

LAXMAN SINGH HÄMTADE INSPIRATION och kunskap från organisationen Tarun Bharat Sangh (TBS) som började återuppliva vattensystem 1985 i Alwarregionen, nordost om Jaipur. TBS har byggt upp över 4000 anläggningar för vattenskydd. Fem floder har börjat rinna på nytt sedan arbetet började och 750 byar har fått säkrad vattentillgång.

Dagen efter fortsätter vi dit och möter organisationens ledare, Rajendra Singh, vid den första anläggning han restaurerade i byn Gopalpura.

Hettan är intensiv men vattenspegeln och skuggan från träden runt den skapar ett behagligt mikroklimat för getterna som kommit för att dricka. Det här är en johad, en traditionell struktur för vattenskördande som byggs på strategiskt utvalda platser i landskapet för att hålla kvar monsunvattnet. Målet är inte att dämma upp, det ökar avdunstningen, utan att ladda grundvatten, förebygga jord¬erosion och ge dricksvatten för boskap och vilt.

- Viltvård, skogsskydd och vattensäkerhet hänger ihop. Jag krävde att byborna skulle sluta hugga ned skog på bergssidorna om jag skulle hjälpa dem med deras johad.

Först möttes han av skepsis, men redan vid det första monsunregnet visade anläggningen sin effektivitet. Byborna fortsatte arbetet med fler strukturer och snart byggdes johads över hela regionen. Lokal demokrati är en grundsten i TBS Gandhi-inspirerade program och för projekten bildades självstyrande bykommittéer.

Motståndet kom i stället från myndigheter som inte ville släppa sin centrala kontroll: lokala initativ konkurrerade med statliga dammar. Dessutom ansågs johads osäkra. Flera anläggningar förbjöds.

Översvämningar som raserade statliga dammar men lämnade johads intakta ändrade inställningen, och även TBS arbete har fått priser på högsta nivå.

Men det finns fortfarande ett officiellt motstånd, inte minst mot det vattenparlament för hela området som bildades 1999.

I byn Bhaonta träffar vi en av parlamentsledamöterna, Shanti Devi, en 70-åring med klarröd huvudduk, näsring och tunga smycken runt hals och handleder. Alla byns brunnar hade torkat ut i mitten av 80-talet berättar hon. Men med hjälp av TBS kunde byborna hitta och återuppbygga gamla johads och börja skydda skogen på kullarna ovanför byn.

- Vi stod för all arbetskraft. Vi släpade upp sten och cement.

Att vandra upp till dammarna med bara block och penna i middagshettan (uppåt 45 grader) ger en uppfattning om ansträngningen.

Projekten tog tre år och bekostades till 70 procent av byborna själva. Men belöningen kom snabbt: brunnar fylldes till brädden i byar två mil bort. En ännu större överraskning var när den uttorkade floden Alvari började rinna på nytt.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.