Förändringens vind

Alla som hört Kostervalsen vet hur det "veftar å’ går" på öarna. Men det finns också dagar av stilla lågsäsongspoesi.

Artikel 2008-6 Mats Hellmark

EN NOVEMBERMORGON PÅ Koster, så långt ut i västerhavet man kan komma i det bebodda Sverige, förväntar man sig blåst och karghet. Åtminstone en aning om elementens raseri inför senhöstmörker och vinterstormar. I stället speglar sig vita trähus och gulnande ekar i spegelblanka vatten. Frosten glittrar lågsäsongspoetiskt på dansbanan vid hotellet i Ekenäs, men luften känns nästan ljummen. Även om Kostervalsen klingat ut för i år ekar den i mitt huvud, i takt med tramptagen när jag korsar sydön på neongrön lånecykel.

I fiskeläget Brevik på västsidan finner jag lite bris. En lina slår stillsamt mot en mast, en tom plasthink rullar på klapperstenarna ovanför sjöbodarna. Mycket till rörelse är det inte, men minnet av vardagsvindens kraft lever i slånsnår och krokiga enbuskar som klamrar sig inåt ön.

Från en stapel med hummertinor hörs ett kvittrande. Två skrämda pepparkornsögon ser på mig från ett fängelse av blå nylonlinor. Rödhaken slår uppgivet med ljusbruna vingar, det lysande bröstet häver sig snabbt snabbt, upp ned upp ned.

Vad gör man? Jag flyttar buren, petar med en pinne, försöker visa vägen mot öppningarna, lockar, förtvivlar. Inte en själ i fiskebodarna. Till slut går jag till glasigloon en bit bort och krossar en vinpava till vassa repskärarskärvor - olagligt eller ej.

När jag kommer tillbaka är fågeln borta. Kanske räckte blotta skräcken för den bråkiga människan till att hitta ut?

INTE ENS PÅ VALFJÄLLET, Sydkosters högsta punkt, känner man vinden i dag. Men den hörs: som en baston långt utifrån havet och horisontlinjen - mörk, mjuk och melodisk. Det är förändringens vind som lurar där ute, redo att svepa in över öarna, tänker jag. I september nästa år invigs Kosterhavets nationalpark, Sveriges första marina nationalpark. Det djupa och salta havsområdet som ska skyddas är Sveriges artrikaste, med korallrev och exotiska djur som fotbollssvampar, armfotingar och piprensare. Ursholmen med sina fyrar nedanför mig, alla kobbar och skär och klapperstensfälten på själva öarna kommer också att ingå i parken som ska få en fortsättning på andra sidan norska gränsen.

Här liksom i annan glesbygd är naturskydd kontroversiellt. Men myndigheterna har gått dialogens väg och majoriteten av invånarna verkar vara med på noterna - även om det ambitiösa Naturum som planerats i sundet mellan öarna försenats till 2010 på grund av överklaganden.

Nationalparken kan ge ytterligare skjuts till turismen, som redan är viktig för att de 300 bofasta ska kunna hänga kvar. En genomsnittlig sommardag kommer 3?000 turister hit, bra dagar drygt det dubbla. Fyra av tio är norrmän, och redan i dag känns Koster tvåspråkigt. Skyltar lockar till att leie en hytte i stället för att hyra ett hus. Men många norrmän tar ett steg till. Kapitalkonkurrensen västerifrån gör det svårt för unga kosterbor att ha råd till husköp, skriver lokala Kosterbladet.

JAG TAR MIDDAGSBÅTEN till andra sidan sundet och stigen norrut, bort från husen och människorna. I Nordkosters glesa miniatyrskog, där alla träd har minst två stammar, möter jag bara får och märkligt levande stenformationer. Isen som rundat klipporna har också bildat räfflor och upphöjningar som skjuter upp som knutiga ådror på vältränade stenmuskler. Diabasgångar skär som mörka ärr över gnejsgraniten. Högsta klippan bär två små fyrar på sin rygg.

Den rika kosterfloran ser man inte mycket av ens en mild november. Men den 400-åriga bohuslinden vid Ekenäs har kvar de flesta bladen. Bjässen blir sista stoppet för dagen. Sedan linden på Öddö slogs av blixten för några år sedan lär den vara ensam i sin art: en relikt från varmare tider med naturminnesmärkesskylt på stammen.

Framför brasan på hotellet funderar jag över om bohuslinden kanske har framtiden för sig trots allt. Den och de bullriga norska byggarna vid bordet intill som skålar för lyckade huskontrakt.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.