HUR LÅNGT HAR KLIMATPROCESSEN GÅTT, vad vi kan göra? Är klockan fem i eller fem över tolv? Oftast ställs frågan i ett naturvetenskapligt eller politiskt perspektiv och svaren begränsas till dessa områden. Nu hålls allt fler konferenser med andra ingångar, exempelvis har kyrkan blivit mer aktiv. För en tid sedan deltog jag i konferensen Klimatexistens som arrangerades av Sigtunastiftelsen och Cemus, Centrum för miljö och utvecklingsfrågor.

… ”om Gud stör måttet i harmonin för att skrämma och straffa syndarna, antingen genom en flodvåg, en jordbävning, regnfyllda stormar eller genom att förlänga en årstid eller en eldsvåda, då kommer det att bli kaos och ångest inför universum och sammanbrottet kommer att visa vilken välsignelse fred är.”

Detta skrev ärkebiskopen i Konstantinopel, Gregorios av Nazianzos, redan på 300-talet. Hot om katastrofer, jordbävningar och översvämningar är inget nytt. Religionsveteran Sigurd Bergman kunde berätta om många exempel på hur vi genom att utveckla myter och tro har försökt förhålla oss till de oförutsägbara men ändå verkliga hoten.

Vi står nu vid vägs ände. Var och en av oss i Nord och allt fler av eliten i Syd konsumerar resurser motsvarande 3-4 jordklot. Det pris vi betalar är att vårt balanserade klimat är på väg att tippa över åt ett mer extremt håll i en för oss mer oförutsägbar framtid.

Med den snabba tekniska utvecklingen baserad på fossil olja och kol har vi i väst förlorat medvetenheten om vårt beroende av naturen. Vi har med lånade medel försökt att skapa ett odödligt civilisationsprojekt.

Att utveckling kräver offer är ingen nyhet. I Sverige drabbades småbönder i slutet av 1800-talet av baggböleriet, då storbolagen med hjälp av lock och pock och alkohol ”stal” deras skog och mark och i många fall tvingade dem att själv avverka sin skog för en spottstyver. Under 1900-talet ledde de stora vattenkraftbyggena till att många samhällen slogs i spillror.

Över hela jorden fortsätter ”utvecklingsprocesser” ta mark och uppehälle främst från urbefolkningar. I Sydamerika trängs indianer och regnskog bort för att ge plats åt den växande köttindustrin. I Indien beräknas cirka 40-50 miljoner människor vara flyktingar från utvecklingsprojekt som dammar, gruvor och industrier.

Bland de drabbade finns de som ännu kunnat leva av det som jorden och floden skänkt dem. Det är människor som skulle gå helt oberörda ur en global börskrasch.

Ironiskt är att det är vi i Nord som bär det tyngsta ansvaret för katastrofen som främst drabbas av abstrakt klimatångest medan människor i Syd i allt högre grad står inför verklig brist på livsutrymme, mat och vatten.

DAN KRONLID, MILJÖETIKER verksam på Cemus i Uppsala, samlar in berättelser från människor i Syd om hur de pågående klimatförändringarna gör det allt svårare för dem att klara livsuppehället.

Så, vad gör vi om talet om hållbar teknik inte längre visar sig hålla? David Kronlid pekade på att vi i framtiden än mer måste förhålla oss till olika och tillsynes motstridiga betraktelsesätt. Han ställde bland annat frågan om det går att skapa ekonomiska styrmedel som inbegriper miljöbelastning?

Den irländska ekonomen Richard Douth¬waite som var huvudtalare på konferensen berättade om att hans land som det första i Europa är på gång att införa så kallade CarbonCaps. Ett sådant system med individuella utsläppsrättigheter som ska kunna köpas och säljas globalt syftar på lång sikt till att skapa en ekonomi där det är lönsamt för individen att minska utsläppen. De människor som använder lite resurser ersätts av dem som använder mer. Modellen innebär enorma utmaningar, till exempel i fråga om hur systemet ska övervakas, men det tydliggör också orättvisorna, menar Douthwaite. Han kritiserade de vanliga miljö¬rundorna, EUs utsläppspolitik och koldioxidhandel för att vara allt för tandlösa.

Till och med miljörörelsen leds in i ett resonemang som utgår från vad som är möjligt att åstadkomma politiskt istället för vad som behövs för att nå långsiktig ekologisk balans, menar Douthwaite.

Kan vi verkligen känna hopp om framtiden samtidigt som vi måste konstatera att de flesta klimatindikatorer går åt fel håll och att den politiska förändringen än så länge handlar om retorik? Det är en fråga som det inte går att ge ett rakt svar på men som konferensen belyste ur flera aspekter.

Den finlandsvenske antropologen Mikael Kurkiala nämnde den Oscarsbelönade italienska filmen Livet är underbart från 1997. Den skildrar hur en italiensk judisk far och son deporteras till ett koncentrations¬läger. För att hjälpa sonen att behålla hoppet övertalar pappan honom att lägret är en ond lek som det gäller att överleva. Det är en moralisk handlingsnorm att ge våra barn hopp om framtiden, konstaterar Kurkiala.

En annan aspekt ger Al Gore när han uppmanar oss att inkludera alla andra orättvisor i klimatkrisen. För första gången står vi inför en global utmaning som kräver att vi förändrar vårt sätt att leva och vår teknik både individuellt, kollektivt och existentiellt.

Mikael Kurkiala gjorde sitt fältarbete bland amerikanska indianer ¬och refererar ofta till det personliga mötet med dem och deras erkännande av livets begränsning och behov av ett större andligt perspektiv: ”Lakota¬indianerna kallar det slolicíya – att lära känna sig själv, att veta vem man är. ”

ORDET ANTROPOLOGI SOM ju betyder kunskap om människan har sin ursprungsbetydelse i uttrycket ano trepon opa den som vänder ansiktet uppåt. Man skulle med andra ord kunna säga att det som gör oss till människor är vår förmåga att förhålla oss till det okända.

Detta perspektiv är så långt man kan komma ifrån ett postmodernistiskt förnekande av trosaspekter. Åter tvingas vi förhålla oss till livet som gåva eller förbannelse.

”Givna och därför inte konstruerade av oss utan konstruerande oss”, skriver Kurkiala och gör en liknelse:

Tror jag på kärlek? Kanske, jag lever dock i förhållande till kärleken. Antingen i avsaknad, längtan efter eller i känslan av kärlek det vill säga alltid i relation till kärleken.

Tror jag på Gud? Kanske, kanske inte men det gudomliga är ändå en slags riktning som vi behöver uppmärksamma och förhålla oss till, menar han.

I en ny bok kallad Härlig är Jorden (Ordfront) med inbjudna författare som reflekterar över klimathotet skriver Mikael Kurkiala:

”Jag ser ut över ett skövlat landskap, på glaciärer som smälter, på arter som går i döden för att vi ska kunna fortsätta vår hetsjakt efter att tillfredställa de behov som aldrig kan tillfredställas. Och jag söker ord för min förtvivlan. De är flyktiga, som alla ord men de bär en erfarenhet som är evig. Och jag söker dem hos de andliga traditioner som jag har kommit i kontakt med, Lakotaindianerna och kristendomen: Tunkasila unsimale ye – Herre förbarma dig över oss.”

Inför krisen skärps det som är bäst och sämst i människan. På konferensen redovisade psykoterapeuten och författaren Martha Cullberg Weston en rad försvarsreaktioner som hindrar oss från att erkänna krisens allvar eller får oss att skylla ifrån oss.

EN ASPEKT SOM JAG SJÄLV mött i miljörörelsen är utsattheten i känslan av att slåss för det enda rätta. Tyvärr innebär det en risk att man projicerar mindre trevliga sidor av sig själv och låter motståndarna, etablissemanget, poliserna eller kärnkraftsdirektörerna stå för ”det onda”.

Det här är dilemmat med en allt för moralisk inställning och splittring mellan rätt och fel. Det pågår visserligen ett dolt krig om resurser men vi är alla delaktiga i det. Vi måste förhålla oss till att vi både är del av problemet och dess lösning.

För att göra det måste vi också se hur vi samtidigt verkar som individ och del i kollektiv.

Det kan exemplifieras i frågan om bilåkandet. Ställer man frågan ”Varför kör du i staden” får man en rad olika svar. På ett individuellt plan är frågan rimlig, men inte på ett kollektivt plan. Där handlar det om ett flöde som växer som ett vattendrag. Ju större väg desto fler bilar. Vi står just nu inför ett vägval mellan att fortsätta bygga ut en trafikapparat enligt amerikanskt 60-tal eller enligt en modell med bilfria centra och spårvagnar enligt modell från många europeiska städer, till exempel Freiburg. En sådan, i Sverige omvälvande och nödvändig förändring, vore viktig inte bara för vår egen välfärd. Det skulle inte lösa den existentiella krisen men det vore ett sätt för oss att med förändrade levnadsmönster ta vårt ansvar för att värna om vår gemensamma överlevnad.

Prövningen är att ta in insikten om att vi är på väg att göra raka motsatsen. Jag måste hela tiden förhålla mig till all osäkerhet och splittring. Det är lika destruktivt att förneka problemen och fortsätta med ”business as usual” som att fly in i hopplöshet och undergångskänslor.

Ändå, så här långt in i konferensen känner jag att jag blir otålig. Vad tjänar det till med allt tal, alla konferenser. Jag vill se resultat, i dag!

De mystiska traditionerna i alla religionerna handlar just om att kunna ”leva det oförenliga”. Liv och död, man och kvinna, överflöd och nöd och brådska och handling i förhållande till insikt och reflektion.

I sitt författarskap kämpande även författaren Harry Martinson med att ge ord åt dessa motsättningar.

Mot slutet av sitt liv mötte Martinson ett allt större oförstånd från en omgivning präglad av teknikoptimism. Omgivningen ville lägga krigets och förintelsens vansinne åt sidan och skapa ett rationellt samhälle. Martinsons insikt om att det just var dogmatism förklädd till rationalitet som bidragit till undergången var alltför obekväm åsikt för 1960-talets samhälle. Är vi mer redo att ta till oss hans tankar i dag?

Man kan exempelvis notera några rader i diktverket Vagnen (1960) där han benämner bilar som ”våtvarma yllefiltar med dess trygghetsvadd för alla”. (Jag är övertygad om att han även skulle inkludera bensinbilar som även kan köras på etanol!)

Inför insikten om vår litenhet och klotets skörhet skrev han på 1950-talet de första stroferna till det som skulle bli diktverket Aniara. Ram¬berättelsen är den om ett rymdskepp som navigerat fel och vad som händer när resenärerna inser att de är dömda till en evig resa ut i universum.

Sextio år senare lever ännu några i illusionen, påhejad av extrema teknik¬optimister, att det skulle vara möjligt att evakuera jorden. Men som Al Gore framhåller, varför ägna energi åt idén om att evakuera när vi inte ens kunde utrymma New Orleans. Bangladesh eller Burma är ännu svårare att evakuera!

I tidskriften Daedalus 1955, reflekterar Martinson över sitt verk.

”Vår plikt just nu är att våga se också det mörka, att göra oss förtrogna med den mörka fantasins bilder av undergångens moln. Den vanmakt som vi förnekar, men ändå är inne i med halva vårt väsen, är i grunden ett tecken på vakenhet, på förmåga att djupt registrera och därmed få andlig livsduglighet. De som inte alls känner den, de har heller inget väsentligt registrerat.”

”Vad vi kan hoppas på i framtiden är sådana kriser som inte kan lösas med materiella medel. Stora och genomgripande kriser väntar världen. Och världen kommer behöva dem.”

SKYMNINGEN LÄGGER SIG ÖVER Sigtunaviken när jag efter alla tal vandrar ner till stranden. En av många konferenser, men samtidig början på något nytt och djupare. En tid att stanna upp och våga se in i mörkret tillräckligt länge för att ögonen ska hinna vänja sig vid det nya osäkra. Vi behöver ett samtal där det yttre och det inre är lika viktigt. Ett samtal bortom den förenklade politiska retoriken som lovar att lösa utvecklingsproblem med hjälp av samma sorts ideologier som skapat dem.

Vår makt har vuxit men inte vår mognad.

Själv funderar jag på om och i så fall hur det mänskliga medvetandet påverkar planeten på andra sätt än det som kan förstås med naturvetenskap. Hur vår egen utbrändhet går hand i hand med planetens och hur även en allt för snäv miljömoralism kan bidra till denna destruktivitet. Det går inte att skilja ut kampen för att rädda planeten från ansvaret för min egen och mina närståendes liv och utveckling. När pappan i filmen Livet är underbart räddar sin son, räddar han också världen!

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.