Havsmurarbiet, raritet på havsstranden

Havsmurarbiet, raritet på havsstranden

– Här har du skafferiet, säger naturvårdskonsulten och ser ut över det smörgula blomsterhavet.

Krister Larsson odlar käringtand. Med eldens hjälp får han hedmarker vid den halländska kusten att explodera i gul blomning. ­

Han gör det inte för sin egen skull, eller ens för käringtandens, utan för ett litet pälsklätt charmtroll med mycket specifika önskemål. Havsmurarbiet.

Det är ett av de mest hotade av Sveriges nästan 300 vilda biarter. Förmodligen uppgår stammen till mindre än femtio individer. ­I hela landet. Det har blivit allt svårare för arten att hitta platser som uppfyller dess kräsna krav: Rik tillgång till käringtand eller strandvial att hämta nektar och pollen ur. Solvarma marker med nakna sandytor att gräva bon i. Ängsviolblad att tapetsera bokamrarna med. Och omedelbar närhet till havet.

Tills för några få år sedan trodde man att arten var utdöd. Men efter ihärdigt letande har man hittat ett knappt tiotal lokaler längs Hallands och Skånes kuster där biet klamrat sig fast, och med ett nyskrivet åtgärdsprogram som tillhygge har länsstyrelsen i Halland satt igång massiva åtgärder.

Steg ett blev att hejda igenväxningen. Helt om marsch alltså, jämfört med de senaste århundradenas syn på flygsandens gissel. Beväpnade med strandråg, vresrosor och bergtall krigade länge strandräddarna. Sanden skulle fångas och bindas. Resultatet blev alldeles för lyckat.

Nu beordrade länsstyrelsen i stället ut grävskopor och andra maskiner bland dynerna och skapade nya härliga sandgropar för bin att bygga bon i – och för badgäster att söka lä i under soliga dagar.

– Vi sa till maskinförarna: kör lite extra när ni ändå är där.

Sedan ut med kor som betar, trampar sönder växttäcket och skapar sandblottor. Och så elden! Det var som att slå på en strömbrytare.

– Vi visste att käringtand gynnas av brand. Men att det skulle bli såhär! Det är det värsta jag sett, säger Krister Larsson som går framåtlutad med håven i näven och ser ullbin, ärtsandbin och tapetserarbin fara fram i käringtanden.

Minuter blir timmar. Solen vandrar över himlen. Då ropar han plötsligt till.

– Här! En hona.

Ett av Sveriges femtio havsmurarbin har, klätt i sin rödsvarta päls, trotsat västanvinden och begett sig ut i det gula nektar­havet.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Artikeln publicerades i