SVENSK NATURVÅRD FICK en flygande start. Redan under dess första levnadsår, 1909, inrättades nio nationalparker. Det är, med rejäl marginal, gällande rekord än i denna dag. En av de nio var ett stort område kring Stora Lule älvs dalgång i Lapplandsfjällen. Parken fick namn efter det mäktiga vattenfallet i dess centrum, vid den tiden vårt lands kanske mest exklusiva turistmål: Stora Sjöfallet.

Tio år senare var kraschlandningen ett faktum. Ett stort dammbygge pågick i hjärtat av den nya nationalparken. Syftet var att säkra en jämn och hög vattenförsörjning till nationens högteknologiska stolthet, kraftverket i Porjus längre ner i älven. En enhällig riksdag hade gett tillstånd till intrånget. Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, där flera av naturvårdens pionjärer satt med, hade – om än med tungt hjärta – tillstyrkt projektet. Första steget var taget i den process som så småningom helt tystade Stora Sjöfallet och förvandlade den avlägsna fjälldalens leende sjölandskap till en steril damm med söndereroderade stränder.

Sveriges Naturs förste redaktör, Thor Högdahl, skrev en rasande attack mot vad som i hans ögon inte bara var ett övergrepp mot ett stycke ovärderlig natur, utan också mot lagen och mot folkets vilja. Föreningens vice ordförande Einar Lönnberg, som också satt med i Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, ville stoppa artikeln. Han misslyckades och valde då att avgå. Två andra styrelseledamöter följde honom.

Det är lätt att förstå Högdahls besvikelse och ilska och nästan lika lätt att döma Lönnberg och hans falang som ryggradlösa. Men det Högdahl inte skrev, trots att han rimligtvis kände till det, var att pionjärerna gång på gång försäkrat att naturvården inte på något sätt ville ifrågasätta eller förhindra Framsteg eller Utveckling. Nationalparker skulle bara inrättas i områden som inte behövdes för något annat ändamål, och om det någon gång i framtiden skulle komma att te sig annorlunda på den punkten kunde man självfallet ompröva naturskyddsbesluten.

Bakom den argumentationen låg enkel politisk logik. Om naturskyddstanken på något sätt framstått som utvecklingsfientlig och som ett hot mot det moderna industrisamhällets framväxt så hade den blivit kvar ute i kylan, sannolikt i flera decennier. Det hade inte blivit några nationalparker alls.

Söder om Stora Sjöfallets nationalpark ligger Sarek, vårt lands största högalpina område med grönskande dalgångar mellan massiv med tvåtusenmeterstoppar och vidsträckta glaciärer. Sarek var också en av de första nationalparkerna. Dit söker sig sällan eller aldrig naturvårdens historieskrivare. Över huvud taget, tycks det mig, har miljörörelsens folk lättare att dröja vid förlusterna än vid segrarna. På ett ögonblick vänder vi ryggen åt glädjen över en räddad gammelskog för att hasta vidare till nästa, just nedhuggen av misstag. Kanske är det ett sätt att underhålla den självbild av miljörörelsen som underdog som förvisso hade fog för sig på 1920-talet, men knappast i dag.

Under de hundra år som gått har det byggts några få renvaktarstugor och broar i Sarek. Ett litet hörn blev överdämt när Seitevare kraftverk byggdes på 1960-talet. I övrigt är allt som det var 1909. Här finns ett stycke tidlös, storslagen natur, tillgänglig för alla. Här har naturskyddstanken fungerat.

Det bör vi komma ihåg. Utan att för den skull glömma Stora Sjöfallet.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.