Safari i Svartådalen

Först går Kjell-Åke Källebrink med en stege på axeln. Efter kommer hans bror Kalle med skogshuggarhjälm och tjocka handskar. Vi är på safari i Svartådalen utanför Sala. Ugglesafari.

Artikel 2009-1 Lena Näslund

DEN ENGELSKA FÅGELSKÅDARGRUPPEN fick just ett nytt kryss på sin världslista - lappuggla. Sveriges sydligaste lappugglehäckning finns i Svartådalen i Västmanland. Daniel Green som driver det småskaliga turistföretaget Birdsafarisweden har visat dem för många olika grupper vid det här laget, mest engelsmän. Verksamheten smög i gång 2002 som ett turistprojekt i samarbete med LRF. Två år senare blev det någon sorts genombrott med hjälp av hökuggla och tallbitar som höll till i Mellansverige en stor del av vintern och lockade mängder av engelska skådare.

I en liten glänta med övergivna gräsmarker visar lappugglorna obekymrat upp sig. Att få se den stora, lite silverskimrande fågeln med det gammelmansaktiga ansiktet sitta på en åldrad stängselstolpe eller glida ljudlöst över ängarna för att slå en sork är magiskt.

Daniel Green har ett nätverk med nio guider i Svartådals-området, specialister på olika fågelarter och fjärilar.

Nu är vi på väg mot nästa art som det är svårt att få se någon annanstans än i norra Skandinavien. Bröderna Källebrink reser stegen mot en asp i ett bryn mot en trädad åker.

- Håll säkerhetsavstånd, uppmanar Kalle innan han plockar ut en slagugglehona ur holken.

- Det händer att de attackerar.

Hon har två ungar som visar sig vara för små att ringmärka än. Han klättrar ner med fågeln och det går ett sus genom gruppen.

Joyce Varley, den enda kvinnan i gruppen, är helt betagen. Hon berättar att hon fick ett besök på en uppfödningsanläggning för ugglor hemma i England i födelsedagspresent av sina barn. Där fanns det tränade fåglar som landade på besökarens arm.

- Men att se den här stora vilda ugglan i sin rätta miljö är något helt annat, säger Joyce.

På vägen tillbaka till bilen hittar hon fina fluffiga dun. Som en dyrbar skatt stoppar hon ner dem i glasögonfodralet.

Bröderna Källebrink har arbetat med slagugglorna i Salatrakten sedan 1985. Det var då samhället började betala bönderna för att lägga åkermark i träda. På de nya gräsmarkerna ökade sorken och när de satte upp holkar blev de genast bebodda. Slagugglan för ju annars tankarna till stora skogar, där de bor i ihåliga träd.

Det har blivit 60 holkar och under åren har de märkt över 500 slaguggleungar. I år (2008) är det nitton par som häckar - två av dem är nya.

Det verkar bli ett mellanår för ugglorna. De äter en del fågelungar, men huvudfödan här är vattensork. Den är inte lika cyklisk som skogens sorkarter och därför häckar jordbrukslandskapets slagugglor mest varje år till skillnad från dem som bor i barrskogen. När det är för dåligt med sork får de helt enkelt inga ungar.

I nästa holk finns det en unge som ska märkas. Honan flyger ut när vi kommer. Hon sätter sig högt upp i ett träd och iakttar när Kalle hämtar ner den lurviga ungen som ser ut som ett troll. Den naglar fast oss med den skarpa blicken. Tjugo dagar gammal ska den stanna i boet en knapp vecka till, för att sedan klättra omkring i närområdet medan den lär sig flyga. En månad till får den mat av sina föräldrar.

Av tradition har det varit mycket hemlighetsmakeri runt häckningsplatser och de flesta ringmärkare har varit återhållsamma med att ta med besökare.

- Det härstammar från den gamla generationen. Så länge det inte handlar om hotade arter är det bara bra att man tar med folk, säger Kalle. Folk ser ju inte ugglor annars.

Han vittnar om barn som fått ett naturintresse för livet sedan de varit med om en ringmärkning.

Daniel Green berättar att han först fick mycket kritik från ornitologkollegor i Västmanland för att han visat lappugglorna. Själv anser han att det är bättre att visa dem under ordnade former än att folk letar sig dit själva.

- När Sveaskog nyligen avverkningsanmälde området där lappugglorna häckar blev plötsligt turistgrupperna ett argument för att bevara skogen, säger han.

Ian Kirk har kryssat flest arter i gruppen, 1 800 stycken i olika länder. Bob Henry har 503 av Storbritanniens nästan 600 arter. Ändå blir de upphetsade över en pilfink vid Fläcksjön där vi äter lunch, lika upphetsade över den som över brungladan som visar upp sig, möjligen intresserad av kycklingsalladen i picknickkorgen.

- Pilfinken och många andra av våra vanliga fågelarter har blivit sällsynta i det hårt brukade engelska landskapet, säger Daniel Green, som märker ett ökande intresse för den svenska naturen från både England, Holland och Belgien.

Även bland svenskarna ökar intresset för guidade naturutflykter.

- Folk har inte tid att åka ut på måfå och de har råd att betala för guider som vet var upplevelserna finns, säger Daniel.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.