HÄR VAR DET EN GÅNG ett rikt djurliv. I lagunen lekte fiskarna och folk brukade komma hit för att fiska, säger Mike Anane medan vi tar oss genom det väldiga slumområdet Agbogbloshi i Ghanas huvudstad Accra.

Han är Ghanas främsta miljöjournalist och han har följt hur området runt lagunen på några år förvandlats till en avstjälpningsplats för gamla datorer och tv-apparater. Här, långt från kontoren och hemmen i väst, hamnar mängder med uttjänt elektronik från Europa och USA.

Hur kan det komma sig?

Den globala ekonomin befinner sig i kris. Världens naturresurser kan inte längre möta efterfrågan. Det råder brist på en rad metaller och andra grundämnen. Framför allt naturresurser som är viktiga för den allt mer uppskruvade produktionen av elektronik.

Koppar är en av dessa bristvaror.

I utkanten av Agbogbloshi öppnar sig ett väldigt fält. Detta var en gång ett skyddat område, en våtmark och en lagun viktig för ekosystemet i området. I dag är all växlighet, allt djurliv borta.

Marken är mättad med tungmetaller och andra miljögifter. Överallt ligger sönderslagen och söndertrampad elektronik. Det krasar under våra fötter.

Ute på fältet, i långa rader, brinner eldar. Röken är mörk och tjock. Lukten obarmhärtig. Mellan eldarna rör sig pojkar i yngre tonåren. De bränner gamla datorer, sladdar och kretskort.

Vi hänger där, vid eldarna, i hettan och röken. Vi pratar med killarna; om deras liv, om deras vardag, om omständigheterna som fört dem hit. Deras berättelser blir till slut en kör. De är så lika, så samstämmiga.

Det är en berättelse om fattigdom: om små jordbruk som inte längre bär sig och som tvingat pojkarna att lämna sina föräldrar för att söka sig till huvudstaden. Här, i slummen, lever de och försörjer sig på att köpa gammal elektronik av skrothandlare som de sedan plockar isär och bränner för att få ut koppar, koppar som de kan sälja med lite förtjänst till andra skothandlare.

Alla klagar de över samma besvär. Röken ger dem utslag, hosta och huvudvärk.

Det är inte bara marken som är förgiftad.

Handeln med elektronikskrot är en business med flöden över hela världen. En dator som slängs i Sverige kan mycket väl sluta sitt liv i Tyskland, Kanada, Kina eller här.

Parallellt med den legala handeln med gammal elektronik har en illegal marknad vuxit fram. Till Ghana och andra länder i Västafrika importeras elektronikskrot under falsk flagg. Exportörerna och importörerna anger att det handlar om donationer eller om elektronik för andrahandsmarkanden. Men de undersökningar som gjorts visar att bara en bråkdel av prylarna fungerar.

INGEN VET EXAKT HUR DENNA illegala handel ser ut. Men det förefaller handla om skrupelfria affärsmän i Ghana och i väst som vet att det finns pengar att tjäna på att dumpa gammal elektronik i Västafrika. I Ghana säljs elektroniken till skrothandlare som i sin tur säljer den vidare till ungdomar i slummen. Det är en marknad med många små aktörer där alla tjänar något på vägen, även pojkarna som livnär sig på att elda elektronik för att komma åt koppar. Men det är också en marknad som blundar för hanteringens miljö- och hälsofarliga baksidor.

Vi söker oss uppåt i slummens egen hierarki, till skrothandlarna. Det är goda tider för den som handlar med gammal elektronik. Varje dag anländer mer och mer elektronik till Ghana. Efterfrågan är god. Det går lätt att sälja elektroniken till dem som vill utvinna koppar och det är lätt att sälja den koppar som utvinns. Ryktet gör gällande att kinesiska företag köper all koppar de kommer över, utan att fråga varifrån den kommer.

Det som händer i Ghana är ingen hemlighet. Gång på gång har miljöorganisationer lämnat skrämmande rapporter från Accra och andra städer i Västafrika. Trots det råder förlamning. Ingen verkar vilja ta tag i den miljöförstörelse som elektronik från väst orsakar i fattiga länder i Västafrika.

Varför?

Svaret är förmodligen lika enkelt som obehagligt: I vår globala värld är hanteringen av elektroniksopor så storskalig och svåröverskådlig att det nästan blir omöjligt att hitta den som bryter mot internationella regler och avtal.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.