Annons

Här finns glöden

- Visst är det bra med ett starkt kansli men det är medlemmarna ute i landet som är själen i föreningen.
Det säger Bengt Eriksson som reste land och rike kring och agerade startmotor för nya kretsar 1979-1997.

Skribent Åsa Ottosson

Bengt Eriksson är smått legendarisk inom Naturskyddsföreningen. Han var rätt man på rätt plats vid rätt tid. En jordnära man som skaffade sig ett rekordstort nätverk när han for land och rike runt och startade cirka 70 nya kretsar under föreningens mest expansiva tid.

Nu sitter han i godan ro i vardagsrummet i sitt ombonade radhus i Västerhaninge och dricker kaffe och äter hembakt. Tillbakalutad. Han har nu varit pensionär i tolv år, men Naturskyddsföreningen lever fortfarande i hans hjärta. Och han har mycket att berätta om en allt annat än tillbakalutad tillvaro som hyperaktiv kretsbildare på jobbet.

– Det var enormt stimulerande. Rent av balsam för själen, säger han. Jag reste mycket och bodde ofta hos någon lokal styrelsemedlem.

Bengt Eriksson fick jobbet som organisationssekreterare, eller föreningskonsulent som han hellre vill kalla det, på Naturskyddsföreningen 1979. Han efterträdde Rune Bollvik som från 1950-talet och framåt hade satt fart på länsförbundens arbete och dragit igång studiecirklar för att bilda nya kretsar. Målet var att skapa ett heltäckande nätverk av kretsar i hela landet, till ömsesidig nytta för varandra, länsförbunden och rikskansliet. Man ville på det sättet också samordna och sålla i den relativt vildvuxna flora av fristående lokala föreningar som var anslutna till föreningen. Många av dem ville inte alls inordna sig i föreningen, de ville vara självständiga.

– De gav inte mycket för ett kansli långt bort i Stockholm. Då åkte jag dit och ordnade möte! Det var knappast någon nackdel att jag pratar värmländska.

En angelägen uppgift var att få de så kallade anslutna föreningarna att vilja ombildas till kretsar; de hade mycket att vinna på det inte minst ekonomiskt, men också för att de fick tillgång till expertisen på rikskansliet.

– Men det bästa argumentet var att de skulle ha landets alla medlemmar i ryggen om de gick med, säger Bengt. Att det skulle göra dem starkare.

Gullspång var den första ort han reste till.

– Det var mitt i vintern och smällkallt. Jag köpte ett par grova skor på rea för hundra kronor samma dag, det minns jag. Dom skorna hade jag förresten på mig när jag blev avtackad 1997!

Det gick ganska lätt att övertyga Gullspångsborna och Bengt Eriksson kunde pusta ut. För den här gången.

HAN HAR VARIT MED OM SUCCÉMÖTEN med flera hundra deltagare, men också mer sorgerliga möten med bara några få personer.

Ibland tvingades Bengt Eriksson vara medlare på ett personligt plan också. Och psykolog.

– Det kunde vara en person som vägrade släppa sin styrelsepost i en krets. Folk kunde ju få för sig att de skulle sitta kvar till döddagar. Det där var känsliga frågor, men viktiga att ta itu med. Jag fick åka dit och gjuta olja på vågorna.

Men alla klarade inte av att förnya sig. Det var svårt att få nya människor att ställa upp redan då, många tyckte att det var lite hög svansföring i styrelserna, med många akademiker, lärare och naturexperter. Bengt arbetade för att få in mer ”vanligt folk”.

– Om man är många olika slags människor är det större chans att man sprider intresset på olika frågor.

Bengt Eriksson gillade det glödande engagemanget som fanns hos många kretsar. Att folk bråkade lite och ifrågasatte var inget större problem för honom. Särskilt inte om kretsarna var i luven på myndigheter eller skogsägare.

NÄR BENGT VAR ÖVER 60 ÅR började det bli jobbigt med alla resor. Han gick i pension 1997.

– När jag slutade anställdes ingen ny på min post. Då blev jag så förbaskad att jag gick ur föreningen. Det var en slags protest, men jag ska väl gå med igen snart. Det känns överspelat nu.

Som Bengt ser det är det lokala engagemanget och den lokala bevakningen den stora uppgiften nu. Miljöintresset är på uppgång hos allmänheten, inställningen till det föreningen gör är generellt positiv – det måste man dra nytta av.

– Det är A och O att aktivera människor. Om Naturskyddsföreningen ska leva vidare måste kretsarna leva vidare. Opinionsmässigt vore föreningen ingenting utan kretsarna.

I dag finns på rikskansliet en föreningsavdelning med en handfull personer som stöder och stärker kretsar, länsförbund och de cirka 20 nätverk kring sakfrågor som är aktiva.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Åsa Ottosson
Artikeln publicerades i