Hundra år av kärlek

Naturskyddsföreningen fyller hundra. Det har varit många strider, en hel del segrar och en del förluster. Kärlek till naturen har hållit igång föreningens kämpar genom åren, i ett långsamt och tålamodsprövande slit som förändrat hela samhället.

Artikel 2009-2 Anders Friström

DE MÄN SOM FÖR JÄMNT HUNDRA ÅR sedan startade Naturskyddsföreningen levde i en brytningstid med snabb industrialisering, urbanisering och effektivisering av jord- och skogsbruk. Allt detta fick föreningens grundare att skapa en organisation vars ändamål var att "väcka och underhålla kärlek till den svenska naturen och arbeta för dess skyddande".

Den 16 maj 1909 grundades föreningen vid ett möte i Stockholm. Flera av dem som deltog låg också bakom den första naturskyddslagen, som är ett årsbarn till föreningen. Det började med en motion av riksdagsmannen Karl Starbäck 1904, som resulterade i en statlig utredning. Starbäck tillkallades som sakkunnig tillsammans med professor Einar Lönnberg och justitierådet Louis Améen, som alla sedan kom att sitta på ledande poster inom föreningen. De fick i uppgift att peka ut lämpliga områden som kunde avsättas som nationalparker. Hela nio parker beslöts också redan i samband med att lagen antogs av riksdagen.

Herrarna naturskyddspionjärer var en del av etablissemanget: professorer, lärare, jägmästare och kulturpersonligheter. De ville för framtida generationer bevara åtminstone brottstycken av den natur de såg spolieras av det framväxande industrisamhället. Men de ville inte ställa sig i vägen för utvecklingen eller framtidsoptimismen.

"Man borde söka bistånd i lagstiftning, dock så att praktiska och ekonomiska intressen ej träddes för när. Såväl områden som enstaka föremål av större intresse borde kunna skyddas utan nämnvärda ekonomiska uppoffringar" sade den tyske professorn H. W. Conwentz i ett epokgörande anförande i Stockholm i januari 1904.

Det fanns en nationalromantisk ådra bland pionjärerna. Hugo Osvald skriver i årsboken 1931 om Rutger Sernander, föreningens ordförande 1917-30: "Den - som någon gång hört Rutger Sernander tala om sin hembygds natur och kultur (…), den har säkert också fattat innebörden av det fosterländska patos, som uppbär hans naturskyddssträvanden - en brinnande nitälskan för släktet, för den svenska rasen, och för den natur, i vars hägn den utvecklats till den kulturfaktor, den i dag är."

Men snart skulle verkligheten ruska om i idyllen. Vattenfall ville 1919 bygga en stor damm vid Sourva i Stora Sjöfallets nationalpark som helt skulle tysta detta Europas mäktigaste vattenfall. En enig riksdag röstade för utbyggnaden och Vetenskapsakademins naturskyddskommitté, där flera av de tyngsta namnen inom Naturskyddsföreningen ingick, hade sagt ja till det hela. Thor Högdahl, föreningens årsskriftsredaktör och sekreterare, riktade frän kritik mot Akademins agerande och kallade riksdagsbeslutet för "ett blodigt hån mot allt vad naturskydd och naturskyddslagar heter". Det fick Einar Lönnberg att avgå från sin post som vice ordförande i föreningen.

Skogsbruket hamnade redan tidigt i fokus för föreningens arbete. Den dåvarande Domän­­styrelsen som skötte statens skogar fick utstå mycket kritik, men var också en viktig allierad i arbetet med att avsätta skog i domänreservat. Redan på tjugotalet kritiserades det framväxande kalhyggesbruket. Föreningen pläderade både för naturskogsskydd och för skogsparker runt städerna för friluftsändamål. Till 1933 års regionplanekommitté lämnade föreningen förslag om skydd av tätortsnära skogar runt Stockholm. Det påverkade Stockholms stad som köpte in delar av det som i dag är Nackareservatet och Tyresta nationalpark, Sveriges kanske mest välbesökta naturområden.

Den första naturskyddslagen rymde utöver nationalparker bara en ytterligare skyddsform, naturminnesmärken. Dessa kunde vara områden, exempelvis en urskog, men oftare var de enskilda märkvärdiga träd, flyttblock eller jättegrytor. Under många år var uppspårandet av lämpliga objekt för naturminnesmärken en viktig uppgift för föreningens ombud runt om i landet.

JORDBRUKSLANDSKAPET förändrades kraftigt under 1900-talets början. Vallodling på åkrar ersatte allt mer ängar och hagar som foderkälla till djuren. Redan 1912 fick Naturskyddsföreningen sin första äng, Näktergalslunden vid Öja på Gotland, i gåva. Sedan dess har ängar och deras bevarande funnits med i föreningens arbete.

En annan het fråga var de omfattande dikningsföretagen för att utvinna ny jordbruksmark. Föreningen arbetade bland annat med att motverka dikningar och sjösänkningar vid Tåkern, Bolmen, Lina myr på Gotland och Hornborgasjön. Vid Lina myr har föreningen fortfarande kvar en bit talerättsmark som ett minne av striden på trettiotalet.

REDAN 1946 FÖRESLOG Naturskyddsföreningen en genomgripande omarbetning och modernisering av den allt mer museala naturskyddslagstiftningen. Detta ledde till att en utredning tillsattes med representation från föreningen. Utredningens betänkande blev grunden till 1952 års naturskyddslag.

Behovet av en statlig myndighet för naturskyddsfrågorna stod på dagordningen nästan från starten och ända fram till dess att Naturvårdverket grundades 1967. Det skulle dock dröja ända till 1987 innan miljödepartementet tillkom, efter ett förslag från föreningen två år tidigare.

Under hela femtiotalet fungerade Naturskyddsföreningen som lagstadgad officiell företrädare för naturskyddsintresset, tillsammans med Vetenskapsakademin. Den 1953 nyvalde ordföranden Gösta Walin fick axla en oerhört tung börda och i stort sett själv utgöra hela det ämbetsverk som saknades. Den nya rollen för naturskyddet var att "förhandla och samarbeta med dem som företräda den ekonomiska verksamheten", med den tidigare ordföranden Hugo Osvalds ord.

Medlemsantalet låg länge stilla kring 3?000-strecket. Det dröjde till 1945 innan föreningen fick fler än 4?000 medlemmar och kurvan började peka uppåt (se diagram på sidan 50-52). Ekonomin var konstant dålig. Sekreterare och skattmästare var länge de enda avlönade posterna.

VATTENKRAFTEN BYGGDES UT kraftigt under 1950-talet. Redan i mitten av årtiondet listade föreningen skyddsvärda älvsträckor och ställde krav på en modernare vattenlag. Samtidigt började allt fler inom föreningen se den nya kärnkraften som en frälsare mot fortsatt vattenkraftsexploatering. Denna inställning till den nya och "rena" energikällan kom att vara stark inom föreningen till långt in på 70-talet.

"Freden i Sarek" är namnet på ett kompromissavtal mellan vattenkrafts­intressena och Naturskyddsföreningen som slöts 1961, där räddades ett antal värdefulla älvsträckor. I uppgörelsen ingick också bildandet av Padjelanta nationalpark, som blev verklighet året därpå. Men det skulle dröja till 1987 innan Vindel-, Kalix- Pite- och Torneälven slutligen kunde skyddas.

Med sextiotalet kom nya begrepp som fritid och friluftsliv. Generellt strandskydd och möjligheten att inrätta naturreservat, både av vetenskapliga skäl och för friluftslivets behov, fördes in i 1964 års naturvårdslag. Föreningen hade dock verkat för att öka människors tillgång till naturen ända sedan 30-talet.

Det nya urbana Sverige behövde grus till hus- och vägbyggen. Grusgroparna blev allt fler och allt större. 1964 infördes tillståndplikt för grustäkter, med syfte att stoppa skövlingen av Sveriges grusåsar. Det tog tio år för Naturskyddsföreningen att nå så långt i denna fråga.

För många kom Rachel Carsons bok Tyst vår 1962 (på svenska året efter) som ett brutalt uppvaknande ur den mer idylliska naturskyddsepoken. Redan på föreningens höstkonferens 1959 togs dock frågan om biocider i jordbruket upp. 1966 kom också ett förbud mot kvicksilverbetning av utsäde, den metod som drabbat fåglarna hårt och orsakat den tysta våren. Under hela sextiotalet debatterades kemikalieanvändningen i jord- och skogsbruk flitigt. Det blev en inkörsport för föreningen till att börja arbeta med miljöfrågor i vid mening.

Ganska snart insåg man att de stora rovfåglarna överst i näringskedjorna drabbades hårt av miljögifterna. I mitten av 60-talet startade Sveriges Naturs dåvarande redaktör, Erik Larsson, inventeringar av de hastigt sjunkande bestånden av havsörn och pilgrimsfalk, vilket blev början till de framgångsrika artprojekt kring dessa fåglar som startades i början av 70 talet och som i praktiken har räddat dessa arter.

MARKFORSKAREN Svante Odén slog 1967 larm om försurningen av mark och vatten till följd av de stora utsläppen av försurande ämnen från förbränning av fossila bränslen. Han fick en internationell plattform för frågan på FNs stora miljökonferens i Stockholm 1972.

Just denna konferens blev en nytändning för Naturskyddsföreningens arbete under 70-talet. Vattenkraften debatterades ständigt, liksom miljögifter, försurning, förnybara energikällor och kärnkraft. Vilka vattendrag kunde byggas ut och vilka skulle sparas? Vad var lämpliga ställen för att bygga industrier och kraftverk? Föreningen drogs in i arbetet med den nationella fysiska riksplaneringen som startade 1972. Efter att den nya plan- och bygglagen infördes 1987 var föreningen under många år lokalt engagerad i att påverka i kommunala planprocesser.

Kärnkraftsomröstningen 1980 var en prövosten för föreningen, som inte tog ställning för någon linje i folkomröstningen. Bakgrunden var oenighet om hur lång tid det skulle få ta att avveckla kärnkraften. Frustrationen var dock stor bland fältbiologerna, som var aktiva i linje 3, mot kärn­kraft, och hos många lokala kretsar. Föreningens huvudlinje var energi­effektivisering, minskat energibehov skulle göra både kolkraft och kärnkraft onödiga.

I modern tid har föreningens arbetsfält växt till att omfatta många delar av naturen, samhället och miljöfrågorna. Här är några nedslag inom några av föreningens sakområden:

UNDER 80-TALET STOD skogsfrågorna i fokus. I virkesbristens tidevarv började skogsbolagen kasta blickar på de fjällnära skogarna ovan Domänverkets gamla skogsodlingsgräns. Föreningen larmade om hotet och fick till stånd en omfattande opinion. 1984 beslöt regeringen att Domänverket inte fick avverka i områdena Kirjesålandet, Pärlälven och Dellikälven. 1991 fick föreningen löften av de stora skogbolagen om tillfälligt avverkningsstopp i fjällskogarna. En omfattande reservatsbildning gjorde att cirka 40 procent av fjällskogarna till slut kunde skyddas. Men än i dag avverkas fjällnära skogar på bolagsmark i Sverige.

Kampanjer för att höja statsanslagen till skogsskydd och biologisk mångfald har genomförts med jämna mellanrum. Föreningen lyckas också mångdubbla anslaget, från blygsamma 40 miljoner 1984 till 2 miljarder 2008 (sänks i år med 200 miljoner).

Skogskampanjen "Levande skog" 1985 var en stor folkbildningskampanj inom föreningen, som en grund för de aktiva att kunna komma till tals med skogsbruket. Andra inslag var "hålträdskampanjen", där träd med potentiella bohål i märktes ut ute i skogarna och ett komplett förslag till ny skogsvårdslag. Föreningen var mycket aktiv i den utredning som föregick den nya skogs­vårdslagen 1994, där skogsproduktion och biologisk mångfald blev likställda mål, i alla fall i teorin. Skogsbolagen och föreningen kunde nu börja samarbeta kring naturvårdshänsyn, nyckelbiotopinventeringar och annat.

Men 1999 var det dags igen för en stor skogskampanj, "Rädda skogens liv". 350 hotade kampanjskogar utsågs, varav ett hundratal nu är skyddade.

Från 1994 ändrades också föreningens inriktning i skogsarbetet mer mot naturvårdshänsyn i de brukade skogarna. Föreningen presenterade kriterier för en svensk miljömärkning av skog inom FSC-systemet och en svensk FSC-arbetsgrupp bildas. I dag är nästan halva Sveriges skogsareal FSC-certifierad. Men samtidigt riktades skarp kritik från skogsaktiva runt om i landet om att naturvårdshänsynen inte fungerar tillräckligt väl i de certifierade skogarna. Detta fick föreningen att förra året lämna FSCs styrelse.

1988 var ett märkligt år i svensk miljöhistoria, skogsdöd och säldöd (en epidemi av valpsjukevirus, men det visste man inte då) gjorde valet det året till ett miljöval. Det skapade tillsammans med den tidens "satsa på dig själv"-anda ett sug bland människor att ta reda på vad de själva kunde bidra med för en bättre miljö. Föreningens telefonväxel överhopades med frågor. Under det trycket föddes idén om en bok med praktiska miljötips för konsumenter.

Boken Handla miljövänligt kom ut i sin första upplaga 15 september 1988. Inom kort var hela upplagan på 15?000 ex slut. Nya reviderade upplagor av denna bestseller kom ut med täta mellanrum. Totalt sålde den i närmare 400?000 exemplar.

En annan bästsäljare var boken Papperet och miljön, som bland annat innehöll listor över klorfria och klorsnåla papperskvaliteter. Snart uppstod behovet av mer konkreta rekommendationer, vilka varor är bäst för miljön? Efter modell från papperskraven togs kriterier fram för miljövänliga tvättmedel och batterier. Samtidigt arbetade dagligvarukedjorna med egna miljöprogram. Föreningen övertygade Ica, KF och Dagab om att stötta en gemensam miljömärkning för dagligvaror. Bra Miljöval startade 1989, till att börja med som hyllkantsmärkning. Från 1991 blev det också ett miljömärke att sätta på produkter. Den officiella nordiska miljömärkningen Svanen startade samtidigt med Bra Miljöval. Föreningen var dock missnöjd med att industriintressen var representerade i kriteriearbetet och att kraven var för lågt satta. Därför lämnade Naturskyddsföreningen Svanen 1991 och satsade på Bra Miljöval som en vass konkurrent på miljömärkningsmarknaden.

De gröna konsumentfrågornas intåg i föreningen kom att innebära en smärre revolution för jämställdheten i föreningen. Nu kom kvinnorna in på bred front: unga, välutbildade och artikulerade kom de att förnya och vitalisera den lokala kretsverksamheten på många håll.

1996 introducerades miljömärkning av elleveranser. Kriterier som medgav märkning av gammal vattenkraft väckte ett ramaskri bland älvrädddare i föreningen. Frågan diskuterades livligt på riksstämman samma år och en kompromiss antogs som kunde lugna de flesta.

KLIMATFRÅGAN HAR FUNNITS med i föreningens arbete sedan början av 80-talet. Dels inom det internationella försurningssekretariatet, som föreningen bildade tillsammans med andra miljöorganisationer 1982, dels genom olika kampanjer, bland annat "sänk farten - stoppa skogsdöden" i mitten av 80-talet (som dock främst riktade sig mot kväveutsläppen från bilarna). 1988 presenterade föreningen ett förslag till en svensk koldioxidskatt. Idén kläcktes av föreningens dåvarande pressekreterare Magnus Nilsson på ett tåg mellan Örebro och Stockholm. Per Kågeson, föreningens vice ordförande, tog sedan med sig förslaget in i den sittande miljöavgiftsutredningen. Koldioxidskatten blev verklighet 1991, världens första i sitt slag, om än med undantag för den tunga industrin. Fram till i dag har de beskattade delarna av samhället nästan halverat sina utsläpp, medan den undantagna industrin har ökat sina utsläpp kraftigt.

1994 presenterade föreningen ett radikalt förslag till skatteväxling mellan arbete och miljöbelastning, med bland annat höjda koldioxidskatter. Förslaget kom att genomföras till stora delar, om än inte fullt ut, i slutet av 90-talet.

TÄNK TANKEN ATT Naturskyddsföreningen inte fanns. Då hade det sannolikt inte funnits något miljömedvetande, ingen urskog, inga ängar, ingen miljöbalk, inget naturvårdsverk och kanske ingen skyddad natur överhuvudtaget. Utan föreningens arbete genom hundra år skulle samhället ha sett mycket annorlunda ut. Men det är ett långsamt och tålamodsprövande slit. Det kan ta årtionden från förslag till genomförande. Trängselavgifterna i Stockholm föreslogs till exempel av föreningen 1993 och genomfördes 2006. Det tog 60 år från förslag till verklighet för Tyresta nationalpark och ett årtionde av arbete och förslag innan en sammanhållen miljöbalk kunde antas av riksdagen 1998.

Tänk tanken att man gett exploateringsintressena rätt varje gång de velat ta ett stycke natur eller slippa en miljöinvestering, som senare visade sig både lönsam och effektiv. Då hade svenskt näringsliv och ekonomi i dag kanske befunnit sig i samma situation som Östeuropas industri efter järnridåns fall 1989: hopplöst omodern och bankrutt.

Tänk tanken att Naturskyddsföreningen inte hade funnits, då hade vi nog fått uppfinna den.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.