Annons

Larssons egen lag

PORTRÄTTET * Erik Larsson kallar sig själv ”monogam” – gillar han något håller han fast vid det. Fyrtio år blev det på Naturskyddsföreningen, varav tjugofem som redaktör för Sveriges Natur.

Skribent Mats Hellmark
Erik Larsson var redaktör för Sveriges Natur i 25 år. Foto: Thron Ullberg

Du kommer att känna igen mig, lite skäggig med fält­biologjacka. Och så går jag med käpp, säger Erik Larsson på telefon.

Vi hittar varandra direkt på stationsrestaurangen i Göteborg. Efter fyra decennier i Stockholm flyttade han tillbaka hem efter pensionen för tio år sedan.

– Det är lite nostalgi här, säger han när vi slagit oss ned vid ett fönsterbord. Min naturintresserade pappa jobbade på järnvägen, i det där vita huset. På loftet i posthuset mitt emot fönstret hade jag mitt första jobb: julkortssortering. Och på gasklockan där borta bodde en pilgrimsfalkhona. Vi skolkade ibland för att titta på hennes jakter. Senare bevakade vi henne för att hon inte skulle bli skjuten av ilskna brevduveägare.

Fåglar och fältbiologi var den stora passionen för arbetargrabben från Haga. Han var med redan från starten i slutet av 40-talet, och när han blev headhuntad till redaktörsposten på Sveriges Natur 1959 gick det inte att säga nej. Trots att det betydde flytt från västkusten.

– Det var ju fantastiskt, jag var bara 23 år och ramlade rakt in i gräddan av Natursverige.

I dag har Naturskyddsföreningen ett hundratal anställda, men för femtio år sedan var de bara tre tjänstemän på kansliet på Riddargatan. De skulle dessutom axla funktioner som det numera finns ett helt statligt verk för att sköta (Naturvårdsverket), plus miljödepartement och miljöenheter på länsstyrelserna.

– Vad man än tog tag i var det ingenting gjort. Möjligheterna var oändliga.

Vid sidan av jobbet som redaktör och pressombudsman fick Erik också skriva remissvar.

– Intendenten Lars-Erik Esping tog det mesta, men eftersom jag kunde Västsverige fick jag rycka in där direkt.

Bland annat var han med och påverkade tidens stora vägprojekt: dagens E20 fick en annan sträckning än den tänkta norr om Alingsås för att bevara ett område med gamla ekar och E6-an drogs efter flera års turer en bit inåt landet istället för rakt igenom de fina gåsmarkerna vid Kungsbackafjorden.

– Jag var bara 23 år och ramlade rakt in i gräddan av Natursverige, säger Erik Larsson. Foto: Thron Ullberg

ERIK LARSSON TOG SJÄLV INITIATIV till rovfågelinventeringarna som blev till bevarandeprojekten för pilgrimsfalk och havs­örn.

– Falkarna var egentligen en fråga jag hade med mig sedan tidigare. Jag, Ingemar Ahlén (som sen blev professor vid SLU) och flera andra ornitologkompisar hade cyklat runt och kollat häckningsplatser i Bohuslän, Göteborg och Halland. Där det funnits fåglar i alla år var det plötsligt tomt. Vi förstod att något hänt.

Första misstanken var förföljelse, men med föreningens resurser i ryggen kunde han fördjupa undersökningen.

– Jag insåg att 80 procent försvunnit på bara några år. Det kunde inte röra sig om annat än gifter. Analyser som gjordes visade på massor av kvicksilver och DDT.

Björn Helander kom in som assistent i havsörnsinventeringen och tog så småningom över när tiden inte räckte för Erik, på samma sätt som Peter Lindberg tog över arbetet med pilgrimsfalk.

– Båda har ju doktorerat på sina fåglar senare, säger Erik Larsson som själv fick all sin biologiska utbildning inom fält­biologerna.

Någon journalistutbildning hade han inte heller när han började på tidningen.

– Bengt Gustavsson som jobbat ett halvår före mig på Sveriges Natur kom upp en kväll och visade mig lite ombrytning av sidor, hur man klippte korrektur och satte i spalter och hur man måttsatte bilder. Det var allt.

Däremot hade han skrivit många natur- och miljöartiklar, bland annat i göteborgstidningen Ny Tid. Tidigare Sveriges Natur-redaktören Kai Curry-Lindahl hade läst dem och rekommenderade Erik.

Nervositeten för det nya jobbet släppte när ordföranden, justitierådet Gösta Walin, hälsade välkommen.

– Gösta var en klippa. Respektingivande med väldiga ögonbryn som kunde fällas ner som bistra persienner. Han var den förste som kom upp till skrivbordet. ”Vi säger väl du”, sa han. Det kändes stort.

Strax efter kom Gunnar Brusewitz med manus och teckningar till en beställd artikel. Erik och han hittade varandra direkt och var nära vänner ända tills Gunnar gick bort 2004.

– Han var född 1922, tolv år äldre än jag, men det kändes som om vi var jämnåriga.

Erik är själv skicklig naturtecknare och fotograf, och i början illustrerade han en hel del i tidningen.

– Sedan insåg jag att det bara var att lyfta luren för att få konstnärer som Brusewitz och Harald Wiberg. Tecknandet blev mer ett sätt att koppla av när det blev för mycket jobb. Konstigt nog har det inte blivit så mycket efter pensionen. Däremot läser jag fruktansvärt mycket.

Han har också fått tid att ta upp ringmärkning av fåglar igen, något han började med redan på gymnasiet. Uppåt 500 märkningar per år blir det, de flesta vid sommartorpet nära dalsländska Frändefors där han har egna fångstnät.

FÖRENINGEN UTVECKLADES EXPLOSIVT under åren: från 5 000 medlemmar 1955 till dryga 20 000 på sextiotalet. Den siffran skulle tiodubblas innan Erik gick i pension.

– Den största upplagan jag tryckte av en årsbok hamnade på cirka 200 000. Sedan togs årsboken tyvärr bort som medlemsförmån och upplagan sjönk radikalt.

Förutom föreningens årsböcker (den sista gjorde han till 90-årsjubileet) startade han också föreningens bokförlag. Ett eget initiativ som han är stolt över är kampanjen ”Håll naturen ren”.

På frågan om det roligaste minnet under åren funderar han lite: ”Det var ju så mycket som hände, alla roliga kontakter med förlag, press, radio, film och SNF-are runt om i Sverige.” Men så skiner han upp:

– Det var när jag fått en ny käck sekreterare som hette Inger. Jag brukade skicka henne uppför stegen till bildarkivet för hon hade så snygga ben.

Då hade han varit ensam i sex år efter första fruns tidiga bortgång i cancer. Det blev ett äktenskap som varade i tolv år. Inger är konstnär och bor i dag i Spanien, men de är fortfarande goda vänner och har tre vuxna naturintresserade barn.

Det hände att folk hamnade i kläm på det växande kansliet, och Erik var med och startade den första fackklubben (HTF) på 70-talet.

– Framför allt för att tjejerna hade dåligt betalt. Vi fick igång förhandlingar.

Desktop och offset betydde en teknisk revolution, inte bara positiv.

– Jag hade samarbetat med många duktiga tryckare genom åren och visste vilket bra jobb de gjorde. Dessutom strålade de tidiga bildskärmarna mycket. Både jag och kollegan Marianne Holmberg på interntidningen Naturkontakt fick problem med elöverkänslighet.

Annat var det med Erik Larssons lejongula gamla Facit, skrivmaskinen som aldrig följde med flytten västerut. Istället står den på parad i en glasmonter på Naturskyddsföreningens kansli i Stockholm. Tyst och stilla, men med decennier av ettrigt knatter lagrat i tangenterna.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.