KÄRNKRAFTEN SKA byggas ut. Undersökningar om uranbrytning pågår runt om i Sverige. Nyligen stoppade länsrätten ett ärende om brytning av alunskiffer på Österlen. Beslutet ska överklagas.

Jag kastas trettio år tillbaka i tiden, till våren 1978, när jag tillsammans med Nisse Linnman satt bland backsippor i Tomelillatrakten och talade om att den vackra naturen där hotades av ett gruvprojekt.

Den gången var jag 23 år och ville rädda världen med grävande miljöjournalistik. Den och ett kvinnoperspektiv skulle jag, tillsammans med Solveig Ternström, lyfta fram i TV på bästa sändningstid på lördagar, i konkurrens – och samarbete – med, bland andra, Nisse Linnman, Anders-Erik Malm, Gunnar Arvidsson, Bengt Feldreich, Lennart Hyland, Ernst-Hugo Järegård och med Bertil R Widerberg som redaktionssekreterare.

MÄNNENS HEGEMONI i TVs naturruta skulle, om inte störtas, så i alla fall ruskas om en aning. Under 60-talet var Korsnäsgården TVs högborg för traditionellt manligt naturmys. Där språkade man om jakt, fiske och årstidernas växlingar. När 70-talets kvinno- och miljörörelse vällde fram, gick det inte längre att bara tända brasan, stoppa pipan och knyta fiskedrag. Det var dags för någonting nytt: Plocka in brudarna!

Min uppgift var att sitta vid sidan av den vänlige och kunnige Nisse Linnman, se gullig ut och prata natur. Det gjorde jag gärna. Också. Men helst inte bara. Jag ville vara miljöreporter och lyckades tjata mig till en rekognoseringsresa till Skåne på egen hand med klappande hjärta, hyrbil och stora ambitioner.

Jo, Österlens hotade änglamark skulle nog kunna platsa. Efter kom Linnman, Arvidsson, filmteam och co. Naturkämpar som jag snokat upp intervjuades. Av andra. Det filmades från helikopter. Evert Taubes musik tonas mot naturbilder. Bland backsipporna satt Nisse Linnman och jag. Det var ok, även om min monumentala ambitionsnivå nog inte riktigt hade kontakt med den tradition och kunskap som alla dessa legendariska TV-profiler personifierade. Resultatet blev, inte fiasko, inte sensation. Godkänt. En liten kil av de stora miljöfrågorna hade skjutits in mellan vårblommorna.

I DAG MÅSTE GAMLA miljöstrider tas om igen. Mot kärnkraft. Mot uranbrytning. Så välbekanta och ändå så långt från den tidsanda som präglade Kornsnäsgården. Långt från den redaktion där Ernst-Hugo Järegård svepte in i hatt och mockapäls och hälsade på alla med samma artiga ödmjukhet, även på mig, längst ner i rangordningen. Där Anders-Erik Malm lät mig lifta hem med färdtjänsten och pratade akvarellmålning och där Lennart Hyland retades genom att ringa och med förställd röst ställa elaka och obegripliga naturfrågor. En redaktion där jag kände mig smickrad över att få vara med, men också fel.

PÅ SVT PLAY KAN MAN i dag se ett klipp från den sista versionen av Korsnäsgården när Solveig Ternström intervjuar kämpar från Almstriden. Jag argumenterade envist i klipprummet för att inte våldet på arkivbilderna skulle klippas bort. Jag fick min egna lilla almstrid. Det mesta kom med. Men Korsnäsgården förändrades föga av ett par kvinnor med miljöambitioner. Med distans är det lite rörande att jag kunde tro något annat.

Jag lärde mig ändå mycket. Om TV-produktion, natur och alkoholism. Så småningom, med distans, också att jag, som skulle bidra med ett kvinnoperspektiv, paradoxalt nog sökte respekt genom att försöka gripa efter de stora och maktnära manliga sfärerna i miljöstriden, om energi och uranbrytning. Medan gubbarna faktiskt delvis stod för det som, lite förenklat, skulle kunna kallas kvinnligt: mer backsippor och fler skratt. Kombinationen, de dubbla perspektiven som förstärker och förvandlar, råder det fortfarande brist på i miljökampen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.