Om man står vid den lilla ridvägen i Ölands Skogsby och stirrar upp mot den enda ask i Skandinavien där man på senare år sett spansk fluga svärma, och om detta stirrande fortgår förgäves i timme efter timme – då är det inte så konstigt om man börjar drömma. Drömma om att ha sådan tur som Helena Lager, ansvarig för åtgärdsprogrammet för spansk fluga på länsstyrelsen Kalmar län, hade första gången hon kom till platsen:

– Vi fick koordinaterna och åkte hit, och så svärmade de! Vi höll på att smälla av. Men man måste nog vara riktigt nördig för att fatta hur man kan bli så lycklig av att se en skalbagge.

Eller så kan man drömma om tider då den vackra skalbaggen med det märkliga namnet var betydligt vanligare.

”När skymningen inbryter, sätta spanska flugorna sig till hvila för natten i mängd å grenar och kvistar af ask, liguster, oliv, syren, fläder, af hvilkas blad de äta. Inemot soluppgången, då insekterna äro stela af nattkylan, nedskakas de öfver utbredda lakan eller dukar, ösas i burkar, dödas med ångor af ättika, ammoniak, eter, kolsvafla e. d. och torkas snarast möjligt.”

Sålunda fångade man fordom, enligt Nordisk familjebok, denna legendomsusade insekt som på Linnés tid hade massförekomster i Skåne, men som i dag hotas av fullständig utrotning.

Användningsområdena har varit minst sagt varierande. Vid gift­mord, i världens första stinkbomb, urindrivande, för att ta bort vårtor, för att framkalla avsiktlig blåsbildning – och för att sätta sprätt på kärlekslivet. Än idag hittar man i sexshopar på internet medel som sägs innehålla spansk fluga.

Skulle detta mot förmodan vara sant bör man vara medveten om att gränsen till överdos av den verksamma substansen catharidin (0,5 mg/kg kroppsvikt är dödlig dos) är hårfin.

Säkrare då att förföras av själva insekten, som är stor och vackert smaragdgrön och som lever som parasit på vilda, solitära bin. Den nykläckta larven är mycket energisk och beger sig genast ut på vandring för att söka efter bibon. Den kan ta sig flera tiotals meter, vilket är väldigt mycket för en som är millimeterlång.

Larven äter upp biägget, genomgår en förvandling till en ”trög, korvliknande varelse” som lever på det matförråd (pollen) som bihonan försett sin blivande avkomma med. Efter ytterligare ett antal märkliga förvandlingar dyker den färdiga skalbaggen upp i början av juni och söker upp ett speciellt träd som fungerar som en mötesplats för honor och hanar.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.