– EU-PARLAMENTET ÄR DEN i särklass mest dynamiska internationella institution jag känner, mycket bättre än sitt rykte.

Att intresset för EU är så lågt i Sverige beror enligt Anders Wijk­man på att medierna inte kan tillräckligt och därför inte bevakar EU och att partierna inte tagit in frågorna i sina valrörelser.

Han hade gärna suttit över Köpenhamn, men det är så mycket personval i EU att man inte kan kliva av efter två år.

– Och fem år framåt, det är lång tid. Jag känner att jag inte orkar. Att varje vecka resa fram och tillbaks bryter sönder ditt sociala liv. Sen är jag två meter lång. Jag får inte plats i flygstolen. Det är faktiskt mycket en hälsofråga för mig.

Den helt avgörande politiska frågan för Anders Wijkman är att skapa ett nytt systemtänk än det som gällt under hela industrialiseringen. Då levde vi i tron att resurserna var oändliga och att vi hade en stor soptunna att slänga avfallet i. Vi behöver ett system som också tar in kostnader för miljön och som inte är beroende av volymtillväxt och ändå inte äventyrar sysselsättning och finanser.

– Den frågan måste vi syssla mycket med nu, säger han.

Men av alla parlamentariker i Bryssel delas denna syn kanske bara av ett 20-tal. Det gör att det känns tungt, han beskriver sig som pessimist.

– Och att så lite som 5-10 procent av alla pengar som nu satsas för att bota den ekonomiska krisen är gröna investeringar, det är sorgligt. Det är nästan bara Sydkorea och Kina som satsar grönt.

När det gäller svenska parlamentariker för nästa period är han positiv till Lena Ek (C), Åsa Westlund (S) och Carl Schlyter (MP).

– Och så kommer kanske Isabella Lövin (MP) in, hon är duktig. Marit Paulsen (FP) likaså även om jag är förvånad över slutsatserna i hennes senaste bok. Ella Bohlin (KD) är ung och ganska oerfaren men har i varje fall sagt att hon ska trampa på i mina hjulspår. Om det sen blir hon eller Alf Svensson, det är en annan sak.

Enligt Anders Wijkman tar det ett par år att lära sig förstå EU-maskineriet för en nyvald. Han ger rådet att redan från början specialisera sig och vara med och bilda tvärgående nätverk – då kan man uträtta saker.

Om du ser bakåt, kan du se något som varit ett misstag?

– Jag tror inte jag ångrar någonting, men det har inte varit helt enkelt att vara medlem i EPP-gruppen. Många gånger hade jag trivts bättre i ALDE-gruppen. Samtidigt har jag nog gjort större miljönytta i EPP-gruppen där jag haft en ganska stor grupp som lyssnat och röstat på mig. Vi har hjälpts åt att skapa majoriteter.

Han ser också att han haft svårt för partistrukturer. Partierna gillar inte sanningssägare. De vill ju att alla ska hålla med ledningen. Den som lyssnar mer på sin inre kompass än på partiets kompass uppskattas inte.

Han känner sig som en ovanlig politiker.

– Jag drivs inte av en partiideologi utan av ett intresse för samhällsfrågor och att jag vill åtgärda saker som jag ser är sneda. Och jag råkar ha en allmänborgerlig grundsyn. Men jag ser den svenska blockpolitiken som olycklig.

År 2005 fick Anders Wijkman pris för Årets prestation i parlamentet. Orsaken var att han hade ansvaret för parlamentets klimatresolution inför FNs klimatkonferens i Montreal.

På frågan om det finns någon enskild fråga som han ser som en personlig seger nämner han att EU tog en bindande skrivning om att 20 procent av energin ska vara förnybar 2020, det ser han som en stor triumf efter flera års idogt arbete.

ANDERS WIJKMAN GÅR NU IN I en ny livsfas, men många miljöuppdrag finns kvar. Tällbergstiftelsen kräver hans insatser, han är vice ordförande i Romklubben och sitter i styrelsen för Stockholm Resilience center.

– Det som fascinerar mig är bryggan mellan politik och vetenskap. Där finns ett stort gap. Det vill jag överbrygga.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.