Annons

Ett djur som jag

PORTRÄTTET * Tricket är inte att spela apa, utan att vara sig själv fullt ut. Ing-Marie Persson har byggt upp en unik relation med schimpanser. Och visat att de har förmågor och känslor vi trodde var exklusivt mänskliga.

Skribent Mats Hellmark

SELMA, EN LITEN CHIMPANSTJEJ på snart ett år, tultar fram och tillbaka mellan mamma och andra vuxna i gröngräset strax intill. 31-årige Santino killar henne och busar samtidigt som han äter äpple med andra handen.

Om ett par månader ska Selma flytta in för gott här, i Furuviks aplandskap. Men än så länge är det skönt att ha det trygga mammaknäet att gå till. Knäet som inte tillhör en schimpans, utan en människa: Ing-Marie Persson.

Det är fjärde gången hon uppfostrar en liten apa hemma hos sig, med allt vad det innebär av ständig närhet och passning, för att sedan varsamt introducera djuret i en flock. Men det verkligt unika är att hon kunnat fortsätta att umgås med fullvuxna schimpanser, som tillåtits utveckla sitt naturliga beteende. I dag fungerar hon som flockledare tillsammans med Santino som är lika stark som fyra fullvuxna män.

Med självklar auktoritet umgås hon med aporna vid matningen. Gosar, pratar kroppsspråk och blir pillad på samtidigt som hon berättar för parkens besökare om djuren, om sina erfarenheter, och om vad vi kan göra för att rädda vår närmaste släkting från utrotning.

– Det första är att inte köpa deras skog. Så vad ni gör: köp inte trädgårdsmöbler i hardwood! Vi luras tro att träet kommer från miljömärkt skogsbruk, men oftast är det inte så. När regnskog fälls försvinner apornas miljö och det byggs vägar som gör det lätt att komma åt att skjuta eller fånga dem. Om vi inte tar ansvar nu finns inga vilda schimpanser kvar om tio år.

Ing-Marie började på Furuvik redan som tioåring. En djur- och hästgalen tjej som ledde ponnyer för 2:50 i timmen. Redan då märkte hon att schimpanserna hade tråkigt i sin lilla bur med några bildäck. Några år senare, när hon mödosamt stavat sig igenom en bok på engelska av schimpansforskaren Jane Goodall, förstod hon varför.

LÄS en porträttintervju med Jane Goodall

– Jag började lägga in pinnar att leka med när jag feriejobbade, fast det var inte populärt bland gubbarna som skötte aporna. En gav mig en örfil för att han fick sopa golvet extra!

Men de gamla skötarna gick i pension och tillsammans med sin lika djurtokige make Johnny Persson fick Ing-Marie chansen att bygga upp ett nytt aplandskap med två stora öar, rep, gräs, grottor och solplatser. Landskapet stod klart 1982. Tyvärr fick schimpanserna inte så lång tid där, de var gamla och dog inom ett par år.

FURUVIK DELTAR I AVELSSAMARBETET för utrotningshotade djur inom Cites. Parkerna byter djur sinsemellan utan att pengar är inblandade, allt för att förebygga illegal handel med djur. Artkoordinatorn tilldelade Furuvik en femårig hanne från München, Santino, och tre honor från Boråsparken.

Honorna kunde komma direkt, men Santino måste sitta i karantän i fyra månader. En katastrof för ett socialt djur.

– Jag var hos honom på dagarna, men varje kväll skrek han när jag skulle gå. Det kändes som om hjärtat skulle brista.

Efter en dryg vecka fick Ing-Marie nog och meddelade maken att hon flyttade in hos Santino. ”Om inte har du snart en psykiskt sjuk fru, och en psykiskt sjuk schimpans.”

– Det var en lycklig liten apa som kröp upp hos mig första kvällen och plockade på mig. Inte loppor, det handlar inte om det, utan om att visa samhörighet.

I karantänen byggde människa och apa upp en nära relation och Santino utvecklades snabbt. Bland annat lärde han sig att måla, något han fortfarande gärna gör (verken säljs till förmån för bevarandeprojekt i Afrika).

Sedan fick Ing-Marie bo några veckor till i aplandskapet innan Santino och honorna kommit över blygheten. När han blev könsmogen skulle hon dock sluta att gå in till djuren. Trodde hon.

– Alla sa att det var livsfarligt för en människa att vara med en vuxen hanne, de växlar blixtsnabbt från lugn till aggression. De ska dominera sina honor och ha dem i rangordning.

Ett litet prov får jag se under matningen. Santino far runt och skriker, honorna springer och far upp i träden, men Ing-Marie tar det lugnt. Efter en stund sitter han med henne och Selma igen, och petar Ing-Maries tänder i godan ro.

– Jag märkte att jag kunde backa undan lite när han är dominant, inte lägga mig i. Förmodligen intar jag något slags mammaroll. Schimpanshannar är riktiga morsgrisar. Och honorna tror nog att jag är jättestark.

En anledning till att hon kommit så nära är att hon kan kroppsspråket, och att hon själv ger väldigt tydliga signaler.

– Jag är rätt dominant i mitt sätt – och väldigt kärleksfull. Vågar vara mig själv och visa känslor. Men det gäller att veta vad man håller på med. Jag utmanar aldrig.

Det är inte bara Ing-Marie som är speciell. Santino är också en unik individ, som blivit världskändis genom kognitionsforskarna Mathias Osvath och Tomas Persson vid Lunds universitet. De har startat en primatforskningsstation i Furuvik vars resultat redan hamnat i tidningar världen över.

Santino samlade småstenar i högar på kvällen när parken stängt. Orsaken visade sig när stenarna fick ligga kvar till dagen efter och besökare börjat strömma till. Högarna var strategiskt placerade för att kastas mot publiken.

– Vi hade inte förstått hur unikt beteendet var, men det är ett bevis för att djur kan planera framåt. Santino samlar inte stenar för att han är ilsken utan för att visa sig stor och stark.

ANDRA EXPERIMENT har visat att han och de andra aporna kan välja bort godsaker till förmån för verktyg (sugrör) som ger högre belöning senare.

Det är viktigt för Ing-Marie att experimenten är roliga och givande för djuren.

– Det känns också bra när man kullkastar folks fördomar om schimpanser. Visar hur otroligt lika vi är. Till 99 procent har vi samma genmaterial. De kan känna glädje och sorg som vi, de planerar för framtiden och har starka familjestrukturer. Ändå gör vi så mycket ont mot dem.

Hon har just avslutat en föreläsningsturné tillsammans med sin gamla idol Jane Goodall som hon numera samarbetar med för att rädda vilda schimpanser från utnyttjande. Som mat (apkött är en delikatess i delar av Afrika) och som uppvisningsobjekt i turistmiljöer eller reklam. För några år sedan lyckades hon stoppa en ”rolig” schimpansfilm för Tele 2, producerad i Belgien.

– Det är förbjudet här, men i andra länder tränas djuren, till exempel med el-halsband, för att göra onaturliga konster. När de sedan blir könsmogna är de oanvändbara och stängs in.

Ing-Marie Persson hoppas att hennes apor kan fungera som ambassadörer för sina vilda artfränder inför oss människor. Det är därför hon stannat i parken. Och för att hon tycker så mycket om sin apfamilj, som hon hela tiden lär sig nya saker av.

– Jag tänker ofta på hur viktigt det är i deras familjeliv att sitta ned och ta rast, att umgås. Jag och min man är nog lite miljöskadade. Vi hälsar på varann som schimpanser och visar hela tiden hur mycket vi älskar varann.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Mats Hellmark
Artikeln publicerades i