Hotat gräsland

Det är inte bara naturskogar som slås ut av timmerplantager. Södra Afrikas ursprungliga gräsland med hög biologisk mångfald ersätts i snabb takt av vattenkrävande monokulturer med eukalyptus och tropisk tall.

Artikel 2009-4 Mats Hellmark

VI STÅR I GUDS FÖNSTER - GOD’S WINDOW - en berömd utsiktsplats precis på randen av Drakens-bergens högplatå i nordöstra Sydafrika. Nedanför stupar en 700 meter hög förkastningsbrant rakt ned i intensiv grönska. Mil efter mil av skog breder ut sig, ända till nationalparken Kruger på gränsen till Moçambique.

- Problemet är att det inte är skogar, utan jättelika monokulturer av främmande trädslag, säger Philip Owen, samordnare för miljöorganisationen Geasphere som stöds av Naturskyddsföreningen.

Lågvelden, landskapet under oss, dominerades av gräsland och savann, med ursprunglig skog i floddalarna när européerna kom hit. I dag finns bara spillror kvar av naturtypen.

- För många ser gräsland enahanda ut, men det rymmer en enorm mångfald. 82 växtarter per kvadratkilometer, mängder av insekter, små däggdjur och fåglar. Bara en av sex växter är gräsarter, de flesta är perenner som kan leva länge. I vissa fall tusentals år på samma plats.

Över 60 procent av Sydafrikas gräsland har redan försvunnit och kan inte återställas. Här i provinsen Mpumalanga har processen pågått länge, så pass att många betraktar eukalyptus (från Australien) och tropisk tall (från Mexiko) som inhemska trädslag. De första planterades för att ge virke till gruvindustrin för hundra år sedan.

I dag täcker trädplantager 1,5 miljoner hektar i Sydafrika, varav 600 000 i Mpumalanga. Vägen ned från God’s Window mot provinshuvudstaden Nelspruit går genom tät tallskog och känns nästan norrländsk. Fast de snörräta raderna och det dött grå markskiktet talar ett annat språk.

Varken barr eller eukalyptuslöv bryts ned (de rätta mikroorganismerna saknas), trädkronorna stoppar ljuset och rötterna går ända ned till grundvattennivån.

- Tallarna suger 25 liter vatten per dag, eukalyptus upp till 600. Enormt mycket mer än de ursprungliga trädarterna, säger Philip Owen.

PHILIP STARTADE GEASPHERE 1999 efter ett stort möte om Sydafrikas vattenkris. I Mpumalanga är skadan på sätt och vis redan skedd, utrymmet för fler plantager är begränsat. Men Geasphere jobbar mycket med information och påverkan i andra provinser och i grannländerna Moçambique och Swaziland där främmande träd snabbt breder ut sig. I lilla Swaziland täcker de redan tio procent av landets yta.

- Södra Afrika behöver utveckling, men mer timmerplantager är inte rätt modell. De ger inte speciellt mycket arbetstillfällen eller inkomster, men slår hårt mot vattentillgång, biologisk mångfald och social struktur.

Philip Owen är särskilt upprörd över att 80 procent av Sydafrikas plantager är FSC-certifierade som ansvarsfullt skogsbruk.

- Här fungerar FSC inte bra eftersom monokulturer av främmande trädsorter godkänns som skog. Konsumenter i Nord får en felaktig bild.

Det är till den rika världen som större delen av träden går. Väster om Nelspruit ligger Sydafrikas största pappersbruk, Ngodwana. Den karakteristiska sulfatdoften känns när vi kör in i dalen, röken ligger som ett gulaktigt dis långt innan vi ser skorstenarna.

Philip berättar om återkommande föroreningsproblem. Bruket har tillstånd att släppa ut tio ton klor om dagen, kemikalier som läcker ut i floden som flyter genom dalen.

- Det anses att vattenflödet är tillräckligt för utspädning till "acceptabel" nivå. Men då har man inte räknat med att perioderna av torka blir längre och vattenflödet minskar.

Bruket producerar 500 000 ton pappersmassa per år, det mesta för export. Efterfrågan är hög, och ägaren, multinationella Sappi, planerar att utöka produktionen med 70 procent. Behovet av mer råvara ska bland annat lösas genom att konvertera plantager från tall till eukalyptus (med snabbare tillväxt - och högre vattenförbrukning).

REGNBÅGSNATIONEN SYDAFRIKA ARBETAR för jämlikhet mellan svarta och vita, men ett besök i de anställdas miljöer här ger en känsla av att tiden stått stilla. De svarta arbetarna bor nere i dalen. Vi besöker Bhamgee, en kaotisk kåkstad utan vägar eller bekvämligheter. Det som var en liten by började växa till när prostituerade sökte sig hit för att sälja sina tjänster till bruksanställda och timmerbilsförare. Prostitution och aids/hiv är ett stort problem.

En bit upp på bergssidan ligger tjänstemännens inhägnade bostadsområde. Som vita passerar vi den svarta beväpnade vakten utan problem, trots att vi egentligen inte har något ärende. Vi ser bara vita vid de fina villorna, ofta med två bilar på garageuppfarterna. Mellan husen finns gröna parker. Det känns som en välbärgad svensk villastad.

Philip Owen växte själv upp under apartheidsystemet. Skolgången i Nelspruit beskriver han delvis som hjärntvätt. Men i hemmet fick han motbilder och möten över gränserna. I Geasphere samarbetar vita och svarta. Hemma hos Philip tre mil utanför Nelspruit träffar jag Thelma Nkosi och December Ndlovu som båda jobbar för organisationen.

- Plantagerna har många negativa sociala effekter. Vattenbristen slår särskilt mot kvinnor. De måste gå längre för att hämta vatten och ved, säger Thelma Nkosi.

Tillvaron har också blivit osäkrare, det är farligt att röra sig genom plantagerna där brottslingar och våldtäktsmän ofta håller till. Erosionen och jordförsämringen som träden orsakar hotar matförsörjningen. Utarmningen är också kulturell.

- Vår identitet hotas när platser för ritualer trängs ut av plantager. Förfädernas gravplatser blir otillgängliga, träd med traditionella funktioner försvinner och initiation och andra riter upphör, säger December Ndlovu.

Erfarenheterna från Mpumalanga är viktiga för fattigare länder som Moçambique och Angola.

- De skriker efter investeringar, då är det lätt att köpa propagandan från skogsbolagen. Nackdelarna märks inte förrän efter en tid, säger Thelma.

Philips miljöengagemang väcktes när trädplantager anlades på berget ovanför Sudwalaskraal där han bor. Den stora farmen köptes av hans farfar på 60-talet och är i dag uppdelad mellan olika släktingar. På bergssidan finns ursprunglig regnskog och stora kalkstensgrottor skapade för 3 000 miljoner år sedan och bebodda av människor (homo habilis) redan för 1,8 miljoner år sedan. Sudwalagrottorna är en geologisk och historisk sevärdhet som lockar mängder av besökare. Plantagernas effekter visade sig snabbt. Grottorna började torka ut och måste i dag bevattnas med slang. Källor som gav vatten till regnskogen försvann under torrtiden.

Vi vandrar upp till den öppna gräsmark som finns kvar på toppen av berget. I solnedgångsljuset får man en känsla av ursprungslandskapets öppna skönhet. Philips fru Elsmarie visar sällsynta örter, ormbunkar och gräsarter. Och små tallplantor som hela tiden vandrar in från plantagens mörka mur på andra sidan berget.

- Det är en ständig kamp att hindra spridningen av främmande arter. I Sydafrika täcks lika stor yta som plantagerna upptar av träd som spritt sig okontrollerat. Tallar kan fällas, men för att få bort eukalyptus måste rötterna förgiftas, säger Philip Owen.

Delar av gräsmarken är svart och har nyligen brunnit. Det ska den göra med jämna mellanrum för att behålla sin mångfald. Men när bränderna i stället drabbar trädplantager blir resultatet förödande.

- Vi har nyligen haft stora skogsbränder där många dött. Tidigare har ursprungliga träd lagrat fukt och fungerat som buffertar, nu är allt för torrt och hettan blir för hög. Så pass att det översta jordskiktet bakas till en hård skorpa. Regnvatten rinner av och dunstar i stället för att rinna ned i jorden.

Dagen efter följer vi med December till hans hemort, Bushbuckridge. Kontrasten är stor mot de vita farmerna. Här bor en miljonbefolkning i en utspridd kåkbebyggelse, ofta utan el och vatten. December försörjer sin familj genom att tvätta bilar i ett öppet skjul bredvid det enkla huset.

Mer än 80 procent av Sydafrikas befolkning förlitar sig på traditionell medicin i stället för västerländsk. När gräslanden försvinner får örtmedicinarna svårare att hitta råvaror. December tar med oss till Hilda Calinah Manyike som är utbildad nganga (örtläkare). Hon har ett officiellt tillstånd att samla örter i reservat och nationalparker. I mottagningshyddan har hon ett litet apotek.

- Tidigare var det lätt att hitta de nödvändiga örterna. Nu måste jag resa långt för att hitta, vissa finns inte alls.

En del sjukdomar anser hon sig inte kunna bota längre, till exempel astma. I stället tvingas hon skicka vidare patienter till en västerländsk läkare. Om de har råd.

I ÖSTER GRÄNSAR BUSHBUCKRIDGE till nationalparken Kruger. Här innanför stängslet finns de stora djur som en gång rörde sig över lågveld och savann.

Redan strax efter grinden får vi bromsa för att släppa över en elefantflock. Gnu, giraffer, zebror och olika antiloper finns på båda sidor av vägen. Och babianer, som skogsbolagen annars medvetet utrotar i plantagerna.

Vi övernattar i parken. På natten hör jag elefanterna röja runt som väldiga skogsmaskiner. I gryningen ryter ett lejon.

- Den biologiska mångfald som gräslandet ger har skapat förutsättningar för människors liv här i tusentals år. På hundra år det förändrats helt, säger Philip Owen, som vill se ett globalt uppvaknande.

- Gräsland som Nordamerikas prärier, den ungerska pustan och den ryska stäppen, är den mest hotade vegetationstypen av alla. 80 procent är redan borta och omöjliga att restaurera.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.