Bakom färgglädjen

HELA KLOTET * Tanzania och färgglada textilier hör ihop. Dessvärre hamnar mycket av färgglädjen i naturen. Sveriges Natur berättar här om en miljökamp som blev en framgångssaga. Med afrikanska mått mätt.

Artikel 2009-5 Carl-axel Fall

ATT GÅ RUNT PÅ DE dammiga gatorna bland kåkar och skjul i Tanzanias huvudstad är en upplevelse av helt annat slag än i Sverige. Här hemma är miljöerna påkostade, men människorna ganska nedtonade; figurer i jeans och något mörkt. I Dar Es Salaam består gatumiljön mest av grus, betong och omålade brädor. I stället är det människorna som lyser. Det sprakar av färger i kvinnornas kjolar, och mitt i dammet kan man se en man i nystruken ljus skjorta och mörka byxor med pressveck. Det är som om ­kläderna pekar på en väg ut ur de hårda villkoren.

Kläder är också en stor och viktig del i Tanzanias ekonomi. Här produceras mycket bomull och landet har ett tiotal stora textilfabriker som förser stora delar av Östra Afrika med sina produkter.

Också i hemmen pågår i liten skala textilarbetet. Vi ska få se hur det går till och ledsagas till en liten cementerad gård i Dar Es Salaams kåkgytter. Här träffas Msembo Women Group en gång i veckan för att göra batik. Ett femtontal kvinnor har gått samman för att vaxa, vika, knyta och sen färga textiler. Och för att umgås. Umgängeskonsten är högt utvecklad här. Msembo betyder tillsammans.

Kvinnorna köper inhemskt bomullstyg billigt. Kemikalier och pigment hittar de i någon indisk shop. Textilsektorn här domineras av indier.

- Men kemikalierna har blivit så dyra att vi nästan inte har råd längre, berättar Christine Luanobano som är baktikgruppens "big mama".

Kvinnorna använder snören som de repar fram ur en plastpresenning. De binder in kapsyler och viker plaggen efter sinnrika principer. Så blandar de till baden med kaustik soda, natriumhydrosulfit och pigmenten i stora kärl som värms över öppen eld.

VI FÖLJER HELA processen till färdiga torra tyger. Upp på klädstrecken hängs de mest fantastiska mönster.

Detta är kvinnogöra. I Sverige skulle en intresserad man säkert få vara med. Här är det otänkbart.

Det är miljöorganisationen Envirocare som tagit oss hit. Loyce Lema är dess ledare.

- Vi vill lära kvinnorna att skydda sig mot kemikalierna. Kaustik soda är aggressiv mot huden och en del ångor är farliga att inandas. Gummihandskar och munskydd är viktiga, berättar hon.

Envirocare vill också hjälpa kvinnorna att hitta marknader för tygerna - det gäller att få till ett överskott av batikjobbet. Om kvinnorna kan bidra med pengar till hushållet stärks deras självkänsla.

Kemikalierna hanteras som om de vore tvål. Allt hälls ut i avloppsbrunnen på gården och rinner sedan vidare längs gatorna bort mot havet. Ännu så länge är det inte möjligt att göra mycket åt. Det är dock inte gifter av värsta slag. Kanske kommer det värre kemikalier från skjulen intill där små­grabbar sitter och rensar fram koppar ur elskrot.

Envirocares kamp för en bättre miljö i textilproduktionens spår handlar till viss del om denna småskaliga tillverkning, men det tunga krutet använder organisationen emot industrin.

Nästa morgon beger vi oss via den trögflytande biltrafiken till den södra delen av Dar Es Salaam. Här ligger Östafrikas största textilindustri, Karibu Textile Mills med över 600 anställda.

Fabriken hamnade en gång här, i en sluttning mitt ibland enkla bostäder, människor, höns och hundar. Nära intill rann en gång floden Kesinga med friskt vatten och levande fiskar. Men floden blev med tiden förvandlad till våtmark sedan fabriken slukat allt vatten. Våtmarken stank av gaser och fylldes med gifter från fabriken. Gräset slutade växa. Hundar blev sjuka och barnen fick svåra hudeksem. Människorna runt fabriken började protestera mot problemen.

Loyce Lema fick klart för sig hur illa det stod till med miljön kring och i fabrikerna. Med mild beslutsamhet lyckades hon använda sina kontakter uppåt. Det ledde till att regeringen tvingade Karibu Textile Mills att stänga i tre månader 2007.

Det var en drastisk åtgärd. Tidningarna skrev och gatudemonstrationer fick de indiska ägarna att knäa under trycket.

Sedan dess har fabriken fått tillstånd att öppna igen. Denna oktobermorgon sitter vi två svenskar i en bil utanför fabriks­portarna och väntar på att bli insläppta.

I bilen sitter också Loyce Lema och Anyam Mwakatole - en 59-årig pensionerad kemist som jobbat hela sitt liv inom textil­industrin. Han kan förhållandena på de flesta av landets textilindustrier och ingen ifrågasätter hans kunskaper. Han har blivit Envirocares miljökemiska expert och Karibu ­Textile Mills har blivit något av ett pilotprojekt.

En vakt tittar in i bilen och undrar vilka vi vita är. Sen följer väntan. Lång väntan bland nya och stora Scanialastbilar. Loyce Lema suckar.

¬- Det är nog lika bra att vi åker tillbaks igen. De kommer inte att släppa in oss, säger hon och bedyrar att hon ändå bett till Gud om hjälp.

Men så kommer en uniformerad vakt och säger: Karibu! - välkomna på swahili.

VI BESÖKER KOKERIET, stora packhallar och design­avdelningen där indier och pakistanier ritar mönster vid datorerna. Det är enkla miljöer, men inte obehagliga på något sätt.

Sedan ber vi att få se produktionen. Vi kliver in i ett mörkt rum där tryckplåtar görs. Det luktar fränt. Därefter visas vi på rummet där färgerna förbereds för pressarna. Här är lukten av ruttna ägg påtaglig, det är oljigt, skitigt, mörkt och varmt.

Som svensk, van vi rena golv, belysta rum och välvilliga varningsskyltar överallt, är det svårt att hålla indignationen borta. Man vill ropa: Hallå! Det här är inte människovärdigt! Stäng fabriken!

Men det är kanske att förhasta sig. För både Loyce Lema och Anyam Mwakatole har redan kommit med åtskilliga förtjusta tillrop över alla förbättringar, framför allt i laboratoriet där vi får en rad sakupplysningar kring utsläppen.

Fabrikens kemister Teddy Williams och Amos Rwehangana är stolta när de visar upp sin nya utrustning som köpts in från Indien tidigare i år. De tar numera prover på utsläppsvattnet en gång om dagen när det gäller pH, alkalinitet, syrehalt, ammonium, kalcium och magnesium. Är värdena för höga kan de neutralisera avloppsvattnet innan det släpps iväg. Tungmetaller som krom mäts en gång i veckan. Fabriken följer de gränsvärden Tanzanian Bureau of Standard numera föreskriver.

Snart kommer också produktionschefen Jouli Blazi. Han berättar om de två största miljöinvesteringarna som fabriken gjort. Luftkvalitén förbättrades rejält när man gick ifrån oljeeldning av processvattnet till eldning med naturgas. Det minskade utsläppen av sot och hade stor inverkan på de närboendes inställning till fabriken. Detta gjordes för ett par år sedan. Helt nytt är att en 1,5 kilometer lång avloppskanal anlagts från fabriken ut till en större flod.

- ¬Det finns inte längre något fabriksförorenat vatten rinnande bland husen. Vi har inte längre några klagomål från dem som bor nära, berättar Jouli Blazi, och han är mycket stolt.

De 1,5 miljoner liter vatten som varje dag går igenom fabriken är mindre giftigt är förr, men det innehåller ännu åtskilligt med gifter.

- Jo, avloppsvattnet är sannolikt ännu så bemängt med tungmetaller från färgpigmenten att fisk dör. Men fabriken har ändå förbättrat sig, och när avloppsvattnet når havet späds det ut till mindre farliga halter, säger Anyam Mwakatole.

Och han ler. För han vet att vi som kommer från Europa inte är nöjda med detta. Men själv är han upplyft. Fabriken har gjort något anmärkningsvärt bra.

Loyce Lema tänker på samma sätt.

- Det är som en ny tid har kommit. Dessa förbättringar är verkligen påtagliga. Jag är så glad, säger hon och tillägger att också bullret är avsevärt lägre än innan fabriken tvångsstängdes.

På sikt skulle Anyam Mwakatole och Loyce Lema vilja att fabriken anlade reningsdammar där vattnet både kunde sedimentera och renas genom syresättning.

- Nu berömmer jag fabriken, men nästa gång kommer jag att kritisera den och kräva reningsdammar även om det skulle innebära tvångsförflyttning av folk. Egentligen ska en sådan här fabrik inte ligga mitt ibland bostäder, säger Loyce Lema.

Vi lämnar fabriken fullmatade av intryck och siffror. Det är omtumlande att en miljöseger i Afrika kan se ut så här. För än är Karibu Textile Mills avloppsvatten dödligt för fisk och villkoren för människorna i fabriken är så tuffa att vilket svenskt skyddsombud som helst skulle gå i taket.

Men vem har sagt att svenska mått ska gälla i Tanzania?

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.