HANS ROSLING HAR SITT arbetsrum i ett av tegelhusen på Karolinska Institutet i Solna. Där huserar också Gapminder, den stiftelse som han grundade tillsammans med sonen och sonhustrun 2005. I stiftelsens namn reser han över hela världen och håller föreläsningar om global utveckling.

– Min kalender ser för djävlig ut, det är jag som förstör ­klimatet och sprider influensan brukar jag säga.

Föreläsningarna illustrerar han med rörlig statistik genom programmet Trendalyzer. Han vill förmedla en faktabaserad världssyn och statistiken förvånar och förbluffar.

Intresset för globala frågor har han haft länge och han brukar förklara det med att berätta om sin pappa, kafferostaren. Han var en fyra, fem år när hans pappa kom hem från jobbet med mynt som kaffeplockarna tappat ner i bönsäckarna.

– Min pappa berättade om kaffeplockarna på ett sådant sätt att jag trodde att de var hans arbetskamrater. Sedan tog han fram kartboken och visade var kaffet kom från.

Han reser sig och hämtar en gammal cigarrlåda. Han plockar upp en femcentare från 1941 och Brittiska Östafrika.

Så fick han sin första bild av människor ute i världen och sedan dess har han alltid varit intresserad av andra länder. Han liftade runt i världen som ung, studerade till läkare och läste socialmedicin i Bangalore i Indien 1972.

1979 lämnade han Sverige med familjen för att arbeta som distriktsläkare i Moçambique. Under sina två år i landet träffade han på en förlamningssjukdom som drabbade de fattiga byborna när de på grund av hunger inte hann avgifta sin basföda kassavarötter. Rötterna innehåller naturlig cyanid och måste avgiftas innan de går att äta. Kvinnorna som skötte det viktiga arbetet sålde de kassavarötter de hann avgifta för att kunna betala sina barns skolavgift. De rötter de själva åt var snabbavgiftade och innehöll fortfarande en del cyanid.

Samtal med byborna blev en del av det forskningssamarbete som pågått i 30 år.

– Det tog ungefär tio år för mig att inse att det inte var jag som skulle komma med resultat och berätta för dem, utan att jag skulle lyssna på de kvinnliga småbrukarna. De kände ju till både giftets fara och dess nytta, då det höll borta vildsvin och apor från familjens åker.

Då Hans Rosling sedan började undervisa i global hälsa på Karolinska Institutet mötte han en stor okunskap bland studenterna när de fick svara på frågor om barnadödligheten i olika länder; det visade sig att de svarade sämre än slumpen. Men det är ju inte så konstigt, de har ju växt upp med de här ”läroböckerna”, menar han och visar några böcker som står i bokhyllan ovanför skrivbordet: Tintin och det svarta guldet och Pippi i Söderhavet.

Studenterna talade om världen i termerna vi och de, men det vill inte han göra. Han förstår inte var gränsen går.

– Vilka är vi, undrar han. Är Estland vi? Är Polen och Vitryssland vi? Är Turkiet och Iran, med gamla persiska civilisationer som uppfann hjulet, vi? I engelska språket finns begreppet othering – att göra människor till de andra.

För Hans Rosling är vi och de ett slags aristokratiskt förhållningssätt till medmänniskorna som hade saklig grund fram till kolonialtiden. Då fanns det nämligen två sorters länder om man använder hälsa, familjestorlek och inkomst som indelningsgrund.

– Jag försöker ta kål på alla koncept som delar upp världens länder i två grupper vare sig de kallas I och U eller Nord och Syd. Vad är Syd? Ingår Singapore i Syd? Chile?

Från hyllan plockar han ner den karta som Gapminder använder. Där är världens länder utplacerade efter barnöverlevnad och inkomst per person. Låginkomstländer, medel­inkomstländer och höginkomstländer. Bland medel­in­- komstländerna finns Brasilien, Ryssland och Sydafrika.

– Så här ser världen ut, förklarar han. Och var går då gränsen mellan Nord och Syd? De flesta bor ju i mitten, i medel­inkomstländer med medelhög barnaöverlevnad. Att tala om Nord och Syd är en mental tvådelning av mänskligheten som inte längre finns i verkligheten.

Hans Rosling menar att det inte bara är studenterna som är okunniga och talar om SPIPar, Svenska Post-Industriella Puckon. I kaffe latte-landet har elektriciteten, glödlampan, vattenkranen och tvättmaskinen blivit självklarheter och många kan inte leva sig in i hur det är att vara utan dem. Men samma personer kan tycka att indier och afrikaner kan leva utan elektricitet och tvättmaskiner.

– Alla svenska studenter tycks ha lärt sig en ramsa som går så här: ”De kan inte ha det som oss, det skulle aldrig gå, alla kineser kan inte ha bil. ”Alla kan den ramsan, den är som en slags ny Fader vår.

Om och om upprepar han hur viktigt det är att ha förståelsen för att alla människor i grunden vill leva på samma sätt. Han tar ett exempel ur verkliga livet; tvättmaskinen.

– Alla människor vill ha tillgång till tvättmaskin och kommer att skaffa det inom de kommande 50 åren. Då måste kol-­, vatten- eller kärnkraft byggas ut om inte de som har råd satsar seriösa summor på utveckling av förnybar energi.

Han kallar sig possibilist. Vår värld behöver inte gå under för att alla ska få tvättmaskin.

Svaren kommer snabbt, han ställer själv motfrågor. Kan en förbättrad världshälsa vara bra för miljön? Jo, om de fattigaste barnen överlever så minskar familjestorleken överallt.

– Om vi hostar upp 30 miljarder dollar om året i hälsobistånd, så kan barnadödligheten minskas. Människor får ett någorlunda drägligt liv, säkra graviditeter, de får tillgång till familjeplanering, preventivmedel och möjligheten att skilja sexualiteten från reproduktionen. Då får vi tvåbarnsfamiljer och befolkningstillväxten tar slut.

Statistiken pekar på att befolkningsökningen kommer att plana ut vid nio miljarder om 40 år om barnadödligheten även kan sänkas bland den fattigaste miljarden människor.

Så förklarar han igen. Mycket av biståndet är bra, men det måste vara en del av samhällsplanering och ekonomisk tillväxt, en samhällsplanering som bygger på en riktig bild av verkligheten. Han lutar sig fram och visar på sin Gapminder-karta de blå prickarna längst ned till vänster, låginkomst­länderna Kongo, Liberia, Etiopien och Zimbabwe där medel­inkomsten är lägre än 200 dollar per år.

Även miljöpolitiken måste grunda sig på en riktig bild av verkligheten.

– Att tala om klimatflyktingar är trams. Alla farorna vi ser med framtida klimatförändringar – som torka och svält – de finns ju redan av andra orsaker. Börja med att fixa det elände som finns. Det största miljöproblemet på jorden är fortfarande att människor dricker sin grannes ännu ljumma avföring. Det största framtida miljöproblemet är klimathotet.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.