Goserovdjuret

Det finns en katt i var fjärde svensk familj. Tillsammans dödar de 16 miljoner småfåglar om året. Men katten förbigås när myndigheterna blåser till strid mot främmande arter som skadar den biologiska mångfalden.

Artikel 2009-5 Mats Ottosson

MITT I EN TELEFONINTERVJU i ett helt annat ämne ber Urban Emanuelsson - tills nyligen chef för Centrum för biologisk mångfald vid Uppsala universitet - om ursäkt.

- Min fiende kommer genom trädgården.

Man hör hur han lägger telefonluren ifrån sig hemma i villan i Uppsala och går fram till fönstret där han mycket bestämt jagar bort inkräktaren. Sedan återvänder han till telefonen. Sådärja.

Den just ivägschasade katten - en av tre som hör hemma i grannvillan - betraktar på katters vis tomtgränser och andra mänskliga revirmarkeringar med likgiltighet. Det gör inte Urban Emanuelsson. Han har sett lite för många katter röva lite för många småfåglar för att stillasittande se dem spendera dagarna med att jaga i hans trädgård.

- Vintertid brukar jag kasta äpplen efter dem. Då får kol­trasten mat också. Det räcker med att jag visar mig i fönstret så stelnar katterna till och far upp på ett tak. De tycker jag är en riktigt elak gubbtjuv.

Han berättar med en viss vällust om sin envig med katterna, men saken är samtidigt lite genant. För det första finns det en kattägare med i bilden, en sympatisk grannkvinna som Urban vill fortsätta ha en god relation till.

För det andra vill Urban Emanuelsson absolut inte bli tagen för katthatare. Han säger att hans förhållande till katter är betydligt mer nyanserat - och komplicerat - än så:

- Jag har visserligen aldrig ägt någon katt, men jag sitter gärna och gullar med katter hemma hos andra. Jag kan tycka om en kattindivid - men samtidigt tycka att det är för jävligt att den springer här i min trädgård.

DE DUBBLA KÄNSLORNA INFÖR tamkatten är inte bara Urban Emanuelssons, de genomsyrar hela samhället. Katten älskas och hatas, skäms bort och skräms bort. Kanske är våra känslor en avspegling av den dubbelnatur vi odlat hos katten. Vi har gett den två ganska motstridiga uppgifter: att sprida trevnad (inomhus) och död (utomhus). Den är goserov­djuret. Och så har det varit i åtminstone 9 000 år.

Den långvariga vänskapen inleddes i Mellersta östern där människor för första gången började leva som bofasta jordbrukare. När säden samlades i förråd efter skörden märkte man vilken nytta man kunde ha av ett av områdets vilda däggdjur - den nordafrikanska underart av vildkatt som ibland kallas falbkatt på svenska (Felis silverstris lybica). Människorna drog helt enkelt nytta av vildkatternas förmåga att fånga möss och råttor, och efter en tid hade tamkatten som vi känner den avlats fram. Så har i alla fall den gängse antropocentriska synen sett ut. Men enligt nya forskarteorier var det snarare katten som lärde sig dra nytta av människan. Vildkatter attraherades av alla bytesdjur som samlats kring sädesmagasinen och en naturlig urvalsprocess drog igång som var omvänd mot i den vilda naturen: de katter som var minst rädda för folk och mest kärvänliga klarade sig bäst. The survival of the friendliest.

Om denna teori stämmer är det alltså missvisande att säga att de första jordbrukarna tämjde katterna. Det är minst lika rätt att säga att det främst var katterna som tämjde sig själva. Genom det naturliga urvalet odlades deras dubbelnatur så att den passade till människans önskemål.

Nåja, det må förhålla sig hur det vill med vem som gjorde vad. Det som räknas är resultatet. För katterna ledde kompanjonskapet med människan till en formidabel succé. De befriades ur den av geografi och knappa förhållanden begränsade tillvaron i Nordafrikas och Mellanösterns halv­öknar, och kunde ge sig ut på en världsomspännande kattresa. Idag är den världens förmodligen vanligaste husdjur och så länge den behåller människans gunst får den mat, värme och (som ett slags erkännande av sitt ursprung) en liten sandöken i en låda där den kan uträtta sina behov.

Och även om pälslängd och färg har ändrats med åren, så finns rovdjuret fortfarande kvar därinne. På fel plats och vid fel tidpunkt kan det ställa till avsevärd skada.

Den 26 november 2006 samlades invånarna på ön Ascension i södra Atlanten för att fira. Efter sex års arbete hade äntligen öns stam av förvildade katter, mellan 600 och 800 stycken, utrotats.

Bakgrunden känns igen från andra öar dit europeiska resenärer anlände med sin obligatoriska last av både skepps­råttor och skeppskatter. Först klev sjömännen iland. Strax därefter möss och råttor och i deras fotspår katterna. Efter det blev öarnas ursprungliga djurliv aldrig sig likt igen.

I fallet Ascension dröjde det till 1815 innan möss och människor, katter och råttor steg iland. Då fanns det uppskattningsvis 20 miljoner sjöfåglar på öns fågelberg. 185 år senare hade alla försvunnit, förutom 400 000 fåglar som häckade på klippor i vattnet utanför huvudön, utom räckhåll för de förvildade katterna.

De historiska annalerna för södra halvklotets öar är en enda lång provkarta på liknande händelser. Följderna av kattens uppdykande blir extra dramatiska på en isolerad ö - där faunan inte är anpassad för att försvara sig mot jägare av kattens dignitet, där det ofta finns djurarter som inte finns någon annanstans i världen.

Men liknande problem finns även i Sverige. Villasamhällen, landsortsbyar och storstadsförorter är också ett slags ekologiska öar. I kattens ögon är de en arkipelag av paradisiska kobbar i de ogästvänliga granskogs- och spannmålshaven.

I MITTEN AV NITTIOTALET BESTÄMDE SIG Sören Svensson på Lunds universitet, mångårig ledare för den svenska häck­fågelstaxeringen, för att ta reda på vilka effekter svenska tamkatter har på fågelfaunan. Detta var då - och är än idag - ett förbisett ämne i den zoologiska forskningen. En mindre svensk studie från början av 1980 och ett par utländska studier var vad som fanns att tillgå. Utifrån dem gjorde Sören Svensson beräkningen att en miljon svenska katter fångar och dödar, lågt räknat, tio miljoner småfåglar på ett år (Ornis Svecica 6, 1996).

Sedan dess har antalet katter i landet ökat till minst 1,6 miljoner. Vilket skulle innebära 16 miljoner döda småfåglar på ett år.

Sören Svensson bedömer att de kattdödade fåglarna inte betyder något för den biologiska mångfalden i stort. De utgör bara tre procent av alla fåglar som dör i landet under ett år. Att andelen är så låg beror på att de flesta fåglarna häckar i skogar och andra områden där det finns få människor och därför få katter.

Saken blir helt annorlunda om man tittar på fåglar i och runt bebyggelse. Där spelar jagande katter stor roll för fågellivet. Med stöd från utländska studier bedömer Svensson att de kan minska antalet fåglar rejält, speciellt av de arter som placerar sina bon så att de är nåbara för katter som till exempel sångare, rödhakar och gärdsmygar.

Gjorde då artikeln någon skillnad?

- Inte ett dyft. Det var ingen som brydde sig, säger Sören Svensson idag.

NATURVÅRDSVERKET OCH ETT ANTAL andra myndigheter bedriver sedan några år tillbaka ett mycket aktivt arbete mot främmande arter som ställer till skada för den inhemska naturen.

Tamkatten är en sådan främmande art, den skulle inte funnits på våra breddgrader om det inte vore för oss människor. Men medan andra främmande arter som mink och mårdhund ägnas stor uppmärksamhet, bland annat på grund av den skada de gör på fågellivet, nämns tamkattens påverkan på den biologiska mångfalden inte alls.

Katten har till och med en särställning jämfört med hunden. Hundar (och hundägare) är hårt hållna av lagstiftningen och det sociala trycket. Lagen i fråga heter visserligen "Lag om tillsyn över hundar och katter", men arterna behandlas långtifrån likvärdigt av lagstiftarna. Förutom

i portalparagrafen - "Hundar och katter skall hållas under sådan tillsyn och skötas på ett sådant sätt som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter" - nämns katten bara i en ytterligare paragraf, hunden i 24. Bland annat får hundar inte springa lösa i marker där det finns vilt mellan 1 mars och 20 augusti. Något sådant koppel­tvång för katter finns inte.

Det är fortfarande precis som det var när Sören Svensson i mitten av 1990-talet skrev i sin artikel i Ornis svecica:

"Katten är det enda husdjur som folk låter gå ut fritt i naturen, mer eller mindre medvetna om att den ägnar sig åt att jaga småfåglar och andra djur."

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.