Jag vill inte shoppa längre

KRÖNIKA * Jag hoppas att jag kommer ut en aning annorlunda ur det här, skriver Helena von Zweigbergk om sitt år med köpstopp.

Krönika 2009-5 Helena von Zweigbergk är journalist och författare

"DU? KÖPSTOPP? I ETT ÅR?" Mina vänner spärrar upp ögonen och ser misstrogna ut. "Nej, inte du! Det är inte möjligt."

Och jag förstår deras bestörtning. Det är helt out of character när det gäller mig. Jag är lika med en shoppande människa. Så långt tillbaka som jag kan minnas har jag varit upptagen av att kunna köpa saker.

Vill bara ha. Det känns som feber. Lindringen finns i påsen på väg därifrån.

Men nu vill jag inte alls. Nu har det varit totalt stopp sedan april och ska så vara fram till nästa år.

Jag blev helt enkelt trött på det. Att handla saker som ­kläder och skor var inte roligt längre. Även om jag inte tillhör värsta skaran av shopaholics så hade det blivit ett missbruk. Om jag var ledsen, stressad, kände mig ensam, ville fira, belöna mig, längtade efter tröst, var svaret ständigt det samma - köp något. Unna dig. En ny blus, ett par snygga skor, en stilig sjal.

Jag vet egentligen inte vad jag hoppades skulle hända när jag stod där i min nya blus. Men det som verkligen hände var att jag kände mig alltmer ledsen.

Jag gjorde av med för mycket pengar, pengar som jag hade kunnat köpa mig frihet och tid för. Köpen tog alldeles för mycket av min energi och tankeverksamhet. Tankar och koncentration som jag hade kunnat ägna åt något helt annat. Som att sätta mig ner en stund med någon som står mig nära. Eller varför inte låta tanken flyga drake en stund? Se hur högt den kan lyfta?

Jag vet att det kan låta både flummigt och förnumstigt. Men så såg den längtan ut som växte sig allt starkare hos mig.

Glädjen över att shoppa var borta. Den blev alltmer febrig och slarvig. Jag glömde bort vad jag hade i garderoben. Likt en ekorre som glömmer var den gömmer sina nötter, kunde jag tappa räkningen över hur många exempelvis svarta klänningar jag hade egentligen. Jag insåg att dagarna inte räckte till för att använda alla. Av de påsar jag kom hem med, var det bara någon enstaka som gjorde mig glad eller nöjd.

Och jag började räkna. Säg att jag köper ett par finskor för 1 500 kronor. Säg att jag har dem tre gånger (eftersom jag redan har rätt många andra som jag också använder - och hur ofta går jag på finskofest?). Är det värt femhundra kronor gången att ha de där skorna?

Så nu omprogrammerar jag mig. Hittills går det bra. Att gå in i garderoben och vrida och vända på det som redan finns där känns som ett sätt att lära känna sig själv. Varje gång jag tänker ungefär att den här gamla trasan är ju inte så pjåkig, så känns det som om det är mig själv jag syftar på.

Vrida och vända och återanvända för man är ju inte så pjåkig egentligen.

Jag upplever att jag gör något som är bra för mig. Bra för miljön, också, naturligtvis. Vi producerar alldeles för mycket saker, för mycket kläder, för många skor. Bara en titt in i barnkammaren där det ligger drivor av plastdinosaurier och pokemonfigurer talar sitt tydliga språk. För mycket saker. Överallt. Tänk om man skulle göra ett monument i Stockholm av alla de små pryttlar som följer med serietidningar och i kartonger med Happy meal, till exempel?

Vilket berg det skulle bli.

Jag hoppas att jag kommer ut en aning annorlunda ur det här. Att jag i framtiden ska handla mycket mer sällan, mycket mer glädjefyllt. Från hetsäta till att njuta av maten. Från bakfylla till att bli glad av tanken vad jag gjorde i affären nyss.

Because I´m worth it.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.