Vinstlott för

ÅTERBLICK * Skummande forsar, vidsträckta myrar, älvängar och svämskog: Färnebofjärden är de svenska skogsfåglarnas våta dröm. Men det tog nästan 30 år av naturvårdskamp innan området blev nationalpark.

Artikel 2009-5 Mats Hellmark

NEDANFÖR DET HÖGA utkikstornet vid Skekarsbo breder Dalälven ut sig i Färnebofjärden, med holmar och flikiga stränder. Åt andra hållet står skogen tät, bara silon i Tärnsjö bryter vildmarkskänslan. Det duggar lite, vinden susar. Annars är det alldeles tyst.

- Men jag brukar ofta avsluta visningar med att vi lyssnar på ugglor här uppifrån, säger Stig Holmstedt som kunde räkna in 23 slagugglerevir i parken vid senaste inventeringen 2003.

Vid stranden nedanför tornet invigdes Sveriges tjugosjätte nationalpark med kunglig närvaro 1998. Då hade Stig och andra aktiva i Naturskyddsföreningen och Järvafältets Ornitologiska Klubb drivit på i nästan 30 år för att få området med sin fågeltäta mosaik av skog och myrar skyddat.

- Domänverket, den tidens statliga skogsbolag var huvudmotståndaren. Generaldirektören kallade till och med oss i Naturskyddsföreningen för virkestjuvar, som stal från kommande generationer!

I början av 70-talet började hoten mot området komma: Stora ville hugga all sin skog i Tinäsområdets norra del (södra delen av den nuvarande nationalparken) och 1972 upptäckte Stig och några kamrater att Domänverket avverkat gammelskogen kring en väg mitt i området.

- Ett risigt hygge med glesa frötallständer grinade mot oss. Jag tror det var då jag förvandlades från aningslös ornitolog till naturvårdare.

Han sökte upp Mats Segnestam som var sekreterare på Naturskyddsföreningen i Stockholm och fick full uppbackning från föreningens kansli. En informell arbetsgrupp bildades och stora ideella inventeringar av fågelfaunan drogs igång. 1975 överlämnade gruppen första idéskissen till en nationalpark.

Till att börja med var det bara Sandvikens kommun som stödde förslaget. Men i samband med en strid om nya avverkningar svängde länsstyrelsen och slog till med ett interimistiskt naturreservat. År 1987 kom Färnebofjärden med i Naturvårdsverkets första nationalparksplan.

EGENTLIGEN SER MAN PARKEN BÄST med kanot, men den här höstdagen får vi nöja oss med bil. Det blir en rejäl omväg för att ta oss ned till de riktigt fina hackspettsskogarna i söder. Vi hinner inte gå långt från bilen förrän en gröngöling sveper över den lilla skogsvägen. Strax efter piper en spillkråka gällt.

Annars är det mest korsnäbbar som hörs och syns. Fågelskådarsäsongen är på våren, men då är stora delar av parken stängda fågelskyddsområden. Fel, tycker Stig, som menar att små skyddsområden kring känsliga häckningar skulle räcka. Förbuden, tillsammans med avstängningen av den traditionella vägen in i Tinäsområdet, ledde nämligen till att besöks­antalet sjönk med 95 procent efter nationalparksbildandet.

- I dag kommer inte mer än ett tiotal besökare per år till de här områdena. Jag tycker att ett syfte med en nationalpark är att få folk engagerade i naturvård, det missar man nu.

Stig pekar ut platsen för den sista vitryggshäckningen 1995, strax intill den försvunna gården Kölfors. Namnet är ökänt i svensk kriminalhistoria: här begick den så kallades Salaligan ett dubbelmord 1932 och brände sedan gården.

Men Kölforstorpet en bit bort står kvar och fungerar nu som bas för arbetet i Naturskyddsföreningens vitryggsprojekt. Vid vårens inventering fanns några av förra årets utplanterade fåglar kvar i området. Läge för en ny häckning snart?

- Kanske, men tyvärr räcker inte ens stora skyddade områden för att stoppa artminskningen så länge skogsbruket runt omkring fortsätter att utarma naturen.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.