Jorden runt på egen köl

Sedan juni förra året är Milo Dahlmanns hem havet och hennes stålbåt Artemisia II. Hon ska på egen köl ta sig ända till Antarktis. I de kommande numren av Sveriges Natur kan vi läsa hennes rapporter från färden.

Artikel 2010-2 Milo Dahlmann

JAG HADE FÖRMÅNEN ATT RESA till Antarktis när jag jobbade för Greenpeace. Antarktis grep mig och jag försökte göra om resan med egen båt för tolv år sedan. Men jag kom inte ända fram. Erfarenheterna från den resan bär jag med mig nu.

Vid bygget av min nya båt, en tio meter lång stålbåt, har jag försökt välja material utifrån ett miljöperspektiv. Inredningen är i körsbärsträ, på däck ligger det kork i stället för teak, dynorna är miljömärkta, alla elkablar som jag själv kunde styra över är pvc-fria och jag har en mulltoa i stället för vattentoalett.

Jag har besättning (vänner och min sambo) på stora delar av resan, men vissa sträckor kommer jag att segla ensam.

Efter cirka sju månader till havs har jag nu kommit till Trinidad och Tobago. Min båt har blivit mitt hem, allt jag behöver finns här. Denna resa började motigt med riktigt dåligt väder på Nordsjön och i Engelska kanalen. Både min sambo och jag ifrågasatte just då det roliga i att segla! Men när vi kom ut på Atlantens djupa vatten, 4-5?000 meter, kom delfinerna och välkomnade oss! Det är en lika stor glädje varje gång. Och en eftermiddag hörde jag en annan typ av fräsande än det från vågorna. Val! En flock syntes längre bort, men två av dem var nyfikna och kom riktigt nära. De var ungefär lika långa som båten. Tyvärr kunde vi inte se vilken sort de var. Men trots dessa besök noterade både Torbjörn och jag att havet har blivit tyst. Inga fler delfiner. Nästan inga sjöfåglar. Vi jämförde våra minnen från seglingen för tolv år sedan, där bägge kom ihåg mycket mera liv. Men nu var det så tyst. Det var tyst också när vi senare korsade Atlanten.

På Madeira och Porto Santo fanns den bästa källsorteringen jag sett sen jag lämnade Stockholm! Tydliga symboler på kärlen som fanns överallt, i hamnen likväl som i de små byarna uppe bland bergen. Men sen fanns det ingen sortering, varken på Kanarieöarna, Kap Verdeöarna eller Tobago. Men på Trinidad kunde jag äntligen bli av med allt glas och hård­plast som jag sparat, det sorterades där.

UNDER ATLANTSEGLINGEN FRÅN Kanarieöarna till Tobago via Kap Verdeöarna hade jag sällskap av Anna och David. Att vara tre på långa överfarter är perfekt. Då har man vakt i fyra timmar, ledig i åtta. Efter ett tag till havs blir datum och dagar oväsentliga. Ju längre västerut vi kom, desto varmare blev det. Tyvärr kan man inte bada så ofta, eftersom allt salt­­vatten måste sköljas bort med sötvatten, och så mycket vatten har vi inte möjlighet att ta med. Saltet binder fukt, salta lakan blir aldrig torra. Men visst hoppade vi i! Med livsele och lina fäst i båten njöt vi av svalkan.

På min långsegling för tolv år sedan lärde jag mig en del knep om förvaring av mat. Använde samma nu, men till min besvikelse höll inte färskvarorna alls lika bra denna gång. Ett av knepen är att lök och potatis inte gillar varandra, så de ska ligga tillsammans i en mörk back. Då gror de inte. Redan efter två veckor började de dock skjuta skott, till skillnad från förra gången då inga skott kom på sju veckor! Det enda som höll var vitkålen, allt annat började bli dåligt inom en vecka. Vad har hänt med maten?

En annan skillnad är storleken på fritidsbåtarna. Förra gången seglade jag en båt på 27 fot (8,25 meter), och då var hon oftast minst. Denna gång har jag en större båt, men är fortfarande oftast minst. Och de flesta andra är betydligt större. Detta kan lätt ge intrycket av att det är nödvändigt med en stor båt och därmed en stor plånbok för att långsegla. Så är det inte. Det går minst lika bra i mindre båtar, vilket är mer överkomligt ekonomiskt.

Anna och David åkte hem från Tobago, Maria och Sofia kom en vecka senare. När de kom kunde vi börja planera vad vi ville se på Tobago, och högst på listan stod regnskogen. Vi var där två gånger, en med guide och en utan. Det första guiden berättade var att skogen hade varit skyddad sen 1776. Denna klokhet har bestått sen dess. Tänk om vi hade mer av detta kloka tänkande från våra makthavare i dag. Nästan andäktigt gick vi längst stigen i detta djupgröna landskap. Många av träden var mycket höga och grova, roten kunde vara i dalen långt under oss. Ljuden i skogen kom från fåglar, ödlor som sprang, och knakandet från bambuträden. Med guidens hjälp kunde vi få syn på många av de skygga fåglarna. Vi återvände ett par dagar senare. Visst är det väldigt bra med en guide, men skogens ljud upplevs nästan mer intensivt när man går själv.

VI SEGLADE VIDARE TILL TRINIDAD, och där fick vi se ett fantastiskt mangroveträsk. En liten flodbåt tog oss genom vatten­kanalerna. I ett träd över oss låg tre ormar och sov, en dvärgmyrslok vilade i ett träd, en blå häger stod stilla vid vatten­brynet och lät sig fotograferas. Höjdpunkten var när hundratals röda ibisar flög till sin nattplats.

Att segla är ett annorlunda sätt att upptäcka och lära sig mer av världen, man har en chans att komma närmare människor som lever och tänker annorlunda än vi. Och min resa har bara börjat.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.