Visar vargens genvägar

PORTRÄTTET * Linda Laikre är fältbiologen som blev expert på vargens genetik. Hon menar att Sverige måste ha 1000 vargar, och hon ändrar sig först om vetenskapen visar att hon haft fel.

Artikel 2010-2 Kristoffer Morén

LINDA LAIKRE ÄR DOCENT i populationsgenetik vid Stockholms universitet. Hon började studera vargars genetik i slutet av 80-talet, nästan lika länge har hon varit kritisk mot vargpolitiken.

- När de vilda vargarna etablerade sig i Värmland i mitten av 80-talet, sa man att tio individer räcker för en hållbar stam, nu säger man drygt 200. Jag blir så matt.

- Det krävs minst 1?000 individer för att man ska vara rimligt säker på en långsiktigt genetiskt hållbar vargstam, det har jag sagt sedan 1988.

Att Linda Laikre fastnade för vargar var en slump, hon gick biologlinjen och råkade välja att göra ett projektarbete om den svenska vargstammen.

- Då sa många biologer att vargarna inte var känsliga för inavel. Jag hade just läst genetik, så jag tyckte att det lät konstigt och det väckte mitt intresse.

Egentligen hade Linda Laikre inte tänkt ägna sig åt genetik, utan etologi - läran om djurs beteende. Hennes väg till biologin gick från ett engagemang för djurrättsfrågor, via Fält­biologerna i Tyresö.

- När jag började på biologlinjen tänkte jag kanske ägna mig åt hur grisar har det i sina boxar. Inte åt ren grundforskning, utan åt något som har praktisk betydelse.

Men vargarna fick in henne på genetiken och hon fortsatte studera dem. Sedan dess har hon varit kvar på Stockholms universitets zoologiska institution och Arrheniuslaboratoriets betongbyggnad från 70-talet.

- Jag valde populationsgenetiken för att det fanns en bra grupp som forskade om hur man bevarar biologisk mångfald, på gennivå.

Under arbetet med doktorsavhandlingen, studerade hon vargarna i de svenska djurparkerna. Alla härstammade från två syskonpar, ett svenskt och ett finskt. Och snart fann hon att den rådande åsikten - att vargar är okänsliga för inavel - inte stämde.

- Nej, allt fler djurparksvargar blev blinda, de blev mindre, valparna blev färre och livslängden sjönk. Ju mer in­avlad stam, desto sjukare.

Den kunskapen har hon försökt sprida sedan dess, men det har gått trögt.

DE SVENSKA VARGARNA är extremt inavlade - i snitt har de arvsanlag som är mer genetiskt lika än avkomma till helsyskon. Vargstammen härstammar, tror man, från tre invandrade finska vargar. Vid fridlysningen 1966 fanns ett tiotal vargar, troligen överlevde ingen av dem. Men i slutet av 70-talet vandrade två finska vargar in, en tredje i början av 90-talet.

För några år sedan kom ytterligare en finsk varg. Den stannade i Galven i Hälsingland, där den blivit far till flera valpkullar. En finsk varg har också kommit till norska Kynna, nära gränsen till Värmland.

Men tre individer är alltså ursprung till huvuddelen av den svenska vargstammen.

- För att få en genetiskt varierad, långsiktigt stabil svensk vargstam måste den växa. Flera vargar från Finland måste vandra in och fortplanta sig, varje år.

Men hur ska man få acceptans för 1000 vargar i de svenska skogsbygderna, och för att vargar ska få vandra genom renbeteslandet?

- Min expertis ligger inte inom det området. Men Sverige har skrivit under konventionen om biologisk mångfald, vi är ett stort, glesbefolkat och välbeställt land. Jag tycker att det är dåligt om vi böjer oss för dem som hatar varg, så att vi inte kan hålla en livskraftig stam.

LINDA LAIKRES SLUTSATSER om hur många vargar som behövs för en genetiskt frisk stam, har inte fått gehör. Regeringen har lyssnat till de som anser att jakt skapar ökad acceptans för varg, och att en stam på cirka 210 vargar räcker för en gynnsam bevarandestatus på sikt.

- De har fel. Men väljer man den modellen, måste man förvalta stammen på bästa sätt. Men inte heller det har regeringen gjort, säger Linda Laikre.

- Det finns släktträd över alla svenska vargar så man skulle kunna jaga de genetiskt minst värdefulla vargarna. Men då hade det krävts proffsjägare.

Linda Laikre gav sig in i vinterns vargdebatt efter övertalning, för egentligen är hon rätt trött på den. Men sedan sa hon vad hon tyckte, och hon kritiserade de åsikter som hon tyckte var felaktiga - oavsett om politiker, jägare eller andra forskare stod för dem.

Trots det och de starka känslorna som debatten skapat har hon inte råkat illa ut, säger hon, och hon verkar helt obekymrad. Hon har inte fått obehagliga telefonsamtal eller e-postmeddelanden, och hon läser inte heller vad som skrivs om henne på chatforum och bloggar.

Enda gången under intervjun då hon verkar bli lite oroad är när vi ska prata om henne själv. Men hon berättar att det hon lägger ned mest tid på, vid sidan av jobbet, är hennes två dansk-svenska gårdshundar.

- De tycker att det är så roligt att träna, när man sätter på musik hemma kommer de och vill sätta igång. Det är jätte­roligt att vara ute med dem, säger Linda Laikre.

Hon tävlar med hundarna i agility - hinderbana på tid, och i freestyle - lydnadsprogram, som ser ut nästan som dans till musik.

- Jag försöker göra roliga program och showar ganska mycket, ett program gjorde jag till en låt av Thore Skogman. Det har gått ganska bra, säger hon.

Så pass bra att hon fick silver i SM förra året och att hon i sommar ska representera Sverige i freestyle-VM i Danmark. Intresset hittade hon via jobbet, när hon kartlade svenska lantraser - varav dansk-svensk gårdshund var en.

HON ÅTERGÅR SNABBT till att prata om arbetet. Just nu ägnar Linda Laikre sig inte åt vargforskning, utan åt policyarbete

i Vetenskapliga rådet för biologisk mångfald och åt forskning om Östersjöfiskars genetik.

- I dag sker en omfattande utsättning av odlade fiskar, de konkurrerar ut de naturligt förkommande stammarna. Effekterna på lång sikt är helt okända.

- Men att värna den genetiska mångfalden är svårt, den syns ju inte, säger hon.

Trots strikta ramar och hård konkurrens i universitets­världen, och trots att det varit svårt att få gehör för sina forskningsresultat, gillar hon sitt arbete.

- Jobbet är omväxlande, jag jobbar hårt, men jag styr själv. Det är lite som att vara en egen företagare, jag gillar friheten.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.