Annons

Berättandets natur

UPPSLAGET * Naturen kan framträda i en ny dager när vi berättar om den. Då kan tid och rum upphävas. Och den som hittar en egen plats i en berättelse kan få en ny syn på livet, skriver Eva-Lena Neiman apropå nya böcker.

Skribent Eva-Lena Neiman

GÖRAN BERGENGREN LÅTER ett ovanligt personligt språk smälta samman med saklighet i Dagar som brännglas, Carlssons förlag. Det är lätt att sugas in i bokens stämning av förgänglighet, vemod och återupprättelse. I korta och täta kapitel gestaltar Bergengren sin relation till ett landskap och dess natur. Den ramas in av en gård, släktens och resandets historia. Jag upplever texten som starkast när det poetiska språket stramas upp en aning. Då klarnar bilden och jag kan länka den till egna erfarenheter. Bergengren skriver om en ”natur som måste skrivas för att finnas”.

Sentimentalitet förändrar kanske inte världen, men en poetisk saklighet kan ge både perspektiv och energi. Därför måste vi fortsätta att orda om naturen för att orka jobba mot utarmningen.

SKÅNES NATURSKYDDSFÖRENING gör det, storslaget och stilfullt i Skånes natur under 100 år. Föreningen i Skåne föddes bara ett år efter riksföreningen. Bokens rika text och bildmaterial kompletteras med en cd-skiva med bland annat statistik och scannade årsböcker från begynnelsen. Dessutom innehåller boken en utomordentlig karta med beskrivningar av mer än hundra olika utflyktsmål. Med lockande rubriker berättar boken en lång historia av mödosamt naturvårdsarbete. Den belyser problem som också är långt ifrån provinsiella som försurning och artutrotning. Framtidsspaningar och positiva inslag som våtmarksrestaurering, storkprojekt, havsörnens återkomst och en mycket livaktig föreningsverksamhet förmedlar mycket positiv energi. Historien pekar framåt. Berättandet är en kraft i sig!

Med fenomenalt knapp text berättar Joar Tiberg fram en musik som det skrivits många tjocka böcker om; fåglarnas läten. Han gör det med en poetisk schvung där fåglar tvillrar, vioddlar och pjyttrar i barnboken Vad säger fågeln? med bilder av Anna Bengtsson, utgiven av Afabeta. Jag är säker på att en och annan förälder med nyvaket natur­intresse tacksamt kan lära sig några fågelläten med Tibergs stöd. Samma förlag fyller på det populärvetenskapliga berättandet med Så doftar blomman av Karin Bergqvist, bilder av Gitte Spee. Rolig och fantastisk kunskap om hur blommor kommunicerar med omvärlden och varandra berättad med värme.

Kanske tycker någon att fantasin drar iväg lite väl långt i Igelkotten Igloo och hans vänner, text Marianne Nalle Wikblad, kompletterande cd med musik av Håkan Wikell och bild Kalle Prorok, Lumo förlag. Också i den här boken berättas med en språklig förtjusning som kräver en egen ordlista och som ibland är lite väl vuxenvitsig i ordfröjden. Och kan man verkligen förmedla naturkänsla genom att skriva om en mjukis-igelkott? Ja, jag tror trots allt det. Sagor, och även förmänskligandet av djur, är helt i sin ordning i berättelser. Alla skapar inte sina historier av den vetenskapliga systematiken som när Göran Bergengren samlar fjärilar och ringmärker fåglar. Också det fantasifulla berättandet kan hjälpa till att hålla naturkänslan vid liv.

OM NATURUPPLEVELSER som en väg till tröst och läkande, och på så sätt en försoning med sin egen livsberättelse, handlar två av årets trädgårdsböcker: Alnarpsmetoden – trädgårdsterapi av Patrik Grahn och Åsa Ottosson, Bonnier Existens och En lisa för själen, trädgård som terapi och friskvård av Eva Robild och Annika Christensen, Ica bokförlag. I bägge finns idéer och inspiration att hämta som väl går att överföra på Naturskyddsföreningens arbete. Gränsen mellan det odlade och vilda är diffus, liksom gränsen mellan saklighetens och fantasins berättelse.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Eva-Lena Neiman
Artikeln publicerades i