Annons

I fåglarnas galleri

Ett dun, en klo. En näbb som försöker bita av ilska. Eller ett öga som skvallrar om gott självförtroende. I våras tog fotografen och biologen Johan Hammar sin kamera med till Falsterbo och Ottenby för att fånga våra småfåglars karaktärer.

Skribent Anna Lögdberg

TJUGOEN FÅGELSTATIONER, från Haparanda i norr till Falsterbo i söder, ringmärker varje år mer än 300 000 fåglar. Sedan 1911 då de första fåglarna – fjällvråkar – fick en ring om benet har tolv miljoner fåglar märkts i vårt land. Nästan 160 000 av dem har någon gång återfunnits.

Sällan kommer en människa så nära fåglarna som vid ringmärkning. I den korta stunden då ringen placeras, får ringmärkarna en chans att se hur olika arterna beter sig när de hamnar i människans händer.

Göktytan sträcker och vrider sin hals. Som om den vill berätta, kanske om sin färd över Sahara in mot Europa och Norden. Den vid första anblicken trista, brunspräckliga skruden avslöjar på nära håll fantastiska fjädrar och färger.

Hämplingen är fågelstationernas Tjuren Ferdinand. Oerhört stillsam, lite blyg, sitter den där i handen och låter sig fogligt förlovas. Hämplingens raka motsats är grönsångaren. Med oroliga rörelser flaxar den vilt och vill fly undan. Ur handen mot friheten.

Nyfikenheten hindrar sädesärlan från att jaga upp sig. ”Jaha, hm, vad händer här? Vad håller du på med, då?” tycks den fråga ringmärkaren när den lyfter sitt huvud och ser sig omkring.

Några sekunder i människans händer, en aluminiumring om benet och så – tillbaka till naturen.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Anna Lögdberg
Artikeln publicerades i