INFÖR MÖTET SÅG DET MÖRKT UT. Trots år av förhandlingar rådde djup oenighet om ett ABS-protokoll, som skulle konkretisera konventionen om biologisk mångfald. ABS står för ”Access and Benefit Sharing” och handlar om tillträde till genetiska resurser och rättvis fördelning av vinsterna när natur utnyttjas. Industriländerna fokuserade på tillträdet, för att utveckla nya mediciner och utsäden, och utvecklingsländerna på fördelningsfrågan, att de också har rätt att ta del av vinster som företag gör när de använder mångfalden industriellt.

Trots utmaningarna enades man och ett protokoll blir juridiskt bindande när 50 länder backat upp det på hemmaplan. Då får vi äntligen ett globalt avtal som kan blockera mycket av det rofferi som vissa företag ägnat sig åt när de själva lagt beslag på mångfaldens skatter.

ABS-avtalet är skäl nog att applådera miljödiplomatin,

men framgångarna sträckte sig längre, delvis tack vare goda insatser från de skickliga svenska förhandlarna och från en starkt engagerad miljöminister Andreas Carlgren. Efter ländernas misslyckande att hejda förlusterna av biologisk mångfald till år 2010 slog Nagoyamötet fast nya visioner och målsättningar.

EKOSYSTEMEN SKA NU RÄDDAS till år 2020. Förhandlarna i Nagoya slog fast att 17 procent av land- och vattenområdena samt 10 procent av kusterna och de marina områdena ska skyddas. Vidare ska avskogningen stoppas eller minst halveras och överfisket ska upphöra. Skadliga subventioner ska avvecklas eller reformeras, ekosystem ska restaureras och värdet av den biologiska mångfalden ska synliggöras i ekonomin.

Även om uppgörelserna borde gått längre, särskilt när det gäller att mobilisera tillräckliga resurser för att klara målen, så är Nagoyamötet en stor framgång. Under tiden fram till nästa möte 2012, då resursfrågan åter ska diskuteras, måste länderna öka sina ansträngningar dramatiskt.

EU och Sverige måste nu leva upp till uppgörelsen på hemmaplan. Det är hög tid att sätta den biologiska mångfalden i centrum. Om de övergripande målen ska nås behöver flera politikområden stöpas om i grunden: Fiskuttaget ska begränsas till havens ränta, värdefulla skogar ska inte längre få avverkas, jordbruket ska producera samhällsnyttiga ekotjänster, användningen av energi och icke förnybara material måste minska och effektiviseras, och utbildning och forskning ska ges grönare fokus.

Det är till exempel mycket angeläget att skydda långt större arealer än i dag. Målet på 17 procent handlar om ekologiskt representativa områden och bör därför gälla respektive typ av biotop, också nationellt. Därmed borde de svenska miljömålen, exempelvis för Levande skogar, skärpas till minst denna nivå och anslagen öka i minst motsvarande grad.

LÅT OSS DÄRFÖR HOPPAS att miljöminister Andreas Carlgren blir lika framgångsrik att påverka sina kollegor på hemmaplan, som han var i sin viktiga och pådrivande roll under Nagoyamötet.

Budskapet att öka tempot i arbetet borde inte vara så svårt att sälja in. Slutrapporten från det internationella projektet The Economics of Ecosystems and Biodiversity visar återigen att ekosystemen rymmer enorma värden. Omvänt framgår att fortsatta förluster av biologisk mångfald motsvarar sådana värdeförluster som, omräknade till BNP-bortfall, skulle sänka vilken regering som helst. Notan blir högre vid passivitet och väntan, än vid snabb handling. Utan åtgärder riskerar ekosystemkrisen därför att bli mer kostsam än klimatkrisen.

Nu handlar inte skyddet av livets mångfald främst om ekonomi. I botten ligger den etiska värderingen att det är fel i sig att utrota arter. Men den ekonomiska värderingen av naturen hjälper oss i arbetet. Att inte så långt som möjligt synliggöra naturens prislappar i ekonomin vore att i praktiken sätta dem till noll. Det om något skulle försvåra genomförandet av miljödiplomatins framsteg i Nagoya.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.