VYN NEDANFÖR MIG ÄR EN AV Japans mest kända: Senmaida, strax norr om den lilla hamnstaden Wajima. Namnet betyder tusen risfält, men de är faktiskt ännu fler — 1014. Gröna vattenblänkande terrasser sluttar dramatiskt från ett litet skogklätt berg ned till den alltid lika upprörda Japanska sjön. Fälten är inte bara vackra utan fungerar också som våtmarker stora delar av året och ger livsutrymme åt ett par tusen arter.

Senmaida är ett exempel på satoyama, ett begrepp som började användas på 1700-talet. Sato står för by, yama för berg – gränslandet mellan vildmark och bebyggelse alltså. Begreppet rymmer många olika naturtyper som brukas på ett traditionellt vis så att människan ökar, snarare än minskar, den biologiska mångfalden.

Man kan säga att satoyama är japanernas nostalgiska Bullerbylandskap, ständigt skildrade i filmer, konst, poesi och böcker. Men precis som många svenska glesbygdsmiljöer hotas de av urbanisering, exploatering eller igenväxning.

Kanske är trenden allra tydligast här på Notohalvön i prefekturen Ishikawa, ett modigt pekfinger rakt ut i havet från huvudön Honshus västkust. Halvön är en av fallstudierna inom satoyamainitiativet, Japans stora naturvårdssatsning inför COP 10 i Nagoya.

– Hela 60 procent av ytan består av satoyama, berättar Nobutatsu Sanatani, som jobbar med initativet i prefekturen.

Vägen hit från Ishikawas huvudstad Kanazawa går längs långa stränder, i tunnlar genom klippor som stupar rakt ned i havet, genom lummiga skogar, små byar och fiskelägen. Naturskönt, men också folktomt. Ser man folk i rörelse är det ofta med rollator eller käpp. 40 procent av halvöns befolkning är över 65 (1980 var siffran under 15 procent) och folktappet till storstäderna är konstant.

De äldre som bor kvar får allt svårare att sköta risodlingar och kulturskogar. Igenväxningen betyder tappad mångfald och färre lokala livsmedel (hela Japan är starkt beroende av importerad mat – 1965 kunde landet klara 73 procent av sin livsmedelsförsörjning på egen hand, 2006 bara 39 procent).

De enda jag möter när jag går mot havet på en slingrande stig är några äldre män som mödosamt tar ned en stor torkställning för ris. Fälten ägs av 18 hushåll, som var nära att ge upp eftersom avkastningen inte längre motsvarade arbetsinsatsen. Wajimas kommun sköt till pengar för fortsatt drift.

– Men finansiellt stöd stoppar inte åldrandet, säger Naoki Akada, som arbetar på turistbyrån.

Nu tar man också in frivilliga skördearbetare från staden, och den som vill kan bli symbolisk ägare till ett fält mot en avgift. Andra nya insatser är dokumentation av det speciella bevattningssystemet och artinventering.

– Vi vet redan att antalet är stort, här har aldrig använts några insektsgifter.

I KANAKURA NÅGON MIL INÅT LAND tröttnade några bybor på kräftgången för elva år sedan. Byn har fem berömda tempel och producerar ett ris som är känt för hög kvalitet. Men invånarantalet sjönk snabbt och allt mer jordbruksmark övergavs. Droppen kom när den lokala grundskolan lades ned.

– Vi bildade en grupp för att skydda byn och kallade den för Kanakuraskolan, berättar Eijun Ishizaki, en av grundarna.

Vi träffas på verandan till ett av templen, där ”skolan” startat ett litet kafé. Större delen av byns 160 invånare är engagerade, särskilt i den årliga ljusfestivalen (som lockar 5000 besökare) och olika matevenemang kring grönsaker och svamp. Man marknadsför också byns ris under egen etikett, även som sake och snacks.

Vi vandrar genom det böljande terrasslandskapet mellan templen. Framför det äldsta finns en svensk koppling, ett ståtligt 600 år gammalt Machilus Thunbergii – trädarten som fick sitt namn av linnélärjungen Carl Peter Thunberg (han skrev Japans första flora och är ett känt namn i landet).

Ett litet vandrarhem har också startats, där forskare från Kanazawauniversitetet bor för att studera byn. Men att locka hit bofasta är svårt. Trots insatserna har byn tappat hundra invånare sedan gruppen startades.

– Att leva i satoyama ger andra värden än de materiella, men ska vi locka unga måste de ha en rimlig inkomst, säger Ishizaki som hoppas att forskarna ska ge draghjälp.

Kanazawauniversitetet har ett regionalt centrum med satoyamainriktning i orten Suzu längst upp på halvön. Här träffar jag en av lärarna, antropologen Setsuko Nakayama.

Utbildning brukar leda till att ungdomar flyttar till städerna, vi har valt att flytta ut universitetet på landet istället, berättar hon. Målet är att ge samhället ny livskraft och nya alternativ.

– Gamla industrier som träkolsbränning, saltutvinning och tillverkning av taktegel försvinner och jordbruket har förändrats.

Hon har också forskat i Malawi och funderar över hur olika naturvårdsproblematiken kan se ut i olika ändar av utvecklingsskalan. Ur ett globalt perspektiv är arbetskraftsbrist på landsbygden ett i-landsproblem. Skog som växer igen likaså.

På många håll i Afrika är träkolsbränning ett stort problem, eftersom skogen utarmas. Här är det precis tvärtom: uttaget ur skogen gjorde den öppen och ljus och ökade mångfalden, inte minst svampfloran som är så viktig i det japanska köket.

CHOCHIRO ONO ÄR EN LOKAL STUDENT som tagit examen i Suzu. Han driver en av få kvarvarande träkolsfabriker, som han övertagit efter sin far. Vi letar oss dit på små skogsvägar i halvöns bergiga inre.

Med oljerevolutionen sjönk priset på träkol drastiskt, berättar han.

– För att kunna livnära mig och min familj måste jag hitta ett tilläggsvärde.

Lösningen var en nischprodukt som betalas bättre: träkol för teceremonier, med kortare brinntid och vackert krysantemummönster i ändarna. Han visar processen i stora välvda ugnar, och skogarna runt fabriken där han planterar nya sågtandade ekar kontinuerligt.

Svampentusiasten Kiichiro Tada är en annan entreprenör som lever på skogen. Vi tillbringar natten i hans lilla värdshus i byn Shunran, på golvmadrasser i rum med skjutbara pappväggar. Sedan blir det svampplockning i ottan i skogar röjda på gammalt vis. Metoderna ger ett överflöd av arter, från den stora momitake med mjölkvit fruktkropp till små rariteter.

Skörden blir en fantastisk frukost tillsammans med grönt te och små fiskar från floden intill, stekta på pinnar över härden mitt i rummet. Hösten är förstås högsäsong, men Tada lägger in och torkar svamp så att förrådet räcker till gäster året om.

Morgonen efter blir ännu tidigare: fiskaren Takashi Sakurai och hans fru Hiroko i fiskeläget Noto-cho tar med mig ut för att vittja deras fasta nät i beckmörkret halv fyra. Det är ett tungt arbete att lyfta gjordarna som spänner ut nätet och fångsten med många olika arter, men de båda 75-åringarna klarar det galant.

De trivs med sitt fria och omväxlande jobb, berättar de, men förr eller senare tar orken slut och det finns inga unga som tar vid. I stället ökar det storskaliga industrifisket. På fiskmarknaden senare på morgonen ser jag jättelasterna välla in.

– Det märks att antalet fiskar minskat, men än lyckas jag bättre än många av mina vänner. De stora skeppen skrapar rent och har för små nätmaskor, säger Sakurai som vill se mer statliga regleringar.

– Annars kommer det småskaliga fisket att dö ut helt.

I SATOYAMA HUSHÅLLADE MÄNNISKOR med naturens resurser och tog ansvar för miljön. Det menar kanadensiskan Anne McDonald som är specialist på Japans landsbygdskultur, med 20 års fältstudier bakom sig. Nu är hon forskningsledare vid FN-universitet i Kanazawa, som samordnar fallstudierna.

– På Noto-halvön undersöker vi särskilt vad som sker i underutnyttjade ekosystem. Kanakura är ett exempel på en plats där människor levt i århundraden på ett hållbart sätt. Kanske kan vi hitta en del av svaren på dagens problem i det förflutna.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.