De har ett liv tillsammans

Misteln knyter dubbeltrasten till sig genom att mata den genom vintern. Dubbeltrasten sår i gengäld nya mistlar. Leif Carlsson har studerat ett vackert ömsesidigt beroende och samtidigt förstått något väsentligt om den landskapsväv detta samband ingår i.

Artikel 2010-5

MIDVINTEROVÄDER ÖVER MÄLARDALEN. I en lind nära Tidö slott sitter en ensam dubbeltrast. Den är ett klot bland andra klot i ett snöigt universum; en boll av uppburrade kroppsdun bland vintergröna mistelbollar.

Ibland plockar trasten åt sig några mistelbär, men snart intar den åter klotform för att minimera värmeförlusten. Väntar. Andas.

Andetagen får dunbollen i kikarens blickfång att vidgas och krympa. De är förvånansvärt långsamma, jag behöver bara snabba på min egen andhämtning en liten smula för att vi ska andas i takt.

DUBBELTRASTEN HAR SUTTIT DÄR sedan i september - i dagsljus och mörker, i regn, i solsken, i snö. Det är januari nu.

- Man kan fråga sig hur roligt det är egentligen; att sitta ett halvår i samma träd och äta samma sorts bär varje dag. Men den är upptagen med samma sak som du och jag håller på med: att hålla oss på benen och må så bra som möjligt. Det är därför den sitter där i ur och skur, säger Leif Carlsson.

Det var han som upptäckte dem för mer än fyrtio år sedan. Han hade flyttat till Eskilstuna och när vintern kom besökte han en av Mälaröarna norr om staden där det finns gott om mistel. Plötsligt flög fem dubbeltrastar iväg i nordostlig riktning.

- Jag tänkte: vad faan gör ni här?

Att de båda arterna lever i kompanjonskap är välkänt. Fågeln heter mistlethrush på engelska, misteldrossel på tyska. I Sverige har dock sambandet varit osynligt eftersom misteln saknas nästan helt. Den underliga halvparasitiska växten finns bara lokalt i Mälardalen och i Kalmar län.

I alla fågelböcker står det att dubbeltrasten lämnar Sverige på vintern, men Leifs undersökningar visade snart att det finns dubbeltrastar som bryter mönstret. Vinter efter vinter sitter de där och äter mistelbär - i det herrgårdstäta landskapet mellan Västerås och Eskilstuna där lövtäkt av lindar inte behövts och mistlarna därför överlevt.

EN ÖVERVINTRANDE DUBBELTRAST är extremt platsbunden. Den krymper sin värld till ett eller två mistelbevuxna träd och försvarar detta vinterrevir frenetiskt mot konkurrenter. Ju längre vintern går, ju mer blir trastens vinterträd behängda med något som liknar kletiga spottloskor. Det är trastspillning: sega strängar av mistelfrön och klistrigt frukt­kött. Fröna passerar oförstörda genom trasten och klibbar fast på grenar och kvistar där växten kan slå rot.

Dubbeltrasten odlar kort sagt mistlar. Det finns lövträd i trakten som är nästan vintergröna, så täta är mistelbestånden.

Trastarnas ortsbundenhet gör dock att de knappast sprider mistlarna till helt nya växtplatser. Det sköter sidensvansarna, menar Leif. När deras nomadiserande flockar slumpmässigt dyker upp sprids mistelfröna i flyttvägarnas riktning.

Så knyts banden mellan arterna, och mellan generationerna. Gångna vintrars fåglar har sått det dagens fåglar äter, dagens fåglar sår det kommande vintrars fåglar ska äta.

Lyfter man blicken tätnar väven. Vart man ser ser man samband, om man har Leif Carlsson som vägvisare. I början av vintern stod rönnarna tunga av röda klasar och tusentals björktrastar drog runt och fullgjorde sitt uppdrag som grov­arbetare i ekosystemtjänstesektorn.

- Varje rönnbär har varit en blomma som pollinatörerna surrade kring i somras. Nu har trastarna sått dem över hela landskapet, överallt ligger det frön färdigförpackade i rönnbärsfärgad gödning.

- Alla de här sambanden bildar en väv som bär oss, säger Leif Carlsson.

Han säger det med en underton av ilska. Vi får så mycket gratis, men vi tar det så dåligt till vara. De solbelysta brynen i landskapet skulle kunna vara blommande paradis av buskar och örter som sätter fart på hela ekosystemet med sitt bränsleuppbåd av nektar och pollen. Istället är de knivskarpa sterila gränser mellan enhetliga markmoduler: granåkrar, hyggen, planteringar. Det som trastarna sår betas eller röjs bort som ogräs. Var finns rönnen, var finns sälgen?

- Det är klart att industrin ska ha skogsråvara. Men vi måste ju för tusan lägga något i den andra vågskålen också.

DEN MOTVIKT LEIF TALAR OM - och som han arbetar för inom Naturskyddsföreningen i Sörmland - är en skötsel av landskapet som tar hänsyn till hur det en gång formades. I de ursprungliga europeiska lövblandskogarna fanns gigantiska växtätare som uroxar, jättehjortar och skogselefanter. De betade, välte träd, rev ner grenar, öppnade gläntor - det hände hela tiden saker i skogarna. Skogsbränder härjade med ojämna mellanrum. Det fanns en dynamik och en variation. Det var i den sortens luckiga blandskogar dagens sydsvenska fauna och flora till stora delar formades. Många av arterna hittade nya livsmiljöer i bondesveriges småskaliga mosaiklandskap. Men i dag har även det försvunnit och ersatts av något som är betydligt mindre dynamiskt, mycket mindre varierat.

- Och det där är inte bättre, så har landskapet aldrig sett ut, säger Leif Carlsson och pekar mot naturreservatet strax intill oss som lämnats för "fri utveckling". Resultatet är en kompakt vägg av lövsly.

- Det krävs en jäkla massa fantasi för att föreställa sig skogs­elefanter, men vi måste. Det bästa på många sådana här ställen vore att skicka in en sjövild kille med en skördare - en plåtelefant - och låta honom röja runt ett tag för att efterlikna det som hände i det gamla naturlandskapet.

Det återkommer som ett mantra i allt han säger: att tänka landskapshistoriskt. Att tänka i dynamik och variation. Att tänka i system, inte i enskilda arter. Inte ens dubbeltrastar och mistlar värnar han extra mycket om. Han tycker det är ett elände att misteln är fridlyst, den har blivit allt aggresivare här i trakten på senare år. Angripna lindar dör innan de hinner växa sig grova, vilket innebär att ett antal rödlistade, lind-specialiserade skalbaggsarter förlorar livsrum.

Leif Carlsson är alltså ingen mistelkramare. Ingen lindkramare heller. De båda arterna står i själva verket inte alls emot varann.

- Det är först när man släpper loss en massa artfanatiker som de hamnar i motsatsförhållande.

Det handlar istället, menar Leif Carlsson, om att hitta skötselmetoder där både lind (och rödlistade vedskalbaggar) och mistel (och dubbeltrast) kan samexistera.

- Det får inte vara svart eller vitt. Vi måste sluta att säga endera ja eller nej, vi måste säga någonting mycket mer nyanserat.

DUBBELTRASTEN SER SIG OMKRING med några snabba knyck på huvudet. Människoröster. Våra. Den följer oss med blicken när vi sätter oss i bilen och åker därifrån. Markerna blir tysta igen. Trasten burrar upp kroppsdunen till en boll. Väntar. Andas.

Någon gång i mars kommer våren - som en oro, som en befriare.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.