Fria men döende

I oktober släpptes över 20 000 minkar ut från två farmer i småland. En ekologisk katastrof säger många, men egentligen skedde katastrofen för 70 år sedan. Ett enskilt utsläpp av tama minkar i dag gör inte mycket till eller från på sikt, de flesta dör inom kort.

Artikel 2010-5 Anna Froster

MINKAR I VILLORNA SOM KISSAR i soffan, minkar som pilar fram längs butikshyllorna på jakt efter något att äta, minkar som sitter på vägarna och äter av sina överkörda kamrater… Vaggerydsborna är förtvivlade.

- Det är en ekologisk katastrof häromkring. De kommer att dammsuga hela skogen, det kommer inte att finnas en tjäderunge kvar i vår, säger Kenneth Johansson som är naturfotograf och rör sig mycket ute i markerna.

Inte ens Djurrättsalliansen tycker att minkutsläpp är helt lyckat. Det var de som skapade debatt kring minkarnas öde tidigare i höst, med smygtagna bilder på farmminkar i trånga burar.

- Vi har stor förståelse för att utsläppen sker men vi har valt att inte jobba med de metoderna, säger Daniel Nyberg från Djurrättsalliansen.

Han är medveten om att minkarna skapar problem i naturen, men han tycker att mediabilden blir skev.

- Den vilda minkpopulationen vi har nu beror ju helt och hållet på pälsfarmarna.

De som står bakom utsläppen är Djurens befrielsefront, en mer underjordisk organisation som det är svårt att få prata med. Men på sin hemsida skriver de att det inte finns några bevis för att frisläppningarna skulle få några allvarliga ekologiska konsekvenser.

Nähänä, tänker man. Säkert inte. Men faktum är att det visar sig svårt att hitta några uppgifter om långsiktiga effekter av minkutsläpp.

Bara några mil från Vaggeryd, fast närmare Nässjö, släpptes 5 000 minkar ut i oktober 2006. Anders Aldberg från Naturskyddsföreningen i Nässjö bor ett par kilometer från farmen.

- De satt på trappen dagen efter. Det var allmänt förvirrat och beklämmande med minkar överallt på vägarna, men det gick över på några dagar. Nästan alla strök nog med under vintern, berättar han.

I dag, fyra år senare, märker han inte av någon ökning av mink i området. Ungefär samma sak berättar andra som har varit med om minkutsläpp i sina hemtrakter.

DET ÄR SVÅRT ATT SÄGA EXAKT HUR olika djurbestånd förändras, men det blir inte de dramatiska, synliga konsekvenser som folk i Vaggeryd kanske såg framför sig.

Zoologen Rune Gerell doktorerade på mink och han skrattar lite uppgivet åt uttrycket "ekologisk katastrof".

- Det där är ett missbrukat begrepp. Minken har inte påverkat någon inhemsk art på lång sikt.

Om det någonsin var någon katastrof så skedde den under andra världskriget, menar han. Då släpptes mängder av minkar ut från farmer eftersom det inte fanns nog med foder åt dem. Därifrån etablerade sig minken på bred front och nu är den antagligen vårt vanligaste mårddjur.

- Ett utsläpp i Skillingaryd innebär djurplågeri och döden för de flesta av minkarna. De kommer att äta vad de hittar, kanske lite grodor, sorkar och höns. Men de flesta kommer att dö när de har gjort slut på sitt fettlager efter någon månad.

Hur många som kommer att överleva vill han inte spekulera om. De högsta uppskattningar som går att hitta är omkring en tiondel överlevare, men antagligen blir det betydligt färre nu när de kommer ut på hösten.

- Tamminkarna är vana att äta gröt, de kan knappt bita ihjäl en höna. Om vintern lever vildminken på fisk och det är väldigt svårt för tama minkar att lära sig dyka och fiska när de har tillbringat hela livet i en bur.

De vilda minkarna däremot är duktiga jägare som har tagit sig in i den europeiska faunan snabbt och effektivt. I Finland och söderut har de trängt undan sin europeiska motsvarighet, flodillern, men den har aldrig funnits i Sverige. Minkens värsta brott i de svenska skogarna är att äta flodkräfta, öring och flodpärlmussla. Men eftersom den äter nästan allt kommer den knappast att utrota något. Blir det ont om kräftor väljer minken något annat. Däremot kan bestånd som är svaga av andra orsaker få ytterligare en dödsstöt. Om flodkräftorna minskar kanske någon får för sig att plantera in signalkräfta istället.

Undantaget är skärgården. Eftersom uttern var nästan utrotad på 1960-talet var sjöfåglarna helt ovana vid rovdjur när minken började kravla sig upp på kobbar och skär. Studier från finska Skärgårdshavet visar att på öar där minken sköts bort häckade dubbelt så många silvertärnor och fyra gånger fler roskarlar än på öarna där minken fanns kvar.

På 1990-talet slet ornitologerna i bland annat Stockholms skärgård sitt hår över minken, men sedan dess har den minskat och sjöfåglarnas problem verkar kretsa mer kring havs­örn och miljögifter igen.

MINK ÄR FORTFARANDE ETT PROBLEM i skärgården men Vaggerydsminkarna kommer nog aldrig att ta sig dit. De få överlevarna kommer att ansluta sig till den småländska minkstammen, som jägare och naturvårdare har kämpat för att begränsa. De blir ett knappt märkbart tillskott till den biologiska globaliseringen, den som skulle kunna kallas ekologisk katastrof, att några få starka arter sprids av människan och armbågar ut den myllrande mångfalden av anpassningar. Lite mer McDonalds av alltihop. Kanske inte riktigt vad djurrättsaktivisterna var ute efter.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.