Litium för folket

Biltillverkare världen över kapprustar nu i miljöteknik, men är beroende av ett ämne till bilarnas batterier: Litium. Med jordens största litiumreserv ser Bolivia sin unika chans att öka välståndet för den egna befolkningen.

Artikel 2010-5 Emma Schütt

PLÖTSLIGT TAR DET STOPP. Jeepen sitter fast och hjulen snurrar runt utan att få fäste. Floden, några decimeter djup, har frusit och isskorpan går sönder under bilens tyngd där däcken försöker få grepp. Chauffören ser bekymrad ut.

- Om vi inte kommer framåt måste vi ta en annan väg och det är långt.

Att vänta på draghjälp är lönlöst. Vägen är knappt ett par hjulspår och finns inte med på några kartor. Klockan är strax efter nio och solen har precis börjat värma upp nattens minusgrader. Utanför bilfönstret brer världens största salt­öken ut sig: Salar de Uyuni. 3 700 meter över havet och med en yta stor som Östergötland är den så platt och reflekterande att den fungerar som fixpunkt att kalibrera satelliter från rymden. Vid horisonten svävar bergen som hägringar. På andra sidan ligger Atacamaöknen, jordens torraste plats.

NÄR JORDENS BEFOLKNING MÅSTE LÄGGA in en grönare växel är det här en av de platser tekniken sätter sitt hopp till. För under saltöknens hårda, vita yta flödar det ämne som kan få nästa generations bilar att rulla: litium. Den lättaste av alla metaller och en nyckelkomponent i batterier till el- och hybridbilar. Salar de Uyuni tros ha den största reserven av litium i världen med ungefär hälften av jordens tillgångar, och nu uppvaktas Bolivias regering av stora bil- och batteritillverkare som vill etablera sig i landet.

- För ett par veckor sedan körde jag hit några koreaner och tidigare har jag kört både fransmän och japaner. Och många journalister. Alla är intresserade av Salar de Uyuni nu, säger chauffören som till slut lyckats få loss bilen.

Jeepen rullar vidare mot byn Rio Grande i saltöknens utkant där den bolivianska staten bygger en pilotanläggning för litiumutvinning. För 2000-talets strategiska råvara ska inte hamna i händerna på utländska intressen."100 procent bolivianskt" är mantrat, och pilotanläggningen i Salar de Uyuni är en del i det politiska projekt som president Evo Morales startade när han kom till makten för fem år sedan. Efter en nationalisering av bland annat olje- och gastillgångarna har statens ekonomi vänt, och trots utländska företags missnöje har den bland befolkningen populäre Morales till och med fått beröm från Världsbanken.

Men trots stora naturresurser är Bolivia den sydamerikanska kontinentens fattigaste land. Samtidigt som Bolivias silver, guld, salpeter och tenn har hjälpt till att bygga välstånd i länder långt borta har de metallerna, bokstavligen, underminerat det egna landet. Med litium ska historien ta en vändning. Det är i alla fall vad regeringen hoppas. I ett senare steg är utländska företag välkomna att samarbeta, men till en början ska projektet ägas och drivas av bolivianerna själva.

MIGUEL PARRA, KEMIINGENJÖR och processansvarig för pilotanläggningen i saltöknen känner på vattnet i de grunda bassängerna.

- Smaka, säger han.

Vattnet är iskallt och så salt att munnen drar ihop sig. Här i bassängerna avdunstar den mineralrika lösningen som pumpats upp från skikten under saltöknens yta. I pilotprojektets första fas undersöker man vilket som är det mest effektiva sättet att utvinna de olika ämnena ur saltlösningen och till slut få kvar litiumkarbonat, den råvara ur vilken man framställer rent litium.

- Vi har borrhål i hela omgivningen, några är ett par hundra meter djupa. Vi fraktar hit saltlösningen och provar var koncentrationen är högst och under vilka väderförhållanden avdunstningen sker bäst, säger Miguel Parra.

I sina hjälmar och mörka glasögon påminner han och de runt tio kollegerna om Starwars-figurer i ett rymdlandskap. Förmiddagssolen är obeveklig. Ingenstans finns något att vila ögonen på. När arbetsdagen började imorse var det minus tio, och ofta blåser det över 20 meter i sekunden.

- På kvällen tåras ögonen, men man vänjer sig, säger han.

När vattnet har avdunstat processas saltet med olika kemikalier i en anläggning utanför själva saltöknen. Förutom litiumkarbonat ska man utvinna bland annat kalium, borsyra och magnesium, även det tänkt att industrialiseras. När pilotanläggningen är igång är tanken att den ska producera 40 ton litium och finansiera sig själv, den fullskaliga produktionen ska ge upp till 40 000 ton om året. På sikt finns planer på att bygga en industri för batterier och, enligt president Morales själv, till och med elbilar. Hittills har man fått fram två kilo litiumkarbonat på laboratorium i huvudstaden La Paz.

PILOTANLÄGGNINGEN SKULLE HA STÅTT KLAR i slutet av förra året men är försenad. Men liksom många andra hoppas Miguel Parra att litiumutvinningen är början på en ljusare framtid för Bolivias befolkning.

- Situationen här kommer att förbättras med fler vägar och elektricitet. Det här kommer att skapa många arbetstillfällen för lång tid framåt, säger han.

TROTS ETT MASSIVT INHEMSKT STÖD för litiumprojektet är inte alla odelat positiva. Rosario Tapia är chef på miljöorganisationen Sociedad Potosína de Ecología, som verkar i regionen Potosí där saltöknen ligger. Hon vill inte uttala sig kategoriskt om utvinningen men är orolig.

- Visst skulle det kunna vara ett bra initiativ men vi vet nästan ingenting om det. Det är väldigt svårt att få tag i information och regeringen för ingen dialog med oss, säger hon.

Med en lång historia av miljöförstöring och utsläpp från främst gruvindustrin tror hon att det finns risker med att starta ännu ett utvinningsprojekt.

- Vi tvivlar på att man kommer att skydda miljön tillräckligt. Området är väldigt sårbart och redan hårt belastat. Jag är orolig att hela ekosystemet kan komma att kollapsa, säger hon.

DET ÄR FRÄMST TVÅ FRÅGOR SOM OROAR: kemikalieanvändning och vatten. I området är konkurrensen om vattnet redan hård. Gruvnäringen, turismen och ett allt mer intensivt jordbruk tär på resurserna. Strax sydväst om saltöknen ligger Bolivias äldsta nationalpark som med sina röda och gröna sjöar är landets mest besökta turistmål, hem för fyra av världens sex flamingoarter och flera hotade växter och djur. I den extremt torra regionen har nederbörden också minskat; på några platser har det inte regnat på två år och den röda sjön Laguna Colorada börjar mista sin färg och sina fåglar.

- Litiumutvinningen behöver också vatten. I det här området är dessutom grundvattnet avgörande för människor och natur. Och vi vet inte hur det kommer att påverkas när man pumpar upp saltlösningen, säger Rosario Tapia.

Enbart en gruva, den ökända San Cristobal-gruvan en timme från pilotanläggningen, förbrukar mer än dubbelt så mycket vatten som regionens största stad. För en tid sedan köpte bolaget en hel sjö - för att släppa ut sina restprodukter. Ägaren, det japanska Sumitomo, är ett av de företag som nu förhandlar med den bolivianska regeringen om ett senare samarbete kring litiumprojektet.

TROTS ATT DET I BOLIVIA FINNS EN TRADITION av folkliga protester främst mot utländska företag, är det relativt tyst i Potosí kring verksamheter som skadar människor och miljö, även om problemen på många håll är akuta.

- Man kan inte vara miljövän utan att kritisera gruvorna. Därför är det nästan ingen som arbetar med miljöfrågor i Potosí. Nästan alla jobbar inom gruvnäringen på ett eller annat sätt, och vår organisation har utsatts för hot flera gånger, säger Rosario Tapia.

Hon är tveksam till om litiumprojektet kommer att ge ökad levnadsstandard för befolkningen.

Potosí-regionen står ensam för ungefär halva Bolivias BNP, trots det saknar de flesta invånare grundläggande service som vatten och avlopp. Väg- och elnätet är dåligt utbyggt, hälsovård och skola likaså.

- Först var det silver, sedan tenn och nu litium. Potosí är Bolivias mjölkko men vi är fortfarande en av de fattigaste delarna av hela Bolivia, säger Rosario Tapia.

PÅ DET STATLIGA BOLAGET SOM SKA UTVINNA litiumet, avfärdar man eventuella miljörisker med projektet. Enligt deras informationsfolder om pilotanläggningen är verksamheten "hundra procent kompatibel med miljön", och utvärderingar ska kontinuerligt göras för att se hur omgivningarna påverkas.

- Det kan inte bli vattenbrist. Avdunstningen från saltöknen är en naturlig process, och nästan allt vatten vi behöver till anläggningen kommer vi att ta från närliggande floder. Exakt hur mycket det handlar om vet vi inte ännu. Det beror på vilka metoder vi kommer att använda oss av, säger Luis Albero Echazú, före detta gruvminister och nu chef på det nyinrättade Evaporíticos Bolivia, som är en del av det statliga gruvbolaget Comibol.

Sedan en tid tillbaka huserar de i ett något provisoriskt kontor i ett höghus utan skylt i centrala La Paz. Telefonerna ringer i ett. Den grå heltäckningsmattan är lagad med silvertejp och på väggen hänger bilder av president Morales och Che Guevara.

Enligt Echazú finns det inte heller någon risk för föroreningar, och kemikalier ska återanvändas eller tas om hand. Någon miljökonsekvensbeskrivning före projektstarten för två år sedan har man däremot inte gjort.

- Nej det har vi inte, men vi håller på med studier för att kunna gå tillbaka och se på miljöpåverkan i de olika stegen i processen och hur man kan förebygga dem, säger han.

2011 ska alla undersökningarna vara genomförda och från och med 2014 ska den storskaliga utvinningen kunna påbörjas, enligt Echazú kommer hela processen att vara transparent.

- Det här är ett väldigt stort projekt som genomförs i ett mycket känsligt område. Därför följer vi inte lagarna bara för sakens skull. Där bor jordbrukare, det kommer turister från hela världen. Vi vill att de förhållandena ska kunna upprätthållas, till och med förbättras, säger Luis Alberto Echazú.

MARCO OCTAVIO RIBERA PÅ BOLIVIAS största miljönätverk Lidema, med säte i La Paz, är dock orolig.

- Att producera en mindre mängd litiumkarbonat borde gå att kontrollera. Men om man skalar upp det, då skulle det kunna bli problem. Vad vi vet har man inte utrett det, säger han.

Trots att man utvunnit litium under relativt lång tid i bland annat USA finns nästan inga undersökningar om hur utvinningen eller ämnet påverkar miljön. Studier har dock visat att upprepad kontakt med litiumkarbonat kan påverka det centrala nervsystemet, njurarna och vara reproduktionsstörande. Höga doser kan vara akut giftiga och ämnet kan också ge hud-, ögon- och andningsproblem. Däremot anses inte låga doser vara farligt för människor.

I dag produceras de största mängderna litium i saltöknarna i Bolivias grannland Chile. Enligt Marco Octavio Ribera förekommer uppgifter om hälsoproblem hos dem som bor och arbetar i området, men uppgifterna är vaga och finns inte dokumenterade i några mer omfattande rapporter. Med så lite kunskap fram till i dag är det än viktigare att riskerna utreds ordentligt, menar han.

- Undersökningarna om miljöpåverkan för utvinningen måste vara mycket rigorösa, något som aldrig brukar vara fallet, säger Marco Octavio Ribera.

Efter att ha jobbat med miljöfrågor i 30 år är han mycket kritisk till hur lätt det är att få tillstånd att genomföra olika projekt. Enligt boliviansk lag måste visserligen miljökonsekvensbeskrivningar göras men det finns undantag, som när projektet sker i vetenskapligt syfte eller om det redan funnits en liknande verksamhet i området.

- Miljökonsekvensbeskrivningarna fungerar bara som ett byråkratiskt steg. Aldrig någonsin i Bolivia har det gjorts en analys som säger att ett visst projekt är så riskfyllt att det måste ändras, säger Marco Octavio Ribera.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.