På baggarnas sida

Som upptäckare har han gett namn åt Europas minsta skalbagge, Baranowskiella ehnstromi. Men Bengt Ehnströms största bedrift är nog att han lärt oss förstå skogens hemliga skrift - och vad den betyder för den biologiska mångfalden.

Artikel 2010-5 Mats Hellmark

DEN SKROVLIGA BARKEN på en gammal gran har delvis fallit av och blottat den ljusa splintveden. Bengt Ehnström följer insektsgångarnas oregelbundna skrivstil med fingret:

- Här ser du spåren av bronshjon, de smalare högre upp är från vågbandad barkbock och de där runda hålen kommer från Thomssons trägnagare. Alla är signalarter som lever på grova, sakta döende granar. Träd som man aldrig ser i dagens rationellt skötta kulturskogar.

Från grenarna runt om hänger långa lavskägg och en liten bäck flyter mellan mossiga stenar, högstubbar och fallna stammar. Vi står mitt i det lilla reservatet Kusmyran, ett av fem som Bengt varit med om att skydda nära hemmet i Nås.

För 60 år sedan såg stora delar av traktens skogar ut som Kusmyran (kuse är förresten ett gammalt namn för skalbagge). Det var då, i tolvårsåldern, som Bengt började intressera sig för insekter. Fjärilar kom först, men skalbaggarna fascinerade ännu mer. Utmaningen var större.

- Med en kvicksilverlampa och ett lakan kan man dammsuga omgivningen på nattfjärilsarter. Skalbaggar måste man leta fram i deras mikrohabitat. Det finns en sådan artrikedom, och de är så fenomenalt specialiserade, säger Bengt på sitt sjungande dalmål.

Ett exempel är den där minimala fjädervingen som han hittade, lite av en slump, i en sälgticka från Västeråstrakten 1988. När han tittade på svampen i mikroskop såg han plötsligt små små baggar komma ut ur svampens porer.

Det visade sig vara den allra minsta av fjädervingarna, skogens verkliga pysslingar. Ehnströms dvärgfjädervinge är 0,3 millimeter stor och lever på svampens sporer. Så liten den är kan den faktiskt "prata" med artfränderna: under täckvingarna finns ett enkelt ljudalstringsorgan som består av taggiga lister, antagligen för revirmarkering i de smala rör där den lever hela sitt liv.

- Djuren kan vara så talrika att man hittar över 100 på en ticka. Arten är faktiskt ganska utbredd i landet, men ingen hade tittat efter den förut.

Spåren vi ser i Kusmyran är från betydligt större baggar, som den stora flatbaggens rejäla myntspringor till kläckhål.

- Många tror att det är granbarkborreangrepp när de ser sådana här gångar och hål. Men här finns mest spår av arter som lever på redan döda träd.

Gammelskog med död ved sågs som pesthärdar på 70-talet, fallna träd togs snabbt bort. Effekten blev ofta det motsatta, som i den unga produktionsskogen en liten bit från reservatet. Här rensade markägaren döda träd vintern efter ett stort angrepp av granbarkborre. Men de hade redan kläckts och nu följde fienderna med träden ut: skadegörarna kunde härja fritt i flera år.

- Fast granbarkborren kan också vara en värdefull dynamisk kraft som bidrar till biologisk mångfald. Ungefär som brand i en gammal tallskog, menar Bengt som gärna formulerar obekväma sanningar. Med status som levande legend inom både skogsnäring och naturvård kan han göra det.

MEN VÄGEN TILL ENTOMOLOGINS ELIT var inte spikrak. När han var 17 siktade han som många andra Nåsynglingar på att bli skogvaktare. Under praktiken hörde han att det fanns folk i Stockholm som höll på med både insekter och skog. Bengt tog steget till storstaden och fick jobb som tekniskt biträde vid Statens skogsforskningsinstitut.

- Det sämsta med Stockholm var potatisarna. Jag var bortskämd med vår fina mjöliga sandmarkspotatis. Och så saknade jag de blå bergen, horisonterna.

Men det fanns bra saker också: närheten till konserter med klassisk musik på högsta nivå (ett stort intresse vid sidan av naturen), kontakter med andra entomologer och så studierna: han läste in studentexamen på aftonskola och sedan zoologi och botanik på universitetet.

Så småningom började han arbeta med rådgivning och undervisa på Skogshögskolan (som senare ingick i Sveriges Lantbruksuniversitet). På 60- och 70-talen var han en av pionjärerna för naturvård i skogen, han lärde generationer av jägmästare grunderna i skogsbiologi och var med om att bygga upp de första rödlistorna över insekter på Artdatabanken.

Han har också skrivit ett antal böcker som öppnar insektsvärlden på ett stillsamt pedagogiskt vis, bland annat klassikern I roten på en gammal stubbe, Nationalnyckelns band om långhorningar och årets Sälg - livets viktigaste frukost. Själv är han kanske mest nöjd med Insektsgnag i bark och ved, eftersom den används så mycket i inventeringar.

- Jag har samlat mycket material under åren men hann aldrig doktorera. Det sörjer jag ändå inte så mycket. För mig har det varit en glädje att jobba med mångfald. Många forskare som meriterar sig snabbt och går vidare tycker jag snarast forskar i enfald, om man ska vara elak …

I dag är han pensionär, men fortfarande den som forskarkollegor och medier ringer först om kniviga insektsfrågor. Och engagemanget är hett.

- Jag gläds åt att det skrivs och pratas mer om naturvård, men förskräcks av den enorma takt med vilken den gamla skogen avverkas. Redan på 60-talet skrämdes jag av det storskaliga skogsbruket eftersom jag såg konsekvensen för skogens arter. Höga virkespriser driver på, ofta bryter man flagrant mot skogsvårdslagen. Det är ett sådant fattigdomsbevis att vi inte kan skydda mer.

Har vi råd att skydda alla arter? För Bengt är frågan mer etisk än ekonomisk. Men det handlar också om vår överlevnad: försvinner arter får det följder för hela ekosystemen. Insekter är en viktig källa till mediciner och på många håll för föda.

- Man kan heller inte spara dem i en genbank som växter. Det krävs hela tiden rätt nedbrytningsstadium av exempelvis en viss trädsvamp. Specialiseringens förbannelse.

HAN FLYTTADE HEM TILL NÅS IGEN efter pensioneringen för åtta år sedan, tillsammans med hustrun Gunilla. Till den lilla röda stugan i skogsbrynet som han lämnade som 17-åring.

- Omställningen var inte så stor, jag har hela tiden återvänt och känner mig väldigt hopflätad med naturen och människorna i den här socknen.

I arbetsrummet finns samlingen på nästan 4 000 skalbaggs­arter och tusentalet fjärilar. Vi tittar på några ur mängden, från den stora jättevedbocken till den lilla ehnstromi, som inte är mer än en svart punkt på ett vitt papper utan förstoring.

- Det finns väl lite av samlardjävul i en. Men ska man lära sig en artrik grupp och bedöma utbredning måste man samla, och tyvärr är de flesta skalbaggsarter mycket svåra att bestämma utan att avliva.

Samlingen har synts i många böcker och är en guldgruva för exkursioner: Bengt plockar alltid ihop särskilda lådor med lokala arter. Fler än 20 000 djur ligger också i rör och väntar på bestämning och montering.

Få älskar nog insekter - levande och döda - mer än Bengt Ehnström. Men finns det någon gång han retar sig på dem?

- Jag har förstås blivit stucken av getingar många gånger när jag rotat i träd. Då kan jag känna viss aversion. Men knott och myggor får gärna kalasa på mig. Jag använder inte myggmedel.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.