GÖR MILJÖFRÅGORNA FRAMSTEG? Javisst! Se bara på alla naturreservat och miljölagar och internationella konventioner, se på all eko-effektivisering. Nej, inte alls! Se hur miljöbelastningen ökar nästan överallt, se på sammanbrottet i Köpenhamn, se politikernas hyckleri.

I Sverige känns frågan särskilt akut, så här efter ett val. Det blev inte precis ett miljöval. Det kanske heller ingen kunde kräva, med tanke på den ekonomiska krisen och oron över centrala välfärdsfrågor. Men en känsla av tomhet dröjer sig kvar, säkert inte bara hos mig. Vad blev det av det stora klimat­engagemanget?

Samma fråga ställs över hela världen. George Monbiot, den brittiske miljödebattören, är nattsvart i sin pessimism. Klimatavtalet är en död fråga. En mäktig industrilobby har aldrig velat ha reella åtgärder och politikerna har inte varit svåra att övertyga. Miljörörelsen är ett offer för sitt eget fromma självbedrägeri (Guardian 21/9).

Även jag tror det är befogat att vara kritisk mot politikerna. De har nu talat om klimat i tre år, men vad har de faktiskt gjort? Å andra sidan: hur kan de tillåtas göra så litet? Det är det ytterst väljarna som avgör. I USA härjar Tea Party-rörelsen. Samtliga 48 republikanska kandidater till senaten anser att det är en lögn att klimatet påverkas av människan. Enligt SVTs valundersökning rangordnade de vinnande allianspartiernas väljare miljön som en av de minst viktiga frågorna i årets val.

Varför är det så? Är det dags att byta folk? Eller är det kanske dags för miljörörelsen, som har anhängare över hela det politiska spektrat, att göra en viss självrannsakan. Miljön och naturvården har en god förankring i opinionen och i världspolitiken sedan lång tid. Varför är inte frågan mer värd i ett skarpt läge – när ett nytt klimatavtal ska fram, eller när en ny svensk riksdag ska väljas?

Kanske för att miljöns företrädare är splittrade och talar osammanhängande. De har sakkunskap och fakta och vet hur man drar i larmvisslan. De ligger ofta framför opinionen i enskilda frågor. Men de kan inte erbjuda en trovärdig berättelse om ett framtida och bättre tillstånd. Många av de gamla favoritidéerna har dessutom visat sig obrukbara. Grön tillväxt visade sig ofta vara blå dunster.

Miljöns röster har ofta de långsiktigt hållbara argumenten, men man är sämre på de avvägningar som ingår i den vardagliga beslutshorisont som präglar hushåll och företag. I det långa loppet är vi alla döda (Keynes). Det fins tidsperspektiv som är kortare och ändå relevanta. Det stora slaget om naturen avgörs heller inte i miljöpolitiken utan i all annan politik som har effekter på miljö och klimat.

De nya berättelserna, måste inkludera de frågor som ligger högt hos många. Hur ser miljörörelsens välfärdspolitik ut? Hur ser den på skatter? Hur ser dess program ut för Sveriges ekonomi? Hur ser den berättelse ut som förbättrar miljön samtidigt som den hanterar ungdomsarbetslösheten? Finns det en naturvårdens integrationspolitik?

OM NATURSKYDDETS FOLK SKA KUNNA hantera sin besvikelse måste den sluta viska från vildmarkens marginaler. Den måste ifrågasätta sin roll av särintresse. Det är inte för mycket begärt, efter hundra år… Nytänkandet måste gå ”långt bortom dagens partipolitik”, som en grupp miljödebattörer skriver i en ny och väsentlig bok, Behovet av en ny förståelse (Blenda förlag). Det måste också inkludera helt nya grupper av miljötänkare, oförstörda av gårdagens skiljelinjer.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.