DAGEN DÅ JAG LÄMNANDE Galapagos låg det dimmoln över viken där jag hade legat för ankare i drygt tre veckor. Men de skulle lätta bara jag kom en bit från land. Jag kände en blandning av sprudlande glädje och ett sting av rädsla. Framför mig låg många veckor ensam på havet. Vad skulle hända? Hur skulle det gå? Skulle jag klara av allt som låg framför mig?

Det går inte att segla direkt till Valdivia i Chile från Galapagos, eftersom det skulle bli en sydostlig riktning, och passadvindarna blåser just sydost. Så man seglar så högt i vind man kan (så nära vinden som möjligt) tills man kommer ner till 30e breddgraden. Där råder mer nordliga till västliga vindar, vilket är mycket bättre, men där ligger också lågtrycken på rad in mot land.

Jag förväntade mig att få njuta av värmen åtminstone en vecka, kanske två innan det skulle börja bli svalare. Men även om dimman lättade när jag lämnade land så lättade inte molnen. Jag såg inte solen på nästan två veckor och regnmolnen avlöste varandra. Som om inte det räckte, blåste det hårda vindar tio dagar i sträck.

Efter drygt halva tiden började jag bli ganska trött på att leva på snedden. Båten lutade hela tiden, hon slog i vågorna, och ibland ramlade hon ner för en våg med ett brak. Jag började också undra om allt skulle hålla. Troligtvis var allt starkt nog, det visste jag, men oron fanns där ändå.

Efter tio dagar la sig vinden en aning, men fortfarande molntäckt himmel. Dagarna kom och gick utan att jag såg ett enda fartyg. Jag var verkligen helt ensam på havet. Först efter tre veckor fick jag se en annan båt! Under hela överseglingen såg jag bara tre andra fartyg.

DAGAR OCH DATUM MISTE SIN BETYDELSE. Man blir en del av allt annat omkring en. Man är helt beroende av vinden, vågorna och vädret, och det viktiga för ens välbefinnande och överlevnad är att inse att man måste anpassa sig efter omgivningen, lära sig att vara en del av, inte att bemästra. För det kan man inte, även om vi ibland tror det.

Ganska ofta har jag fått frågan om varför jag vill segla ensam. Nu är jag ju inte enbart ensamseglare, mesta delen av tiden jag är ute har jag sällskap. Men att segla ensam ger något väldigt speciellt. Egentligen är vi aldrig ensamma. Man kan känna sig ensam, men det är en annan sak. Men att vara helt utan andra människor i sin närhet, det upplever vi i princip aldrig. Och om man aldrig är bara med sig själv, hur ska man då veta vem man är? Vi får alla höra hur vi är från andra, men det är andras bedömningar. Att ibland bara ha sig själv, att se vem man är, och våga lita på sin kapacitet, det betyder mycket i allt man senare gör i livet. Och jag vill våga vara ensam, trots att rädslan finns där ibland. Men för det mesta är det glädje och tillfredsställelse.

NÄR JAG PASSERADE 30E BREDDGRADEN kom solen och värmen! Helt tvärtom än det jag hade förväntat mig. Och vinden vände, jag slapp segla på snedden. Den första albatrossen kom flygande, en valflock kom förbi, segling var åter härligt och livet lekte! Jag njöt av värmen, vattnets ljud mot båten, vindens ljumma kraft i seglen, den klarblå himlen och den stjärnklara natten. Men glädjen varade inte så länge, närmare bestämt bara ett par dagar. Rent statistiskt blåser det nästan aldrig sydost så långt söderut. Men statistiken var i detta fall bedräglig, för vinden kom just därifrån. Och Valdivia låg fortfarande i sydost.

Under hela överseglingen hade jag kontakt med Karsten två gånger i veckan via min kortvågsradio. Han bor i Panama och hjälper seglare med väderprognoser. Ju längre söderut jag kom desto mer ökade risken för att hamna i ett lågtryck. En dag när vi pratade med varandra sa han att ett djupt lågtryck var på väg, och skulle vara över mig om cirka ett och ett halvt dygn. Han undrade om jag skulle hinna fram innan dess. Mitt svar var nej.

Även om jag bara hade 120 sjömil kvar till Valdivia, hade jag fortfarande motvind. Kunde jag segla rakt mot mål skulle jag hinna, men det kunde jag inte. Jag funderade. Hade ingen lust alls att hamna i ett oväder. Det blåste precis under 10 sekundmeter, vågorna var inte så höga. Jag beslutade mig för att ta en chans och hinna fram med hjälp av motorn. Och redan nästa kväll var jag utanför Valdivia. Men för sent för att gå in, det hade blivit mörkt.

Under natten låg jag och drev medan vinden sakta men säkert ökade i styrka. Det var en nervpåfrestande väntan. Vid starka vindar finns risken att floden in till Valdivia stängs. Det sista stället man ska vara på i ett oväder till havs är nära land. Jag tyckte att det aldrig blev ljust! Men solen gick upp till slut, det blåste men inte för mycket, och jag kunde börja ta mig upp för floden. Efter 35 dagar till havs la jag till vid Club de Yates i Valdivia. Dagen efter blåste det 20 sekundmeter…

Sällan har en brygga gjort mig så glad som denna!

JAG STANNAR I VALDIVIA I DRYGT EN MÅNAD tills Magnus, som ska segla med mig i Patagonien, anländer. Tiden behövs till att förbereda båten för kallare och tuffare väder.

Men jag ser fram emot den kommande seglingen!

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.