Antarktis nästa

Sveriges Naturs långseglare Milo Dahlman har nu nått sydligaste Patagonien, detta regniga men vackra blåshål. Nu återstår vågspelet att ta sig över till den Västantarktiska halvön.

Skribent Milo Dahlman

Chilenska Patagonien består av otaliga öar, höga snöklädda berg och glaciärer. Klimatet är inte det mest tilltalande för människor. Det är ett av världens regnigaste ställen och det blåser ofta och mycket. Här finns bara en handfull samhällen.

Magnus och jag lämnade Valdivia den 16 oktober och seglade först till Puerto Montt. När vi ett par dagar senare lämnade den hamnen skulle vi inte vara i kontakt med ”civilisationen” på cirka två månader. Förutom tre etapper över öppet hav seglade vi i kanalerna mellan öarna. Varje kväll lade vi till i en vik.

Nya bergsformationer växte fram hela tiden under seglingen, vissa var klädda med träd och annan grön växlighet, andra var helt kala. Snön låg kvar på många av de 3 000 meter höga bergstopparna. När solen kom fram rann det smältvatten längs bergen som bildade det ena vattenfallet efter det andra. I det ständigt föränderliga vädret var färgskiftningarna på himlen ibland dramatiska. På många av öarna syntes inga spår av människor. Växtligheten var så tät att det var omöjligt att ta sig fram. Ibland såg vi resterna av ett vindskydd som någon hade satt upp. Men på hela resan såg vi inte ett enda skräp, varken på land eller i havet.

Många dagar fick vi besök av delfiner. Ibland kom de förbi ett par minuter, ibland stannade de länge runt båten. Ett par gånger blev vi guidade in till ankarviken av dem. Framförallt i norra Patagonien såg vi pingviner i vattnet. De tittade nyfiket på oss tills vi kom nära, då dök de. Varje dag hade vi sjöfåglar som sällskap, albatrosser, sulor och labbar.

Vi hade också turen att få se en ångbåtsand. Dessa fåglar är väldigt skygga och ovanliga. De tar sig fram genom att veva sina vingar i snabb takt genom vattnet, därav namnet.

Ju längre söderut vi kom desto fler snöklädda toppar. I strålande sol och helt vindstilla gick vi för motor till en av de mäktigaste glaciärerna i området, Pío XI. Det var så vackert.

En vecka senare kom det väder som är så typiskt för Patagonien. Lågtrycken rullade in ett efter ett med hårda vindar och ett evigt hällregn. Vi låg inblåsta i en vecka. Även om vi så småningom kunde flytta på oss bestod regnet. Molnen låg så lågt att vi inte kunde se mycket omkring oss. Men när de ibland lättade kunde vi njuta av denna oslagbart vackra del av vår värld.

Efter nästan två och en halv månad la vi till i Puerto Williams för att klarera ut ur Chile. Sen var det bara en dagssegling kvar till Ushuaia i Argentina, där Magnus skulle flyga hem. Men det tog oss fyra dagar att ta oss dit! Det kom en storm över området och hamnarna stängde, så det var bara att vänta.

Min nya besättning har kommit. Vi behöver ett antal dagar vid kaj. Det tar sin tid att gå igenom hur allt fungerar med varje ny person. Men det har många fördelar att byta besättning. Jag får möjlighet att spendera mycket tid med några av mina vänner! Och de kan ha med sig viktiga saker hemifrån. Denna gång har till exempel Linda och Anders med sig en ny regulator till en av mina generatorer på motorn.

Nu väntar Antarktis. Från Ushuaia är det cirka 500 sjömil, drygt 900 kilometer, till Västantarktiska halvön. Jag beräknar att överseglingen ska ta knappt en vecka. Lågtrycken kommer från väster genom Drakes sund cirka var tredje dag. Alla ger dock inte hårda vindar. Det gäller att hitta en väderlucka som ger en bra start.

Passagen över Drakes sund är en av de blåsigaste i världen. Vi kommer inte att ge oss av om vi inte har en bra väderprognos. Trots det kan vi råka ut för riktigt dåligt väder. Det gäller att både besättningen och båten är förberedd på det. Sedan tillkommer risken att köra på is. Dessa isbitar kan vara stora. Min båt är byggd i höghållfasthetsstål, som tål mer än vanligt fartygsstål. Jag säger inte att hon är osänkbar – men jag säger att hon tål mer än de flesta.

Väl på Antarktis kommer vi att besöka olika platser på halvön. Det finns en hel del ankarvikar där man kan lägga sig under ett par dagar. Men man kan få flytta snabbt om stora isflak börjar komma in.

Varken jag, Linda eller Anders är beredda att ge oss av med dåliga förutsättningar. Vi gör det här för att vi vill segla till Antarktis, men inte till vilket pris som helst. Men kommer vi dit får vi uppleva en unik plats på jorden, och jag önskar att det blir så!


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Milo Dahlman
Artikeln publicerades i