Stoppa mig om jag driver iväg.Orden strömmar fram. Men det mesta han säger känns både genomtänkt och genomlevt. Där finns också en väldig intensitet. När vi kommer in på personliga drag citerar han några meningar av författaren Albert Camus, bland annat:

”Det finns ingen annan frid än den i stridens hetta.”

– Det är så jävla bra. Det är precis så det är. Om du avstår från att säga din mening mår du bara dåligt men om du uppnår resultat med din kamp når du en frid som går över allt.

Stefan Jarl har gjort många filmer, de flesta ligger långt ifrån feel-good-genren. Hans senaste, Underkastelsen, är kanske den rakaste, för att inte säga mest obekväma av dem alla. Den har gått hyggligt på biograferna, men framför allt har den funnit sin publik på universitet och organisationer. Inom Naturskyddsföreningen går den nu på turné.

Under en och en halv timme växlas forskarintervjuer med personliga reflexioner och naturbilder. Underkastelsen berättar att det moderna samhället är genompyrt av kemikalier.

Och många är de åskådare som lämnat biosalongen i chocktillstånd. Vi är alla försöksråttor. Här nämns främst mjukgörare i plaster, flamskydds­medel och smutsavvisande (perfluorerade) ämnen. I filmen låter Stefan Jarl den svenska professorn Åke Bergman analysera hans blod och finner då hundratals oönskade kemikalier. Proverna visar på höga staplar bland annat för smutsavvisare och flamskyddsmedel.

Filmen följer också skådespelaren Eva Röse som tar blodprover under sin graviditet (se även sidan 60). Det finns aktuell forskning som berättar att foster i vissa stadier reagerar på kemikalieexponeringen med tragiska följder. Långt senare i livet kan till exempel försämrad fertilitet visa sig.

Stefan Jarl talar själv om tre teman i sina filmer: Naturens kraft, människans socialisation och uppror mot kränkande behandling.

När han berättar om sin uppväxt kan man ana bakgrunden till dem. En upplevelse kan ha gjort honom till filmare.

– Det måste ha varit i slutet av 40-talet. Filmen var det nya. Jag var kanske 7-8 år och fascinerad av cowboyfilmer. Jag bad mamma om pengar att gå på Skaras biografer, men jag fick inte pengar till allt jag ville se.

Då smet Stefan in bakvägen på en biosalong, men i stället för cowboyfilm visades en dokumentär skildring av nazisternas förintelseläger, bland andra Auschwitz. Pojken Stefan fick se högar av lik, högar av tänder, glasögon och hår.

– Jag förstod ingenting. Min pappa var bagare, ja, men var alla andra vuxna lägerintendenter? Om kriget hade de inte berättat. Och jag kunde inte säga något till föräldrarna eftersom jag smitit in på biografen utan lov.

Händelsen blev ett trauma som förföljde honom länge. Det blev han kvitt först när han själv gjorde Flickan från Auschwitz.

Han berättar också om sin far som startade Skara Fotoklubb, som tog med honom på filmer som Thor Heyerdahls Kontiki och Arne Sucksdorffs Det stora äventyret.

– Men farsan tvingades kämpa med sitt bageri och hann inte med familjen. Man fick mest klara sig själv, och det gjorde jag och mina två bröder.

Det enda viktiga var att bröderna skulle ta studenten.

– Men pappa dog innan. Jag ser honom som ett offer för slavarbetet. Där grundlades min klasskänsla.

Uppväxtens ljus kom framför allt från naturen. Stefan bodde alldeles intill Hornborgasjön med dess fågel- och djurliv. Han och kompisar gjorde ofta utflykter dit. De kunde åka ut tidigt i gryningen för att få uppleva fåglarnas morgonkonserter och sedan stanna ända till solnedgången.

– Naturen var en befrielse och ett äventyr. Fåglarna och djuren var inga svikare. De berättade inga konstiga stories.

Han har sedan genom hela livet ofta tagit hand om vilda djur. Det har satt avtryck i hans filmer. Andra filmskapare har förstås också sporrat: Bo Widerberg, Ken Loach och framför allt Arne Sucksdorff.

När Sucksdorff efter många år i Indien flyttade hem till Sverige bosatte han sig, märkligt nog, bara någon mil från Stefans hem. En dag knackade Stefan och en kompis på, de frågade om de möjligen kunde få vara med att göra en film? ”Det går bra”, sa den store.

35 filmer senare och snart 70 år fyllda står så Stefan Jarl här med Underkastelsen. Filmen är inget hugskott.

– Jag hade genom åren samlat på mig flera kassar av klipp och artiklar om kemikalier. Jag tänkte att det måste ha gjorts massor av film om detta, men när jag kollade upp det visade det sig att nästan inget gjorts.

Han ser kemikaliesamhället som den ultimata kränkningen.

– Jag kan inte acceptera att en unge i USA i dag föds med 300 kemikalier i sig, ”our babies are born prepolluted” som en forskare sa. Vi har förmodligen samma siffror här hemma. Aldrig tidigare i vår historia har vi levt med ett sådant hot.

När miljöaktiva stoppade försurningen och skyddade ozonlagret, då kunde man gå direkt på källan.

– Men nu har vi 140 000 kemikalier vars hälsoeffekter vi nästan inte vet någonting om. I Danmark är i dag åtta procent av alla barn tillkomna på konstlad väg. Och varför har testikelcancer ökat med 400 procent i Danmark på 16 år?

I Underkastelsen spelar den amerikanska nu 82-åriga forskaren Theo Colborn en stor roll. Hon har stuckit ut hakan och pekat på att tillstånd som ADHD, Aspberger och Damp kan vara effekter av kemikalier. Nyligen hölls ett stort seminarium om detta i Washington. Colborn är mycket respekterad av forskarsamhället i USA.

– Detta är knappast känt i Sverige.

Men kan inte dessa diagnoser vara en följd av annat?

– Jodå. När jag var tretton hade jag inte sett ett enda mord på tv. Dagens trettonåring har kanske sett 5 000. Det finns de som säger att detta inte påverkar, vilket är idiotiskt. Vi ser på film och tv för att vi vill bli påverkade.

Det är också detta faktum som gör att han själv tror sig kunna påverka.

Men hade du kunnat göra denna film om du varit 27 år, som när du gjorde ”Dom kallar oss mods”?

– Nej. Livet är öppet i den åldern. När man är ung vill man inte se allt. Men som äldre får man mer bråttom att tala sanning. Det blir mer klarspråk i dödskuggans dal.

Du är svart?

– Ja, det är lätt att bli. Jag har skickat brev och filmen till politiker och myndigheter som har ansvar. Hur många tror du har svarat? Ingen. Om man tappar tron på våra politiker så återstår att skydda sig själv och det går också att göra en del själv. Men jag är inte rädd för ångesten. Den driver oss framåt.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.