Guldfeber smittar miljön

Småskalig guldutvinning är en av världens största källor till kvicksilverutsläpp. På Filippinerna försörjer den växande industrin två miljoner människor. Här är det giftiga kvicksilvret en vardagsvara.

Artikel 2011-1 Mats Hellmark

CIGARETTER, LÄSK, KEX ... och en påse kvicksilver, tack.

I filippinska guldgrävarstaden Paracale behöver jag bara gå till kiosken runt hörnet för att köpa ett av världens farligaste ämnen. Billigt, helt utan restriktioner och levererat i genomskinlig plastpåse.

Varifrån det kommer? Expediten svävar på målet. Men vad det ska användas till vet alla. Här i regionen Camarines Norte 30 mil sydost om Manila praktiseras metoder för guldutvinning som förbrukar upp till 25 gram kvicksilver för varje utvunnet gram guld. Miljögiftet släpps sedan ut orenat i luft, mark och vatten. Det bryts inte ned utan lagras i näringskedjor och sprids vidare, ända till vårt hörn av klotet.

- Småskalig guldbrytning ger de största utsläppen på Filippinerna. Enligt officiella beräkningar handlar det om 70 ton kvicksilver per år, men oberoende experter räknar med uppåt 300 ton, säger Gil Viloria från miljöorganisationen Ban Toxics.

BT arbetar för miljövänligare metoder, men också för bättre villkor för människorna inom den i princip laglösa industrin. Filippinerna är en av världens stora guldproducenter, och 80 procent av utvinningen är småskalig (bedrivs alltså inte i regelrätta gruvor av stora bolag). 300 000 män, kvinnor och barn arbetar med brytning i enkla gruvgångar eller under vatten, och med bearbetning av malmen.

Visst förekommer det att folk blir rika. Men för de flesta är det bara en något säkrare inkomstkälla än jordbruk i ett allt opålitligare klimat, eller fiske på överlevnadsnivå.

- En tredjedel av invånarna lever under fattigdomsgränsen. Med ökande guld­priser ser många guldletande som en möjlighet, säger Gil.

En kort bilfärd söder om Paracales centrum ligger stadsdelen Malaguit, där småskalig guldbrytning i havsviken dominerar försörjningen. Guldsanden vaskas i pannor, och blandas sedan med kvicksilver som löser ut guldet i en amalgamlegering. En liten sats är just färdig för "cooking". Ett gram kvicksilver från en plastflaska märkt babyolja blandas med glittrande sand i en liten lerskål. Amalgamet värms rödglödgad med blås­lampa i en liten ugn. I hettan förångas kvicksilvret, som har låg kokpunkt. Kvar blir ett halvt gram guld med en renhet på 18-20 karat som kan säljas vidare för 800 pesos (125 kr).

- Tidigare brände vi helt öppet, nu försvinner mycket kvicksilver upp i ugnens skorsten. Men det kan ändå ge effekter på lungorna, säger Freddy Moreno som är en av Malaguits större entreprenörer.

Direkta symtom är hosta och feber. Skador på nervsystem, fortplantning och hjärna kommer smygande. För gravida kvinnor är skadorna än mer förrädiska: modern märker inget men fostret drabbas via moderkakan. Det förekommer också akuta förgiftningar.

- För några år sedan dog en guldletare i stadsdelen Gumaus då han brände en stor mängd inomhus. Frun och barnen som sov i rummet ovanför blev också förgiftade men överlevde.

FREDDY ÄGER EN AV 17 kompressorer som är förutsättningen för den speciella form av guldbrytning som praktiseras här. Vi vadar ut till arbetsplatsen, 50 meter ut i vattnet. Här jobbar ett hundratal människor med att hämta upp guldförande sand från havsbottnen. Kvinnor och barn vaskar i stora pannor, män med cyklop dyker i grävda hål, tio-femton meter ner i dyn. Det doftar diesel från kompressorerna som dundrar luft till dykarna genom långa tunna plastslangar.

En som just ska ned är Eduardo Tumaca, 38 (bilden). Han flyttade hit från Manila för att tjäna mer för tio år sedan, berättar han. Brytningen i lera och mörker tog ett tag att lära sig, men det svåraste var att hantera skräcken för att det trånga hålet ska kollapsa. Jämfört med det känns kvicksilverbränningen inte så farlig. Timmarna innan vi kom hit rasade ett par hål.

- De låg för nära varann, det måste vara minst tio meter mellan. Det var rena turen att ingen var nere när det hände, berättar Freddy Moreno.

Dödsfall förekommer, men det är inget man gärna pratar om. Eduardo ler lite och gör korstecknet innan han biter tag i slangen och grabbar hammare, mejsel och spade. Den färgglada huvudduken färgas grå och försvinner i dyn, bara bubblor, rep och slangar avslöjar människan därnere. Efter en stund firas den första malmsäcken upp.

Ett normalpass i hålet varar fyra-fem timmar. En bra dag kan en dykare tjäna 2 000 pesos (300 kr), en dålig ingenting, berättar dykaren Dennis Jalata som började när han var 13 år.

Tidigare dök många minderåriga i de farliga hålen.

- Men nu får barnen bara vaska sand i pannor, säger Eileen Luis, 37, som vaskar med två döttrar i midjedjupt vatten.

Själv började hon när hon var tre.

- Jag har tjänat så bra att jag äger en egen kompressor.

En liten sandklump mitt i pannan glänser i solen. Ungefär ett halvt gram guld, tror Eileen. Hon löser det med kvicksilver som tillsätts i pannan, sedan kramas guldet ut genom tyg.

Guldet i sanden är ganska rent, processen är mycket omständligare för dem som gräver upp malm och processar

i kvarnar, berättar Eileen. Det är när kvicksilver tillsätts i det steget som de riktigt höga kvicksilverhalterna förekommer.

I STADSDELEN TUGOS i norra Paracale lever 80 procent av befolkningen på guldletande i grävda gångar. Miljön känns som klassisk amerikansk guldrusch för hundra år sedan. Stora handdrivna trähjul knirrar upp säckar med malm, grundvatten pumpas ut i slangar och bergssidorna är kala eftersom träden blivit stöttor i gångarna. Jag får lift med repen tio meter ned i ett av hålen och tittar in i den trånga gången där malmen hackas loss.

- Det här är "wild search" i ett nytt område, berättar Eusebio Rivel som är finansiär.

Visar sig guldhalten vara för låg kommer han och hans tio arbetare att dra vidare till nya hål. Själv började han som fattig arbetare vid 12 år, i dag är han 55. Guldet har finansierat utbildning av sex barn, som alla fått fina jobb och hjälpt honom att bli finansiär.

Han har hört om farorna med kvicksilver men inte märkt negativa effekter av bränningen. Men så tillsätter han heller inte själv kvicksilver i kvarnarna.

- Egentligen är det vi gör här olagligt, men myndigheterna tolererar det, säger Esuebio.

Förklaringen får vi senare när vi pratar med lokala tjänstemän i Paracale och grannkommunen Jose Panganiban.

- Vi vill stödja småskalig guldbrytning eftersom det är ekonomins grundpelare i området, säger tjänstemannen Mar Alforque på borgmästarkontoret i Jose Panganiban.

Den lagstiftning som finns ser bra ut på papperet, men fungerar inte i praktiken. Få söker tillstånd och det uppstår rättighets­konflikter med storskalig gruvindustri, som ofta låter de småskaliga hitta guldådrorna för att sedan ta över.

Kvicksilveranvändningen ger kommunerna problem med bland annat förorenat dricksvatten.

- Vi planerar en kampanj för alternativa metoder, men möter mycket motstånd. Kvicksilver anses enklast och ger pengar direkt i handen, säger Mar.

Ban Toxics har förmedlat kontakter med småskaliga gruv­arbetare i Benguet 20 mil norr om Manila. Där har många gått från kvicksilver till mindre farliga alternativ som dess­utom är effektivare: mer guld kan tillvaratas ur malmen. Bland annat används cyanid (giftigt, men lättare att kontrollera och kan brytas ned).

- I Benguet samarbetar också ett storskaligt gruvbolag med småskaliga guldletare som enbart får använda kvicksilverfria metoder, säger Gil Viloria, Ban Toxics.

Fotnot: Naturskyddsföreningen samarbetar med Ban Toxics.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.