Efter ett och ett halvt års seglats kunde Milo Dahlmann landstiga på Antarktis med sin besättning Linda och Anders. Överfarten söderut gick bra, vinden var lättsam.

– Men kylan tar på krafterna. Havet är nollgradigt, luften kallare. Vi kunde inte ha dieselvärmaren på under gång till havs, den klarar inte sjögången. Med tre fotogenlampor kunde vi hålla runt tio grader ombord, berättar Milo via skype­telefon sedan hon åter ankrat i Ushuaia i sydligaste Argentina.

Även om vädret var snällt så var detta ingen söndagsseglats. Besättningsman Anders, till vardags boende på Svalbard, fick en besvärlig hosta och blev allt mer orkeslös. Väl framme i Antarktis orkade han nästan ingenting. Milo, som är sjuksköterska, anade att det rörde sig om lunginflammation. Som tur var fick de assistens från en argentinsk forskningsstation med militärflyg till sjukhus i Puenta Arenas i Chile. Anders hade både lunginflammation och blodförgiftning. När detta skrivs ligger han och har det bra på Östersunds lasarett.

Milos båt Artemisa II är den minsta en av en handfull småbåtar som denna säsong korsat Drakens sund och nått Antarktis.

– Jag är stolt, men mest är jag ödmjuk. För att vi klarade oss och för det jag sett, säger hon och låter också mycket stolt.

Pingvinerna, den klara sikten och det mäktiga landskapet. Upplevelsen var stark.

– Vi kunde gå mitt ibland pingvinerna. Var man stilla så brydde de sig inte. De var ljuvliga. Vi kunde titta hur länge som helst på dem, fast de luktade inte så gott.

Som hängiven miljövän upprörs hon över att de turist­

båtar, framför allt de mindre segelbåtarna, tömmer sina toaletter och lämpar sitt skräp överbord i denna exklusiva miljö.

Den 12 februari, Milos femtiotreårsdag, vände Artemisa II stäven norrut. Hemfärden började.

– Det kändes märkligt. Sverige är så långt borta, men nu har det börjat dyka upp i tankarna då och då. Jag gillar verkligen att långsegla, men jag inser också att man behöver ett sammanhang att leva i. Vad ska jag göra när jag kommer hem? Vad vill jag?

Milo har flera idéer som hon kan tänka på medan hon tar sig norröver igen efter Brasiliens kust. Just nu längtar hon till Stockholms skärgård.

– Tänk dig en augustikväll på en klippa. Man kan bada och så den där doften – det luktar grönt. Och så längtar jag efter min sambo Torbjörn, filmjölk och kantarellsås.

Milo siktar på att nå Stockholm i september. När detta läses kan hon vara på några öar som heter Fernando de Noroha utanför Brasilien och snorkla.

Du som vill följa Milos hemfärd över haven kan läsa hennes blogg på Naturskyddsföreningens hemsida.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.