Annons

Framtid utan kärnkraft

Efter olyckan i Fukushima har kärn­kraftens risker åter kommit i fokus. Hur påverkas politiken i Sverige? Många oror sig för att elen inte räcker, men det finns en framtid utan kärnkraft.

Skribent Eva-Lena Neiman

JAPAN KÄNNS NÄRA, en bitande kylig vårkväll på Segels Torg. Namnet Fukushima har sällat sig till Harrisburg och Tjernobyl. Annars är så mycket välbekant: Fältbiologernas banderoll. Rockslagens lysande röda solar på gul botten. Det är som att flyttas tillbaka två, tre decennier.

Våren 1986 kom vindarna med radioaktivt nedfall från Tjernobyl. 2011 anländer de första stararna samma dag som mät­instrument i Stockholm ger utslag på nedfall från Fukushima. Och frågan är densamma nu som på då: Hur ska vi klara oss utan kärnkraft? Räcker elen?

– Tiden har inte stått stilla. De energilösningar miljörörelsen drömde om på 70-80-talet, är verklighet nu, säger Svante Axelsson, Naturskyddsföreningens generalsekreterare, som är övertygad att pusselbitarna går ihop: Ingen kärnkraft. Inte heller fossila bränslen.

Svenskarna förbrukar mest el av alla EU-medborgare, ungefär 2,3 gånger mer än genomsnittet. Vi slösar. Dessutom går ungefär 20 TWh el till värme, en tredjedel av kärnkraftens elproduktion. Vi har varit förskonade från katastrofer, även om det var nära år 2006 när eltillförseln till Forsmark föll bort.

I media bedyrar experterna att Sverige inte är som Japan. I riksdagen säger folkpartiets Eva Flyborg:

– Vi kan inte dra några slutsatser för vår egen del, men ödmjukt ta till oss de lärdomar som går att få.

Hon välkomnar ny kärnkraft i kampen mot klimatförändringen.

Klimatfrågan har vidgat debatten – vi bor inte längre på en »liten kula« med bara Sverige. Men i riksdagen kärnkrafts­debatt, påkallad av Fukushimakatastrofen, är perspektivet märkligt snävt. Flyborg påpekar att vi inte ska göra oss beroende av fossila bränslen eller rysk gas. Uran glömmer hon att nämna.

Cecilie Tenfjord-Toftby (M) håller sig till samma perspektiv:

– Vi behöver en säker energiförsörjning med stabila och rimliga priser annars riskerar de 200 000 som arbetar i bas­industrin att mista sina jobb.

Lite senare säger hon »kärnkraften är redan säker«.

Sammantaget tycks ingen i riksdagsdebatten ha ändrat åsikt om någonting efter olyckan i Fukushima. Någon vecka senare konkretiserar emellertid Miljöpartiet sitt kärnkraftmotstånd till att två reaktorer kan stängas under denna mandatperiod. Annars tycks Japan ligger där det ligger och för kärnkraftvännerna väger jobben i den svenska elintensiva industrin tyngre än oron. Miljöministern påpekar att ingen gick till val på att stänga kärnkraften nu, och säger till socialdemokraternas Lars Johansson, som talar för avveckling, att när (S) byggde kärnkraften, så var det för Borlänge, Sandviken, Luleå … Det är sådana svenska ortsnamn som förespråkarna återkommer till i debatten.

Riksdagsdebatten berör inte den känsliga frågan om de svenska verken inte borde drivas med inhemskt uran? I samma stund som den frågan ställs, måste nämligen också andra ortsnamn prickas in på kartan: Arjeplog, Berg, Åre, Skövde, Falköping, Strömsund och Arvidsjaur, där prospektering för uranbrytningen pågår. Det är ingen tillfällighet att Oviken i Jämtland är en av de platser där människorna samlas samma kväll som jag fryser i demonstrationen på Sergels Torg.

I boken Uranbrytning i Sverige? av Holmstrand/Lindholm (utgiven av Naturskyddsföreningen 2010) finns talande framtidsbilder från södra Storsjön i Jämtland, där ett prospekteringsföretag åskådliggör de arealer för dagbrott och gruvavfall som behövs. Enbart dagbrottet är på cirka 14 kvadratkilo­meter.

På de webbplatser där de svenska kärnkraftsförespråkarna samlat sina argument (www.kärnkraftinformation.se, www.framtidensenergi.se) finns de svåra frågorna om uranbrytning och avfall med: »Uranbrytning är inte skadligare än annan utvinning. För att utvinna samma mängd el som ur 300 kilo stenkol krävs det bara 50 kilo uranmalm.«

VATTENFALL IMPORTERAR uran från Namibia. Malmen där har en uranhalt på 0,01 procent. (I Oviken är halten ungefär 0,02 procent.) För att hålla en normalstor reaktor igång under ett år krävs 25 ton uran, för att producera den mängden krävs cirka 50 000 ton malm. Avfallet vid uranbrytning är gigantiskt, radioaktivt och – farligt. Det dammar och sönderfaller till, bland annat, radon. Stora landarealer krävs, liksom mängder vatten, och kemikalier för processen.

»Det uran som används i svenska kärnkraftverk kommer (…) från miljöcertifierade gruvor.« skriver kärnkraftförespråkarna.

Swedwatch rapport Namibias uran bakom svensk kärnkraft beskriver förhållanden i och omkring Rössinggruvan, som förser Vattenfall med uran. Gruvan och hälsoproblemen hos arbetarna har också skildrats i film- och tv-reportage. När SwedWatch rapport skrevs, var det sex år sedan Vattenfall kontrollerade gruvan. Såväl skyddsutrustning som information var bristfällig.

PÅ FRÅGAN OM KÄRNKRAFTENS farliga avfall är kärn­kraftförespråkarnas svar: »Slutförvaret är tekniskt löst.«

Sanningen är lite annorlunda. Kärnkraftindustrin har presenterat ett förslag på hur förvaringen ska ske. Kritiken är emellertid omfattande, inte bara av lokaliseringen, utan också av tekniken – och en lång prövningsprocess återstår. Mer finns att läsa i rapporten Haveri för kärnavfallet (Naturskyddsföreningen och Mkg). Runt om i världen står avfall och väntar på att länder som Sverige, ska presentera en hållbar lösning.

Bakom webbplatserna för kärnkraft står facken och branschen förenad: Pappers, if Metall, Jernkontoret, SveMin, (Gruvindustrins branschorganisation) Teknikföretagen, och SKGS (Svenska basindustrins energisamarbete Skogen, Kemin Gruvorna och Stålet). De beskriver kärnkraften som elproduktion utan koldioxidutsläpp. Farlig strålning, svårhanterligt avfall, risk för terrorattentat, en ändlig bränsleresurs, lång och dyrbar byggtid, liten flexibilitet och komplicerade kostsamma säkerhetsåtgärder, svårigheter att kontrollera kärnvapenspridning och arbetsmiljöproblem i alla delar av livs­cykeln är argument som inte tycks bita på kärnkraftsförespråkarna. Inte heller att renägare i Sverige fortfarande, 25 år efter Tjernobyl, måste kontrollera köttet vid slakt och då och då gräva ner en ren. I svamp och fisk i Gävletrakten syns fortfarande spåren, om än i lägre halter. Inte heller en accelererande statistik över sköldkörtelcancer hos dem som bodde i omgivningen och var barn när Tjernobylolyckan inträffade, har ändrat förespråkarnas åsikt. Det enda argument som tycks krävas för kärnkraft är, oavsett omvärld och oro: »Säker och billig« el. Det finns en utbredd tro att elen inte räcker utan kärnkraft.

– Det är inte elbrist som är kärnan i förespråkarnas argument, de som talar för den tunga industrin. Det är tillgång på billig el, säger Svante Axelsson, som också påpekar att den billiga elen i dag framför allt kommer från vattenkraft.

Om man jämför med kostnaden för ny kärnkraft, så är ny vindkraft billigare, 60 öre/kWh jämfört med kärnkraftens 90 öre. Den allra billigaste elen, som tycks vara så svår att upptäcka för såväl industri som politiker är – effektivisering. Louise Trygg vid Linköpings Universitet har i sin forskning visat att stora företag kan minska energiförbrukningen med upp till 40 procent. Om alla villaägare i Sverige, hälften av alla hushåll, skulle välja de mest energisnåla varorna skulle bara det, jämfört med ett val av produkter med genomsnittlig förbrukning, spara in el som motsvarar minst hälften av årsproduktionen vid en reaktor. Ungefär hälften av dagens elförbrukning går till bostäder och service. Den störta besparingen görs när man måste byta ut apparater som tjänat ut. När miljonprogrammets alla bostäder ändå måste renoveras finns det stora energibesparingar att göra.

Anna Wolf, energihandläggare på Naturskyddsföreningen, som arbetar med att ta fram siffrorna för framtidens energipussel utan kärnkraft, påpekar att det finns rapporter som visar att mer än 20 TWh finns att hämta om man utnyttjade taken på befintliga byggnader för solel. De förnybara energilösningar som 70- och 80-talets kärnkraftsmotståndare drömde om finns förverkligade i dag. Elcertifikaten har gynnat bio- och vindel som nu utgör sammanlagt 16 TWh. Till 2020 har regeringen bestämt att förnybar el ska stå för 25 TWh, men branschen själv tror att man kommer att nå målet redan 2015. Därför är det viktigt att höja målsättningen.

– Vi vill ha 35 TWh till 2020 för att hålla marknaden uppe, säger Svante Axelsson.

Anna Wolf påpekar att riksdagsbeslutet, som tillåter att de tio reaktorerna ersätts med ny kärnkraft, dränerar branschen på forsknings- och utvecklingspengar som skulle kunna gå till utveckling av förnybara energikällor. Framtidens energi finns redan. Och hur vi än borrar i siffror och argument, så kvarstår en enkel insikt: All teknik – och politik – har i grunden människor som råvara, våra liv, vår hälsa och framtidstro.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Eva-Lena Neiman
Artikeln publicerades i