Annons

Vem skyddar stränderna?

Den första juli 2009 trädde merparten av den nya strandskyddslagstiftningen i kraft. Kommunerna fick nu överta rollen som de fria strändernas försvarare. Hur fungerar de nya reglerna? Har Naturskyddsföreningen skäl för sin kritik eller blir det verkligen bättre?

BOEL LANNE ÄR AKTIV I strandskyddsgruppen inom Naturskyddsföreningen i Bohuslän. Hon har bevakat strandskydds­ärenden i sitt län under flera år.

– Det är väldigt olika hur väl kommunerna sköter sig. Öckerö sköter sig skapligt, medan andra kommuner i Bohuslän smusslar undan strandskyddsärenden och kallar det för andra saker. Orust kommun har exempelvis många ärenden, både registrerade och oregistrerade, och en stadsarkitekt som helt verkar negligera frågan.

Det förefaller finnas ett mörkertal vad gäller brott mot strandskyddsreglerna, allt ifrån rena svartbyggen utan vare sig bygglov eller dispens, till olika slag av »kreativ bokföring« i kommunens hantering av ärendena.

Det är, enligt Boel Lanne, också så att när folk väl satt sig i sinnet att få bygga så ger de sig inte. De söker igen och igen tills de får sina vilja igenom. Många sökanden är också resursstarka personer som har råd att koppla in advokater för att driva sin sak.

– Vi har ett flagrant exempel på Orust. Här har en exploatör, utan att någon stoppat honom, gjort ingrepp som är tio gånger större än de som beviljades i dispensen. Här anläggs bryggor med inredda sjöbodar inne i ett natura 2000-område och naturreservat. Länsförbundet har polisanmält händelsen.

ETT ANNAT UPPMÄRKSAMMAT fall är det stora båthus som den moderate politikern Gustaf Douglas, ägare till Rydboholms slott norr om Waxholm, lät uppföra utan strandskyddsdispens vid sin marina i Säbyviken. Kommunen beviljade bygglov utan att bry sig om någon strandskydds­dispens. Länsstyrelsen uppmärksammades på bygget av arga grannar som klagade över att hundratals ton med sprängsten hade dumpats i vattnet inför byggstarten.

– Kommunen har gjort hur många fel som helst och beviljat bygglov flera gånger utan att ta upp frågan om strandskydd, säger Christina Lundin, ordförande för Naturskyddsföreningen i Österåker. Kommunen går helt och hållet Douglas ärenden. Grannen och partikamraten Jan-Olov Sundström är ordförande i samhällsbyggnadsnämnden och har varit med och fattat besluten. Länsstyrelsen har rivit upp bygglovet, men huset står ännu kvar på plats.

Ett rent svartbygge är den brygga på Muskö som ambassadören Mats Ringborg redan 2008 lät bygga ut till 24 meters längd vid sitt fritidshus utan vare sig bygglov eller strandskyddsdispens, men som nu polisanmälts av Haninge kommun. Ringborg hade också byggt en stenpir utan lov. Kommunen gav strandskyddsdispens i efterhand för bryggan, men inte för piren. Naturskyddsföreningen i Stockholm län har överklagat ärendet.

DE FALL SOM BESKRIVITS HÄR har sin bakgrund i den gamla lagstiftningen. Men sedan snart två år gäller nya regler. Regeringens tanke med de nya reglerna var att strandskyddet skulle skärpas i högexploaterade kustområden och lättas på i glesbygden. Så här skriver miljöminister Andreas Carlgren i sin blogg i slutet av förra året:

»Grunden för bättre strandskyddsbeslut är i varje fall lagd. Reglerna blir enklare och byråkratin mindre. Med lokala beslut om lokala förhållanden blir det också lättare för kommuner att planera sin egen utveckling.«

– Regeringen antog att kommunerna plötsligt skulle klara av balansen mellan exploateringskrav å ena sidan och miljön och friluftsintresset å den andra. Något stöd för detta fanns inte, säger Oscar Alarik, Naturskyddsföreningens miljöjurist. Alltför många kommuner hade bevisligen utfärdat dispenser på felaktiga eller olagliga grunder.

Men hur har det då blivit? Det är svårt att ännu se några tydliga trender. Antalet strandskyddsdispenser har ökat något, från 4375 i medeltal för åren 2005–2008 till 4811 för 2010. Länsstyrelserna har också släppt igenom lite fler byggen, 2010 upphävdes 3,7 procent av de kommunala strand­skyddsbesluten, jämfört med 4,8 procent i medeltal för åren 2005–2008.

– Vi ser inga större förändringar av antal dispenser eller hur många beslut om upphävande som länsstyrelsen fattar, säger Camilla Näsström på Naturvårdsverket. Under början av 2010 har dock gamla ärenden som hanterats enligt den gamla lagstiftningen legat kvar.

Länsstyrelserna har nu tagit över granskning och överprövning av strandskyddsärenden från Naturvårdsverket. Enligt statistiken för 2010 överprövades 12 procent av alla strandskyddsdispenser.

– Det har i alla fall inte blivit en skärpning av strandskyddet i högexploaterade områden, som regeringen utlovade, säger Oscar Alarik.

DE NYA REGLERNA HAR BLIVIT tydligare på så vis att bestämmelser som förut bara fanns i förarbeten och praxis nu skrivits in i lagtexten.

– Det har varit en uppfattning bland allmänheten att det skulle bli en lättnad, men utfallet i verkligheten är snarare en skärpning i de flesta avseenden, säger Lars-Ola Noren, strandskyddshandläggare vid länsstyrelsen i Västernorrland. De särskilda skälen för dispens är så preciserade, något av skälen måste passa in, om inte så underkänns ansökan.

Oscar Alarik håller inte med om att det rör sig om en skärpning.

– Den nya listan med särskilda skäl för dispens har blivit längre, men de regler som tillkommit är i många fall ytterst vaga. Vad menas till exempel med »landsbygdsutveckling« och exakt vad är ett »allmänt intresse«?

Både de gamla och de nya strandskyddsreglerna är i grunden en förbudslagstiftning. Det krävs upphävande eller dispens för att kunna exploatera strandnära områden. Nu är det kommunerna som ger dispenser. Men inom naturskyddade områden och vid väg- och järnvägsbyggen är det fortfarande länsstyrelsen som beslutar. Kommunerna måste skicka in sina beslut till länsstyrelsen, som granskar och överprövar ärendena.

– Alla visste om risken med att lägga ut ansvaret på kommunerna, men genom länsstyrelsens granskning av alla beslut så finns det ändå helt klart förutsättningar för en förbättring, säger Johan Larsson, ansvarig för strandskyddsfrågor på länsstyrelsen i Västra Götaland. Det gäller bara att vi vågar upphäva dåliga dispenser.

KOMMUNERNA HAR NU ÖVERTAGIT huvudrollen även på andra sätt. Från och med januari 2010 får kommunerna också peka ut områden för så kallad »landsbygdsutveckling« i sina översiktsplaner (kallas lis-områden), där det ska vara fritt fram att bygga på stränderna. Kommunerna kan nu dess­utom på egen hand upphäva strandskydd i detaljplaner. De får också inflytande över det utökade strandskyddet på 300 meter som finns i särskilt känsliga områden.

– Vi har varit oroliga för att man ska urholka strandskyddet, men det är svårt att ännu se någon tydlig skillnad, säger Mårten Wallberg, ordförande för Naturskyddsföreningen

i Stockholm län. Länsstyrelsen utövar en strängare kontroll av kommunerna och antalet dispenser har inte ökat. Men nu ska man också lägga om det utökade strandskyddet. Kommunerna ska därför meddela länsstyrelsen vilka områden som ska ha kvar detta, risken är stor att det blir färre och mindre områden än i dag.

Möjligheterna för kommunerna att i sina översiktsplaner helt ta bort strandskyddet över stora områden på landsbygden är, enligt Naturskyddsföreningens miljöjurist Oscar Alarik, det som öppnar för den största och allvarligaste uppluckringen av strandskyddet, men det är ännu för tidigt att se vad regeluppmjukningen leder till.

– Detta med områden för landsbygdsutveckling har inte riktigt kommit igång ännu. Det tar tid att revidera planer, de ska ut på samråd, ställas ut och beslutas i laga ordning, förklarar Johan Larsson på länsstyrelsen i Västra Götaland.

Har det blivit svårare eller lättare att få dispens?

– Om man tittar på reglerna har det egentligen stramats åt för enskilda villabyggen, säger Johan Larsson. De särskilda skälen har formulerats lite striktare. Men det har inte slagit igenom särskilt tydligt ute i kommunerna, praxis varierar mycket. Kommunerna har vant sig vid viss praxis och det är svårt att ändra på det, trots utbildningsinsatser för de kommunala handläggarna.

Det har blivit lättare att få dispens för allmänna intressen som vägbyggen, ledningar och transformatorstationer. Men de vanligaste ärendena handlar om enskilda husbyggen, då krävs det, enligt Johan Larsson, att marken redan är tagen i anspråk eller ligger avskild från stranden. Möjligheten att godkänna nybyggen på lucktomter är borta. Många kommuner tillåter dock fortfarande det. Ganska små körvägar kan också anges som avskiljande. Här har länsstyrelsen ofta intagit en hårdare linje.

Det vanligaste skälet till att dispensen avslås är att den sökande inte avgränsat tomtplatsen ordentligt. Det vanligaste ärendet är nybyggnad av ett bostads- eller fritidshus, näst vanligast är förråd (inklusive bastu och sjöbodar), sedan kommer ombyggnader av hus, och sist bryggor och transformatorstationer.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Artikeln publicerades i