Fågelrikt i Österled

På andra sidan Östersjön finns mycket att upptäcka för natur­turister. Sveriges Natur har följt med på fågelskådarresa till Estland med fantastiska fågelsträck, myllrande våtmarker och ett okänt andra Gotland.

Artikel 2011-4 Jesper Nyström

SEPTEMBERVINDEN SLITER i kläderna och hotar att riva omkull obevakade tub­kikare som står på givakt pekande mot nordväst. Men stämningen är på topp. Det är fullt av fågel i luften och vattnet.

- Hur länge kan vi stanna, det här stället är ju fantastiskt, ropar Michael Weedon, journalist på den engelska tidskriften Birdwatching magazine.

Han, liksom vi andra, har blivit inbjudna av Estonian Nature Tours för att få ta del av det bästa Estland har att erbjuda av fågelliv och naturvärden. Vi står på Spitshamns­udden (Spithamu) som är ett vindpinat Mecka för fågelskådare. Den ligger en halvtimmes bilfärd västerut från Estlands huvudstad Tallinn. Udden passeras av sträckande sjöfågel som häckar på den ryska tundran och övervintrar i västra Europa. Flyttfåglarna tvingas runda udden och passera ett smalt sund mellan fastlandet och den lilla ön Odensholm. Det gör att man kan komma riktigt nära de miljoner fåglar som passerar här varje höst. Sjöorrar, alfåglar, bläsänder och prutgäss är några av de mest förekommande arterna, men även tiotusentals svärtor, bergänder, stjärtänder och smålommar passerar udden.

Att denna fantastiska fågellokal inte uppmärksammats mer beror devis på landets historia. Estland blev en sovjetisk republik efter andra världskriget. Större delen av landets västkust var fram till självständigheten 1991 sovjetiskt militärområde och därför stängt för allmänheten.

- Inte ens våra egna fågelskådare kunde besöka områdena, förklarar vår guide Marika Mann.

FRÅN SPITHAMU ÄR DET INTE LÅNGT till den lilla kuststaden Haapsalu. Staden har länge varit semesterstad för välbärgade, intellektuella och konstnärer. Vid förra seklets början var det även en framstående kurort med gyttjebad i havslera. Staden ligger på en långsträckt udde, ett promenadstråk följer de grunda vikarna staden runt. Här erbjuds goda möjligheter för fågelskådning. Vi ser hundratals bläs­änder och sothöns, brun och blå kärrhök, fiskande havsörnar och en bivråk under mindre än trettio minuters skådande. Strandpromenaden passerar den gamla sommarrestaurangen Kuursal, som ligger precis vid vattnet. Det stora huset är nyrenoverat med vacker snickarglädjesfasad. Från de stora fönstren har man en mycket fin utsikt över vattnet utanför. Man kan dinera, fika eller ta ett glas vin och studera fågellivet samtidigt. Fågelskådning med guldkant helt enkelt.

Framåt natten står det vargspårning på programmet. I en specialutrustad minibuss med sökarljus på taket kör vi på smala grusvägar djupt in i Leidissos täta urskogar. Vi gör stopp i en glänta bland regntyngda granar för att lyssna efter varg. Tystnaden i den täta skogen är absolut. Bert Rähni, en av två guider från ekoturismorganisationen 360, försöker locka fram vargarna genom att härma deras lockrop. Hans ylande ekar i den stilla natten, men bara rådjuren svarar.

Vi provar på ännu ett ställe.

- Här såg vi varg för två veckor sedan, säger Triin Ivandi, den andre guiden.

Men det är tyst i skogen, absolut tyst och stilla.

Den estländska vargstammen uppskattades 2009 till 270 djur. Stammen anses livskraftig i sig, men man har beslutat att minska den till 100-120 djur. Därför tilläts licensjakt på hela 140 vargar under vintern 2010.

PÅ HEMVÄGEN LÅTER VI bilens sökarljus svepa över skogen på båda sidor om vägen. Vi ser rödräv och många rådjur. Ljuset reflekteras i ett par ögon i en dunge, vi stannar till och får en skymt av en mårdhund. Det är en art som spridit sig till de baltiska länderna från det forna Sovjet, där den planterades in under 20-talet för pälsens skull. Natten bjöd tyvärr inte på varg, men den blev ändå spännande.

Längre ned längs Estlands västkust ligger Matsalu Nationalpark. Det är en av de viktigaste fågellokalerna i landet. Här har 275 fågelarter registrerats, varav 175 häckande. Parken inkluderar Matsaluviken och Kasariflodens delta­område tillsammans med omgivande översvämmade betesmarker, havsstrandsängar, milsvida vassruggar och skogar. Eftersom det finns så många biotoper i nationalparken är artrikedomen stor bland fåglar, däggdjur och växter. Det finns flera fågeltorn utplacerade på strategiska ställen.

SKYMNINGEN FÄRGAR havsstrandängarna blodröda, det är stilla och kallt i fågeltornet vid Haeska i Matsalu. Plötsligt bryter några tranor tystnaden, landar på ängen och påbörjar en högljudd diskussion med varandra. Deras oväsen lockar till sig fler tranor, ett stort stråk flyger precis över huvudet på oss. Kameror med långa teleobjektiv smattrar. Tranorna landar och kacklet blir högljuddare. Allt flera tranor anländer, stora perfekta V-formationer fyller himlen. Framåt tiotiden på kvällen finns det uppemot 7 000 tranor på ängen. Nu är det allt annat än tyst i Matsalu.

Resan går vidare med färja till ön Hiiumaa på Estlands västkust. Här ändrar landskapet plötsligt karaktär. Ön består av samma slags kalksten som Gotland, och det syns på naturen. Här finns långa sandstränder, karga klapperstenshällar och vidsträckta alvarmarker med enbuskar.

Ön har också ett svenskt namn, Dagö. Det har sin förklaring i att Estlands öar och västra kust är gammal svenskbygd. Redan på 1200-talet bodde här en svensktalande bondebefolkning. Majoriteten av estlandssvenskarna tvingades fly till Sverige under andra världskrigets sista år, många av de kvarvarande dödades eller deporterades.

Estlandssvenskarna har liksom estländarna själva inte kunnat besöka sina gamla hemtrakter förrän ockupationen upphörde. Än i dag finns det en kommun, Nuckö, där svenskan är officiellt språk.

Vårt främsta mål på Dagö är att skåda säl i Dagös marina naturreservat, Hiiumaa Laidude Kaitseala på estniska. Reservatet utgörs av ett antal små öar och holmar och sträcker sig 18 kilometer ut från öns sydkust. Artrikedomen på öarna är hög. Här finns 600 kärlväxter och 110 häckande fågelarter samt två sälarter i reservatet: gråsäl och vikare.

Man når reservatet från Salinõmmes hamn på Dagös östkust. Vi bordar en öppen träbåt. Det regnar och allt är grått. Kikare och kameralinser immar igen, men det guppar ändå för mycket för att vi ska kunna använda utrustningen. Efter en halvtimmes båtfärd börjar små nyfikna huvuden titta upp ur vattnet. Det är vikare. Vi stannar båten och låter sälarna studera oss medan vi studerar dem. De tröttnar rätt fort och försvinner.

En av de yttersta öarna i naturreservatet Kõrgelaid är en liten juvel med ädellövträd, ekar, buskage och sannolikt mängder av örter på sommaren. Men det är ingen säl i vattnet. Genom regndimmiga kikare ser vi konturer av gråsäl och vikare som vilar på kobbarna runt omkring. Dagö lämnar en känsla av att det finns mer att se, speciellt under sommaren.

Resans avslutas i Pärnu, i sydvästra delen av landet. I gryningen besöker vi Kablis fågelstation. Här finns en stor Helgolandsfälla och man har ringmärkt över en halv miljon flyttfåglar sedan starten 1969. När vi anländer har den rutinerade ringmärkaren Jaak Tammekänd just hämtat in ett fyrtiotal kungsfåglar från fällan. Han väger, könsbestämmer och ringmärker de små fåglarna i ett rasande tempo. En ensam rörsångare får lite extra uppmärksamhet. Fåglarna släpps ut, och sedan är det dags att hämta in nästa fångst. Så här års ringmärks 800 fåglar per dygn.

Här vid Estland sydvästspets ligger Rannametsa-Soometsa naturreservat. Det är nära 10 000 hektar stort och innehåller många olika intressanta biotoper. Rannametsa-Tolkuse vandringsled börjar i Tolkuses våtmarker som är en mosaik av kärr, gölar, myrmarker och högmossar. Sådana våtmarker är ovanliga på våra breddgrader. Det mesta har för länge sedan dikats ut. Men i Estland utgör våtmarker ännu en femtedel av all mark, och en stor del av den arealen har någon form av skydd mot exploatering.

Vandringsleden fortsätter in bland märkliga tallbevuxna sanddyner som är ett minne från den strandlinje som omgärdade Littorinahavet för 5 000 år sedan. På den högsta dynen har ett 18 meter högt utsiktstorn placerats. Härifrån ser man kilometervis åt alla håll ut över det flacka landskapet. En informationstavla berättar att man här ska kunna se bland annat lärkfalk, berguv, havsörn, nattskärra och orre. Men vi har ingen tur, bara korparna kretsar olycksbådande över våra huvuden medan det höga tornet svajar i vinden.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.