TONÅRSKILLEN CIRKLAR kring utställningsbordet på sin parkcykel. – Du, säljer ni toppis? frågar han.

Bibbi Wallqvist vet genast vad han är ute efter: den hallucinogena, narkotikaklassade svampen toppslätskivling.

– Nej, jag säljer inga svampar, svarar hon. Förresten är det förbjudet att plocka toppisar.

Några minuter senare har killens kompisar vågat sig fram, och flockas kring flugsvamparna vid ena änden av bordet.

– Den här är dödligt giftig, säger Bibbi Wallqvist och visar dem ett stort exemplar av vit flugsvamp.

– Får jag smaka! säger en av killarna och sträcker utmanande fram handen mot svampen.

I andra änden av bordet delar Bibbis syster Lena Wallqvist med sig av recept på fårticka:

– Man kan lägga in dem i olja, vitlök och kryddor. Det blir gott! Eller så kan man panera hattarna.

– Den här är lite syrlig i smaken, den är god till fisk, säger hon och visar ett äldre par hur man drar den mörka, slemmiga hatthuden av citrongul slemskivling.

Det är septemberkväll vid en av landets mest trafikerade gator, Hornsgatan i Stockholm. I entrén till en av matvarubutikerna har systrarna och svampkonsulenterna Bibbi och Lena Wallqvist dukat upp ett hundratal ätliga, oätliga och giftiga svampar. Barnfamiljer, gamlingar med rullatorer, invandrarkillar och chica innerstadsbor passar på att titta, klämma och lukta på svamparna innan de hastar vidare med sina matkassar.

– Det här var jättebra, jag plockar ju bara kantareller i vanliga fall, säger en tjej i 20-årsåldern till sin kompis.

När klockan passerat åtta och Bibbi och Lena Wallqvist börjar plocka ihop utställningen står en skock intresserade fortfarande kvar.

– Åh, bara en fråga till! ber en mamma och viftar med en brunsopp.

HÖSTEN 2010 VAR ETT UTMÄRKT svampår efter en sommar som bjöd på extrem värme, följt av massor av regn. Både vanliga »kantarellplockare« och specialintresserade fick då sitt lystmäte. På Naturhistoriska riksmuseet blev den årliga utställningen, som anordnas av Stockholms svampvänner, en av de bästa någonsin, med över 300 arter. Den nylanserade Iphone-appen »Svampguiden« parkerade på topplistan i flera veckor och laddades ner av över 20 000 personer.

– Allt händer i september! utbrister Bibbi Wallqvist. Hon tar ledigt några veckor varje höst från sitt ordinarie jobb som arbetsterapeut för att hinna plocka, ställa ut, ge råd och fortbilda sig. Svampar är hennes stora intresse.

– Jag tittar alltid efter svamp var jag än befinner mig i världen, även på vintern. Det är en besatthet, jag kan inte sluta, säger hon.

– Det är väl lite som fågelskåderi. Man jagar nya arter, vill hitta sådana som man aldrig sett förut.

– Det här är min drömsvamp, säger hon och visar en bild på den numera mycket sällsynta fatsvampen, Poronia punctata. Den skulle jag verkligen vilja hitta. Den ser ut som en liten flicka i vit kjol. Den växer i hästskit och därför tittar jag alltid i hästskit.

Några dagar efter utställningen vid Hornsgatan ger hon och systern sig ut med tretton andra av de mest passionerade bland Stockholms svampvänner till Gålö söder om Stockholm, för tre dagars svampletandeexkursioner. Första dagen står ekhagarna vid Stegsholm och gammelgranskogen på Björnö på schemat.

Sällskapet har inte ens hunnit parkera vid Stegsholm när Mattias Andersson, kemist, småbarnspappa och föreningens ordförande gör dagens första fynd:

– Titta på svaveltickan! säger han och pekar mot en av ekarna.

Snart är alla på väg in i hagarna med lupp, kniv, kamera och korgar inredda med små lådor.

Efter bara några steg stoppar Margareta Malmberg, som har föreningens dokumenterat bästa luktsinne, en liten brun skivling under näsan.

– Ja, det är luthätta, säger hon.

– Väldigt stark mjöldoft, rejält, nymalen! Kan det vara mjölmusseron? ropar Bibbi Wallqvist med en annan brun skivling under näsan.

– Ustaloides, den är ju lite ovanlig! säger Mattias Andersson intresserat, smakar, spottar och ser sig omkring. Men nej, hatthuden är inte besk nog. Det är troligen den vanligare kastanjemusseronen, som växer vid tall. Det står också en och annan tall bland ekarna.

Plötsligt hörs en glädjestrålande Lena Wallqvist uppifrån backen.

– Jag har hittat en skitsvamp! hojtar hon.

De övriga rör sig snabbt ditåt för att inspektera komockan som är full med små fruktkroppar av en liten orange skålsvamp. Diskussionen går igång om olika slags svampar med liknande matvanor.

Lite längre in i hagen hittar de en annan spillningsätare: en bläcksvamp med lång, skör, nästan genomskinlig fot, och bläcksvart hatt. Det är en mycket förgänglig sporspridare, som kommer att vara borta inom några timmar.

Nästa fynd är en blodröd oxtungsvamp på roten till en stor ek. Någon skär ett litet snitt i den rödlistade tickan för att visa den tydliga ådringen. Det ser ut som muskelfibrerna i en köttbit.

Högt uppe i en tall hittar de en annan rödlistad art: tallticka, som bara växer på tallar som är minst 100 år gamla.

Under tallen ligger en kotte med fyra små hattsvampar på.

– De har taggar, säger Bibbi Wallqvist triumferande.

– Åh, är det örtaggsvamp! utbrister Margareta Malmberg och lutar sig fram för att se.

Gruppens yngsta deltagare, David Boström, fem år, kommer fram med sina fynd: stolt och rodnande fjällskivling, djupt lila ametistskivling och en stor kremla med grönskimrande hatthud och en aning violett på foten, som får stor uppmärksamhet. Kan det vara brokkremla eller mångfärgad kremla?

– Den här får vi ta med och kolla, säger Mattias Andersson.

David Boström räcker också över en svartkremla – en av få svampar som faktiskt »låter«. Alla står tysta medan Mattias Andersson bryter bitar av hatten. Det sprakar som när man bryter i frigolit.

– NU ÄR DET NY LOKAL, nu får vi försöka separera i korgarna! påminner Mattias Andersson vid ankomsten till Björnö. På väg mellan sommarstugorna stannar han plötsligt till vid kanten av skogsvägen och viker undan blåbärsriset.

– Var är Margareta? frågar han. Här har du koppartaggsvamp, du som ville se den!

– Då lönar det sig att titta vidare, fortsätter han och söker med handen i riset. Ja, titta här, orange taggsvamp! Den är ny på rödlistan!

Väl inne i den urskogsliknande gammelskogen växer metertjocka granar och riktigt gamla björkar. På marken

ligger enorma lågor, beströdda med honungsskivling, dallergröppa och en och annan biskopsmössa.

Sällskapet sprids snabbt ut, korgarna blir allt tyngre. Efter en stund dyker Bibbi Wallqvist upp bakom en kulle med två vackra exemplar av ärggrön kragskivling.

– De är som sagosvampar, det är nästan som att de inte är verkliga! säger hon och håller upp de lysande blågröna svamparna.

Margareta Malmberg känner redan på femton meters håll vad den unge David Boström och hans pappa har i korgen.

– Det måste vara någon som har hittat stinksvamp! ropar hon. Sedan drar hon långa remsor ur den vita, sega ticka som hon själv nyss har funnit, för att visa de andra:

– Det är en högstubbe där borta alldeles full med trådticka!

Mattias Andersson intresserar sig för något annat i hennes korg: ett par halvdecimeterstora fjällskivlingar som inte ser mycket ut för världen. Han vet att de är värmekrävande och här befinner sig nära sin nordgräns.

– Det här blir något för ikväll! säger han entusiastiskt.

TILLBAKA PÅ VANDRARHEMMET vidtar en intensiv aktivitet. De som har plockar fram mikroskop, och mängder med svamplitteratur kommer på bordet, liksom kartoteket med över två tusen arter. De svampar som är kända till namnet hamnar direkt på utställningsbordet, för övriga vidtar artbestämning till in på sena natten.

Vid ett av borden rensar och skär Jan Hajnal stora fina björktickor i bitar, som han ska göra papper till julkort av.

– Mycket miljövänligt. Man bara mixar svampen med vatten. Ett papper helt utan kemiska tillsatser, konstaterar han.

I stället för bläck använder han små torkade bitar av blodspindling, som han formar till bokstäver på det ännu fuktiga svamppappret.

Vid bordet intill sitter Lena Wallqvist och borstar jorden av några svarta trumpetsvampar, som också fick slinka ner

i korgen. Bibbi Wallqvist nynnar på en sång om den lilla fatsvampen Poronia, som hon lärt sig av en annan svampvän.

– Om vi inte hade våra familjer, skulle vi nog prata om svamp hela tiden, säger hon och skrattar.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.