Miljöminister Andreas Carlgren säger att vi är bäst i världen på klimat. Och visst har vi relativt låga utsläpp i relation till vår höga bnp. Men detta beror i första hand på tidigare politiska beslut och även på hur man gör jämförelsen. Införandet av koldioxidskatten 1991 var ett blocköverskridande beslut som la grunden för de utsläppssiffror vi ser i dag. Skatten har framför allt skapat en nästan fossilfri värmesektor. Den ­succén kan ingen ta ifrån oss. Det är inte heller så att minskningen här hemma lett till lika stor ökning av utsläppen utomlands. Det har helt enkelt gått lättare att minska utsläppen än vi tidigare trott.

Men ingen skall heller inbilla sig att sambandet mellan tillväxt och utsläpp av växthusgaser är helt brutet. Räknar vi in handeln, såväl export som import, blir svenskens utsläpp 25 procent högre per person. Sverige har också unika naturliga förutsättningar, vilket gör att jämförelser med andra länder haltar. Tyskarna brukar säga att vi lever i en vedbod. De har rätt. Sedan mars förra året är också biobränsle Sveriges största energislag. Vi har vidare en lång kust med många bra vindlägen och en mycket liten befolkning per kvadratmeter. Ändå ligger vi långt bak i vindkraftsligan.

Nya kärnkraftverk är olönsamma och dyrare än ny vindkraft. Och vem skulle vilja riskera fler härdsmältor a la Fukushima för att klara klimatet när det faktiskt finns både billigare och säkrare alternativ?

Inte svenska folket i alla fall.

Flera oberoende undersökningar visar att cirka 80 procent av svenskarna vill att vi i första hand ska satsa på vindkraft, bioenergi och effektivisering.

Kärnkraftsligan leder vi i alla fall. Sverige har mest kärn­kraft per person i världen. Vi är också världsledande på att ha stillastående kärnkraftsreaktorer.

Allra sämst är vi på energieffektivisering. Det svenska målet är så lågt att vi kan slösa mer och ändå klara det. Svensken använder också 2,3 gånger mer el per person än EU-snittet. Våra företag är i många fall mer energislukande än motsvarande företag i Belgien eller Portugal. Vi har dess­utom en av Europas törstigaste bilflottor. Ambitionerna på bilområdet tycks mest handla om att byta från bensin- till dieselmotorer. I själva verket måste vi både byta bort fossila bränslen och få smartare bilar. Där famlar politiken fort­farande trots ett mål om fossiloberoende bilar år 2030. Med tanke på att bilarna håller i drygt 15 år har vi bara ett par år på oss att komma till ett läge där nya bilar är fossilfria. Tiden håller på att rinna ut för regeringen i denna viktiga profilfråga.

När det gäller trafikpolitik har Sverige mycket att lära av andra länder i Europa. Varför inte införa kilometerskatt på lastbil som Tyskland och Schweiz redan gjort, eller avståndsbaserade reseavdrag som i Norge, eller införa det franska systemet där en inköpsavgift på törstiga bilar används till att ge rabatt på de bränslesnåla?

Men allt är inte nattsvart. Regeringen har höjt koldioxid­skatten för den lätta industrin, vilket inte Miljöpartiet och Socialdemokraterna lyckades med tidigare. Vi är fortfarande ledande i flera miljöfrågor, men vi tappar mark. Försummelsen av den svenska järnvägen är historisk – och tyvärr blockgemensam.

Läget är akut. Naturen tycks vara mer klimatkänslig än vi tidigare trott. I praktiken bör vi ha nollat de svenska utsläppen år 2030 om vi skall ta vår del av ansvaret för att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader.

Det behövs nya miljöekonomiska styrmedel och en grön investeringspolitik. Kan en ny ledare för Centerpartiet återskapa partiet till ett starkt borgligt miljöalternativ eller är det Miljöpartiet som kommer att lyfta borgligheten i dessa frågor? Moderaterna visar en ny öppenhet i miljöfrågan. Men skall miljön tas på allvar måste regeringen sluta att tala om Sverige som föregångsland när den i första hand lever på tidigare miljöpolitiska reformer. Dagens miljödebatt präglas tyvärr av en demontering av det som tidigare byggts upp genom att kväveskatt och klimatstöd till kommunerna tas bort. Vargjakt och skogsskydd är heller inga starka grenar.

När vi får vi se en omstart av alliansens miljöpolitik som förenar arbetslinjen med reformer så att vi återigen blir ett starkt föregångsland på miljöområdet?

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.